Kerstin Enflo: Kreativ förstörelse är tillväxtens dubbla ansikte
Ekonomisk tillväxt har lyft miljarder ur fattigdom och fördubblat livslängden. Men varje framsteg har ett pris. Årets ekonomipristagare visar hur den kraft som driver välstånd också river upp gamla strukturer – och varför samhällen måste lära sig hantera tillväxtens förstörelse.
På 1800-talet producerade jordbruket ungefär 1 ton spannmålsskörd per sysselsatt – knappt tillräckligt för att föda en familj. I dag är motsvarande siffra närmare 30 ton, en produktivitetsökning som drivits fram av innovationer som mekaniska skördetröskor, konstgödsel och traktorer.
Jordbruket är bara ett exempel på hur ekonomin effektiviserats och skapat förbättringar som 1800-talets människor bara kunnat drömma om. Framstegen gäller inte bara materiell levnadsstandard, utan även hälsa och livslängd. Från att medellivslängden låg på drygt 40 år och nästan vart femte barn dog innan ettårsdagen, lever vi i dag i snitt till 80 år, och barnadödligheten är nära noll. Att förstå ekonomisk tillväxt är därför en av samhällsvetenskapens viktigaste uppgifter.
Bestående tillväxt kan i grunden bara drivas av teknologisk förändring. Denna insikt har många generationer av ekonomistudenter fått lära sig genom Robert Solows arbete från 1950-talet.
Lika många studenter har förmodligen fått höra att teknologin i modellen behandlas som en extern faktor, något som ”faller som manna från himlen”, och som inte kunde modelleras förrän i Paul Romers endogena tillväxtmodell från 1990. Hans modell visade hur teknologisk förändring drivs fram av nya idéer som får stordriftsfördelar när de delas av andra. Robert Solow belönades med ekonomipriset 1987 och Paul Romer 2018.
Men viktiga frågor kvarstod: Hur kan det komma sig att vi haft teknologisk förändring i tusentals år, men bara ekonomisk tillväxt under de senaste två seklerna? Och gynnar ny teknik alla, eller finns det en baksida? Det är för sina bidrag till förståelsen av dessa frågor som Joel Mokyr, Philippe Aghion och Peter Howitt belönats med årets ekonomipris.
Forskarnas gemensamma utgångspunkt är att tillväxt drivs fram som en process av kreativ förstörelse – kreativ eftersom den bygger på nya innovationer och idéer, men också förstörande eftersom ny teknik ersätter gamla strukturer. Jordbruket illustrerar detta väl: produktiviteten har ökat, men arbetstillfällena har minskat. Från att nästan tre av fyra svenskar arbetade inom jordbruket på 1800-talet gör i dag bara en av femtio det. Urbanisering och industrialisering utmanade det gamla bondesamhället, och förändringen gick så snabbt att stiftelser som Skansen grundades för att bevara det kulturarv som höll på att gå förlorat.
I kärnan av den kreativa process som driver tillväxten finns med andra ord en inneboende konflikt. Nya strukturer växer fram på bekostnad av rådande arbetssätt, kunskaper och intressen. Även om samhället vinner som helhet, så kommer tillväxten med en kostnad. Årets ekonomipris belyser därför vikten av att samhällen kan hantera kreativ förstörelse.
Joel Mokyr har i sin forskning visat hur svårt samhällen historiskt haft att hantera det nya. I Florens förbjöd man användningen av arabiska siffror i kontrakt och officiella handlingar på 1200-talet. I Kina gick kunskaper om klocktillverkning och skeppsbyggande förlorade, och trots att samhället var så tekniskt avancerat att det nästan stod på randen till en industriell revolution beslutade kejsarmakten på 1430-talet att avstå från de upptäcktsfärder som nått ända till Afrikas östkust. På 1700-talet tvingades John Kay, uppfinnaren av den flygande skytteln, lämna England efter att ha mötts av fientlighet från uppretade vävare. Det var mer regel än undantag att ny teknologi möttes av motstånd.
Tillväxtens baksida handlar om dem som inte får det bättre av ny teknik: företag som slås ut, arbetstillfällen som försvinner och kunskaper som blir obsoleta.
Joel Mokyr betonar också tillväxtens kreativa sida. Innovationsdriven tillväxt blev möjlig först efter att upplysningen på 1600- och 1700-talen förändrade sättet att söka kunskap. Uppfinningar blev resultatet av systematisk forskning i stället för slumpmässigt experimenterande. Med en växande vetenskaplig förståelse för naturens lagar blev det lättare att bygga vidare på tidigare framsteg. Samtidigt skapade upplysningen ett nytt samhällsklimat som tillät kompromisser mellan olika intressen. För första gången fanns sätt att hantera kreativ förstörelse genom att låta vinnarna kompensera förlorarna.
I Philippe Aghions och Peter Howitts tillväxtmodell från 1992 är den kreativa förstörelsen den centrala drivkraften. Företag konkurrerar genom att uppfinna och förbättra produkter. De motiveras av möjligheten att bli ledande inom sitt fält, konkurrera ut föregångare och – med monopol på nya produkter – göra stora vinster.
Modellen förklarar hur en process som varje år gör att omkring tio procent av alla amerikanska företag lämnar marknaden ändå kan resultera i en stabil tillväxt på omkring två procent per år. Men processen är känslig. Den måste balanseras mot faktorer som att hård konkurrens kan avskräcka företag från att investera i forskning och utveckling, eller att etablerade aktörer utnyttjar sin makt för att hindra nya utmanare. Det finns också en risk att företag i snabbväxande branscher fastnar i en dyr kapplöpning om marknadsandelar och lägger resurser på att utveckla ny teknik som, ur samhällets perspektiv, inte innebär någon verklig förbättring.
Framför allt visar forskarna att tillväxtens dynamik – den kreativa förstörelsen – också är dess sårbara punkt. Tillväxtens baksida handlar om dem som inte får det bättre av ny teknik: företag som slås ut, arbetstillfällen som försvinner och kunskaper som blir obsoleta. Historien visar dessutom hur både människor och miljö fått bära kostnaden för tekniska genombrott.
För att tillväxt ska kunna fortsätta leverera välfärdsförbättringar framöver måste samhällen vara vaksamma inför teknikens avigsidor. Det handlar om att värna ett samhälle som är både öppet för ny teknik och vetenskaplig kunskapsinhämtning, samtidigt som det förmår skydda de institutioner som ser till att vinnarna kompenserar förlorarna – samt att tillväxten styrs mot mål som gagnar samhället som helhet.