Johan Norberg: Kinas fabriker växer snabbare än efterfrågan

Ena dagen rapporteras att Kina dominerar den globala ekonomin med världsledande teknik. Nästa dag sägs landet vara ett högbelånat korthus på väg att falla. Vad är det egentligen som gäller? Allt fler ekonomer menar att båda berättelserna kan vara sanna samtidigt – och att de hänger ihop. Kina riskerar stagnation just för att landet investerar för mycket i sådant som ger för lite.

Det är uppenbart att Kinas fabriker sopar banan med konkurrenterna. Landet står nu för en tredjedel av världens industriproduktion. Det var inte länge sedan det skrevs artiklar om varför Kina inte kunde bygga bilar. Så sent som 2016 exporterade landet inte ens en halv miljon bilar – blott en tredjedel av USA. I år exporterar de nästan fem miljoner, mer än något annat land.

Det är inom grön teknik som Kinas överlägsenhet är störst och landet dominerar sektorer som elbilar, batterier och solpaneler. Även om billig miljöteknik gör vår klimatomställning mindre kostsam får det kinesiska segertåget många länder att oroa sig över sin säkerhet – och många företag att frukta för sin överlevnad.

Delvis handlar det om en medveten strategi: en ambition att göra världen beroende av kinesisk teknik. USA:s försök att isolera landet har sporrat ännu fler hemmasnickrade alternativ.

Men situationen är mer komplex. Kina producerar enorma mängder varor – men nästan allt stannar inom landet. Den kinesiska bilindustrin exporterar bara en femtedel av produktionen, medan Japans exportandel ligger på hälften och Tysklands på tre fjärdedelar. Det kan låta förvånande, men Kina är en ganska inåtvänd ekonomi. Landets export utgör 20 procent av bnp, att jämföra med Storbritanniens 30, Tysklands 42 och Sveriges 55 procent.

Kina råkar ha 1,4 miljarder invånare, så även en export på blott 20 procent räcker för att översvämma världsmarknaden. Men det avslöjar att det stora problemet inte är överexport, utan överproduktion. Tillverkningen hålls uppe till varje pris, oavsett efterfrågan.

Det är den verkliga berättelsen om Kinas ekonomi. Efter finanskrisen 2008, när många andra länder rensade ut dåliga investeringar, valde det kinesiska kommunistpartiet att gång på gång blåsa upp nya bubblor för att undvika en hårdlandning. Först satsade man på infrastruktur, sedan på fastigheter. När fastighetsbubblan började pysa 2020, med Evergrande som det stora haveriet, pressade staten bankerna att stimulera tillverkningsindustrin. Fokus hamnade på de sektorer som Xi Jinping pekat ut som framtiden: robotik och grön teknik. Resultatet av de politiska målen blev överkapacitet – i vissa fall dubbelt så stor som efterfrågan.

Resultatet har blivit det kineserna kallar ”involution”: lokala och nationella myndigheter betalar företag i några få branscher att utmana varandra med allt lägre priser och vinster. Sedan pandemin har industrins vinstmarginaler fallit med en tredjedel. I bilindustrin, där 130 företag trängs med extrema rabatter, har marginalerna halverats. Nya bilar säljs till priset av begagnade – och den som undrar vart överskottet tar vägen kan söka på ”electric vehicle graveyard” på Youtube.

För att överleva skuldsätter sig bolagen alltmer och dröjer med att betala räkningarna. Enligt Financial Times överstiger kortfristiga skulder tillgångarna hos mer än en tredjedel av biltillverkarna. Peking har nyligen krävt att bolag betalar sina leverantörer inom 60 dagar. Förmodligen har bara ett fåtal av dem råd med så korta cykler – vissa dröjer i snitt 200 dagar. Det blir inte bättre av att fallande prisnivåer gör alla lån dyrare att återbetala.

Kinas största bilföretag, BYD, hävdar att marknaden på sikt inte kan bära mer än 20 bilföretag. ”Det finns ett Evergrande i bilindustrin – det har bara inte exploderat än”, säger ordföranden för rivalen Great Wall Motor, med adress till just BYD.

Det finns en väg ut: att låta efterfrågan styra, ineffektiva företag slås ut och arbetskraft och kapital flyttas till verksamhet med mer produktiv potential, i andra industrier, tjänster och jordbruk. Det är den kreativa förstörelse som årets ekonomipris till Alfred Nobels minne har belönat. Men kommunistpartiet är inte redo. Av rädsla för ökad arbetslöshet gör de som efter 2008: begränsar sig till upprepade uppmaningar att mildra priskonkurrensen, samtidigt som fortsatta subventioner, räddningspaket och en föråldrad konkurslag ändå håller ineffektiv produktion uppe.

Det är därför Kina samtidigt kan framstå som en ostoppbar tillväxtmotor och som en krisekonomi. Kommunistpartiet betalar för en imponerande kapacitet som varken gör arbetarna mer produktiva eller berikar landet. Kina kan på en och samma gång köra över all konkurrens, men ändå rakt in i en återvändsgränd.

Enligt en aktuell IMF-analys spenderar Kina årligen 4–6 procent av bnp på industripolitik. Den största kostnaden är felallokeringen: företag producerar för att nå produktionsmål i stället för efterfrågan. Det har minskat produktiviteten och gjort landets bnp omkring 2 procent lägre än den annars skulle ha varit. I en ekonomi av Kinas storlek motsvarar det en förlust på 3 500 miljarder kronor årligen – ungefär ett helt Tjeckien varje år.

Frågan är hur länge det kan fortsätta. Många företag närmar sig smärtgränsen, samtidigt som omvärlden stänger sina marknader för Kinas överproduktion. Efter att i tur och ordning ha blåst upp bubblor i infrastruktur, fastigheter och fabriker, vad ska kommunistpartiet pumpa upp härnäst? Och med vilka pengar? Redan höga privata och offentliga skulder kommer att skjuta i höjden om industrin drabbas av en konkursvåg. Kinas banker riskerar att sitta med dåliga lån, samtidigt som en destabiliserande arbetslöshet växer.

Tänk om Kina inte blir 2030-talets USA, utan 1990-talets Japan. Med den skillnaden att Japan redan var ett rikt, välutbildat och välfungerande land när det saktade in.