Katrine Kielos: Religion är världsekonomins nya variabel

Donald Trumps attacker mot Leo XIV har de senaste veckorna ytterligare drivit Europa bort från USA. Samtidigt försöker ett ateistiskt kommunistparti skaffa sig veto över vem som reinkarneras som nästa Dalai Lama. 

Som om allt inte redan var komplicerat.

Låt oss börja med påven. Relationen mellan Washington och Vatikanen kan nämligen spela stor roll. Ronald Reagans förhållande till Johannes Paulus II var definierande för världspolitiken på 1980-talet. 

Watergate-journalisten Carl Bernstein beskrev i Time Magazine 1992 hur de båda männen – efter att bägge hade överlevt mordförsök med bara sex veckors mellanrum 1981 – gjorde gemensam sak mot sovjetkommunismen. I hemlighet samordnade påven och presidenten resurser. Allt för att underminera Sovjets grepp om Polen. 

Och på sikt montera ned järnridån i Europa. 

Bernsteins tes är omtvistad. Hur mycket verklig samordning rörde det sig om? Hur mycket handlade mest om att Reagan och Johannes Paulus II hade parallella intressen? Men att det Vita huset och den Heliga stolen kan samarbeta är uppenbart. Donald Trump har dock valt en annan väg. Hans aggressiva tonläge mot Leo XIV efter påvens kritik mot kriget i Mellanöstern och behandlingen av migranter i USA har fått konkreta följder i europeisk politik.

Den kanske viktigaste gäller Giorgia Meloni. Den italienska premiärministern har länge setts som Trumps naturliga allierade. Men när Trump häromvecken gick till angrepp mot påven försvarade Meloni snabbt Leo XIV.

Att öppet välja Trump framför påven vore kanske riskabelt för vilken ledare som helst i det katolska Italien. Men det kan också handla om den mer jordiska frågan: energipriser. Italien är ett av Europas mest energiimportberoende länder. Oro kring Iran och Hormuzsundet har pressat upp priser på olja, gas och diesel. När dieselpriset rör sig över två euro litern märks det snabbt hos hushåll, åkerier och småföretag. Detta är Melonis kärnväljare. Här är Trump inte längre populär. Meloni tjänar på att gå ut mot honom. Och det vet hon om. 

Från andra sidan jorden rapporterar samtidigt The Diplomat om en annan konflikt mellan politik och religion. Dalai Lama fyller 91 år i juli och det aktualiserar frågan om efterträdare.

Enligt tibetansk buddhistisk tradition återföds den andlige ledaren som ett barn. Normalt är därför detta med ny Dalai Lama en process där seniora munkar söker efter tecken, visioner och ledtrådar.

Den kinesiska regimen hävdar dock att den kineiska staten har rätt att godkänna alla sådana reinkarnationer inom sitt territorium. Regimen hänvisar till historiska fall från Quingdynastin och till en regel som infördes 2007 vilken kräver statligt godkännade av reinkarnationer av höga tibetanska religiösa ledare. 

Dalai Lamas egen krets har svarat att ingen politisk makt har legitimitet att lägga sig i processen samt att en efterträdare mycket väl kan identifieras utanför Kina.

Det kanske rentav blir en kvinna!

Därmed, rapporterar korrespondenten Saranch Segal, växer risken för ett scenario med två rivaliserande Dalai Lamas: en erkänd av tibetansk religiös tradition och en utsedd av den kinesiska staten. Detta skulle inte bara bli en teologisk konflikt, utan ännu en geopolitisk huvudvärk. För vilken Dalai Lama kommer andra länder att erkänna (eller uppfattas erkänna?) Och hur kommer det i sin tur påverka deras relation till Kina: från handelspolitiken till tillgången på kritiska jordartsmetaller?

Marknaderna har tvingats prissätta många scenarier de senaste åren. Men är de redo på att prissätta en eventuell dubbelreinkarnation i Himalaya?!

Världen är som sagt komplicerad.