Philippe Aghion och tillväxtens inre motor

Träden har tappat sina löv. Regnet hänger i luften och eftermiddagssolen tränger knappt igenom molntäcket. Det hindrar inte kön från att ringla lång utanför Collège de France, en unik institution för forskning och kunskapsspridning i hjärtat av Latinkvarteren i Paris.

Här verkar några av Frankrikes främsta forskare vid ett 20-tal olika laboratorier som täcker in de flesta discipliner. Däremot finns här inga studenter – kunskapen förmedlas i stället genom öppna föreläsningar. Den som är professor här förväntas varje år hålla en ny kurs om sin pågående forskning.

Philippe Aghion drog en stor publik redan innan han fick Nobelpriset, berättar hans assistent Patrizia. För honom själv finns det ändå ett tydligt före och efter.

– Ja, verkligen. Det är omtumlande. Först och främst får jag så många vänliga meddelanden som måste besvaras, och inbjudningar från hela världen. Min assistent har fått mycket att göra, säger Philippe Aghion.

Måste vakta sin tunga inför pressen

Sedan är det en sak till – och den är mer komplicerad.

– Jag måste vakta min tunga. Jag är en väldigt spontan person och allt jag säger och gör fångas omedelbart upp av pressen. Det är verkligen ett problem för mig. Jag är en Medelhavsperson, jag är reaktiv och emotionell.

Men om Philippe Aghion försöker hålla tillbaka märks det inte. Han talar fritt och snabbt, som om tiden inte riktigt räckte till för allt han har att säga – och så är det ju också. Dagens ämne handlar om varför Europa har halkat efter både Kina och USA i produktivitet. Philippe Aghion har cirka 150 bilder som ska hinnas med på mindre än två timmar.

Han rör sig oavbrutet när han föreläser, promenerar fram och tillbaka samtidigt som han gestikulerar kraftfullt, som en orkesterdirigent. Den energiska och optimistiska utstrålningen för tankarna till den framlidne folkbildaren Hans Rosling.

Tillväxt är den enskilt mest betydelsefulla faktorn för att lyfta människor ur fattigdom, inskärper Philippe Aghion.

– Det är en debatt som jag har med min goda kollega Esther Duflo. Hon arbetar mycket med utvecklingsekonomi och gör massor av saker ute i fält. Det är jättebra, men jag säger att det som verkligen pressar tillbaka fattigdomen är tillväxt, säger han från podiet.

En ung kommunist

På kort tid har Collège de France producerat två ekonomipristagare till Nobels minne, och flera franska nationalekonomer är favorittippade. Vad är hemligheten?

Enligt Philippe Aghion är det kombinationen av matematikundervisning i världsklass och ekonomer med samhällsengagemang. Han är själv ett exempel.

– Jag studerade matematik eftersom jag var bra på matte. Ett tag tänkte jag bli mattelärare på gymnasiet, men mitt samhällsengagemang ledde mig in på ekonomi. Jag ville förstå världen för att förändra den, säger Philippe Aghion.

Som ung var han organiserad kommunist, i dag kallar han sig socialdemokrat. Samtidigt har han en personlig historia som är nära förknippad med kvarteren där han vuxit upp och i dag är verksam: Latinkvarteren på vänstra stranden i Paris.

Den kreativa förstörelse som så småningom blir nyckeln till en ny tillväxtteori präglar också hans egen livshistoria. Hans föräldrar flyttade från Alexandria till Paris direkt efter kriget.

– Mina föräldrar var innovatörer på sina sätt. Min pappa ville göra social revolution i Egypten. År 1945 kom han till Frankrike med min mamma och de umgicks med de franska surrealisterna.

Hon födde både modehus och pristagare

I början av 1950-talet grundade mamman modehuset Chloé.

– Mamma delade pappas engagemang och ville befria kvinnan. Hon ville skapa kläder som passade hennes vision av den frigjorda kvinnan, och så grundade hon det första lyxmärket inom prêt-à-porter.

Philippe Aghion beskriver det som en smärre revolution, som utmanade haute couture-märken som Chanel. I dag existerar de båda modemärkena sida vid sida, men inom olika segment.

Vänstra stranden i Paris, på den tiden en smältdegel för progressiva intellektuella och konstnärer från hela världen, har däremot förlorat sin dragningskraft.

– Paris är inte samma intellektuella fyrbåk som det var då, säger Philippe Aghion.

Efter många år utomlands – i Storbritannien, USA och även Sverige – befinner sig Philippe Aghion i centrum av den politiska debatten på hemmaplan. Han har fungerat som ekonomisk rådgivare till både Frankrikes president Emmanuel Macron och hela Europas ”tillväxtdoktor” Mario Draghi. På förmiddagen har han deltagit i ett AI-symposium på Grand Palais. Efter vår intervju ska han direkt till senaten för att diskutera statsbudgeten. Dagen avslutas med middag hos utrikesministern.

Trots schemat tar sig Philippe Aghion tid att signera böcker och ta selfies med åhörare som kommer fram efter föreläsningen. Gratulationerna tas emot med ett ödmjukt: ”Tack så mycket, vad snällt.”

"Sker inte automatiskt"

Philippe Aghion får 2025 års ekonomipris till Nobels minne för den modell han utvecklade tillsammans med sin parhäst Peter Howitt. Priset delar de med ekonomhistorikern Joel Mokyr.

Modellen bygger vidare på den österrikiske ekonomen Joseph Schumpeters idé om ”kreativ förstörelse” – att gamla företag och tekniker ständigt ersätts av nya – och beskriver hur denna process skapar ihållande tillväxt, till skillnad från den linjära neoklassiska modellen där tillväxten till slut planar ut.

– När jag var student dominerade Robert Solows neoklassiska modell enligt vilken tillväxt skapades genom ackumulering av kapital. Joseph Schumpeters kreativa förstörelse omtalades mer som en kuriositet när vi läste ekonomisk historia, för det fanns ingen modell.

I dag är Philippe Aghions och Peter Howitts modell den dominerande teorin för att förklara ekonomisk tillväxt. Den kreativa förstörelsen är motorn, den driver tillväxten som skapar välståndet.

Du menar att ett ekonomiskt paradigm ska bedömas utifrån sin förmåga att vägleda politiska val. Hur kan tillväxten gagna samhället som helhet?

– Tillväxten behöver vara inkluderande, men det sker inte automatiskt. För det behövs ett bra utbildningssystem. Jag tror mycket på högkvalitativ utbildning för alla – som i Finland. Och jag tror mycket på det danska systemet med flexicurity: när någon blir arbetslös får den tid på sig att ställa om och hitta ett nytt arbete.

Enligt Philippe Aghions synsätt är konkurrens inte någonting dåligt. Tvärtom är det genom konkurrensen som nya talanger får en chans att komma fram: genom en fungerande konkurrenspolitik hindras etablerade företag från att stå i vägen för nya aktörer. Konkurrens, utbildning och ”flexicurity” är tre faktorer som gör tillväxten inkluderande, enligt Philippe Aghion.

Han för samma resonemang om grön tillväxt:

– Grön utveckling sker inte av sig självt. Det är därför som det behövs koldioxidskatt och en industripolitik som pushar företagen mot gröna innovationer.

Synsättet att goda villkor för företagande och tillväxt ska kombineras med politisk styrning för en grön och inkluderande tillväxt inspirerade även Emmanuel Macrons ekonomiska program när han valdes första gången 2017. Då sågs Emmanuel Macron av många som ett hopp som skulle förena höger och vänster i politiken.

"Applicerar min teori på mig själv"

I dag har det hoppet bytts mot utbrett missnöje över en president som inte lyssnat tillräckligt på andra. Även Philippe Aghion anser att Emmanuel Macron borde lyssnat mer, exempelvis på fackföreningarna angående pensionsreformen. Trots vad han sagt om att han måste vara försiktig skyr han inte politiska frågor. Hur ser han på forskarens roll i samhället?

– Vi är i första hand forskare. Vårt yrke är att forska och undervisa, att föra forskningen framåt. Det gäller att pusha de unga att bli bättre än vi själva. Jag applicerar min teori på mig själv, och en dag kommer jag att vara obsolet.

Forskningen är det centrala, det politiska kommer som en logisk följd för Philippe Aghion.

– Vi är delar av samhället, det är klart att vi vill vara med och påverka utvecklingen. Det handlar inte bara om att ge råd om bra politik, utan också om att undvika dålig politik.

Dålig politik, som misslyckas med att skapa och fördela välstånd, driver människor till ytterkantspartier, menar Philippe Aghion.

Ur den synvinkeln kan det politiska landskapet i Europa sägas återspegla både ett ekonomiskt och politiskt misslyckande. Draghirapportens rekommendationer, som i hög grad bygger på Philippe Aghions teorier, är bara genomförda till cirka tio procent. Klockan tickar, för både EU och den här intervjun.

Philippe Aghion behöver hasta vidare till sitt möte i senaten några kvarter bort. 69 år gammal är han långt ifrån obsolet – snarare mer efterfrågad än någonsin.