Kongos tårar blandas i våra mobiler och elbilar

När jag får filen med Magda Gads och Niclas Hammarströms reportage från gruvorna i Kongo befinner jag mig passande nog på OECD:s (Organisation for Economic Co-operation and Development) forum för ansvarsfulla mineraler. 

Organisationen var tidigt ute om att ge ut riktlinjer kring spårbarhet för leverantörskedjor i konfliktområden som östra Kongo. 

Detta är ett forum för just de sorgliga frågor som lyfts i texten om gruvan i Rubaya, förlagt till de lummigaste och chicaste kvarteren i Paris, långt ifrån den dammiga tillvaro som de småskaliga grävarna – les creuseurs som de kallas – befinner sig i.

En dag på forumet är dedikerad till deras verklighet, så kallad Artisanal Small-Scale Mining.

Man arrangerar ett interaktivt seminarium med rollspel för att öka förståelsen för olika aktörer inom leverantörskedjan för kobolt – från vd:n till den småskalige grävarens vardag med allt vad det innebär, från bristande säkerhetsutrustning, hälso- och miljöproblem till våld och ibland död.

Vi borde inte bli förvånade när vi läser Magda Gads text, men kanske vill vi i västvärlden egentligen inte veta under vilka arbetsförhållanden våra prylar produceras.

Människorna på OECD känner däremot till situationen och är fast beslutna att göra något åt den. År efter år fortsätter de att försöka. Ändå händer inte så mycket. Åtminstone inte i Kongo.

Låt oss blicka tillbaka i tiden något, till den kongolesiske diktatorn Mobutu Sese Seku, som drev den kongolesiska lagliga gruvindustrin i botten. Vid tiden för folkmordet i grannlandet Rwanda hade korruptionen redan urholkat utvinningen.

Då fanns det ännu inte några barnarbetare eller småskaliga grävare. Istället sköttes allt via ett statligt bolag, Gécamines, som drev anläggningar med prydliga arbetarbostäder där barn som gick i skola. Sedan kollapsade verksamheten. Några år senare bröt inbördeskrig ut i Kongo.

Gruvmark såldes för en spottstyver i det som hade blivit ett laglöst land. Småskaligt grävande, barnarbete och en raserad infrastruktur var några av konsekvenserna.

För att återuppbygga upp landet skrev dåvarande president Joseph Kabila 2008 på ett historiskt avtal – värt 800 miljoner dollar – med Kina om att byta resurser mot infrastruktur. Sedan dess är Kina dominerande inom landets olika gruvnäringar, både inom det rent industriella som i det småskaliga. Kinesiska företagare köper aktivt upp det som de småskaliga grävarna producerar.

För gruvarbetarna sker utvinningen ofta med livet som insats. Även om arbetet utförs inom lagens råmärken, har konflikter med större och mer industrialiserade gruvor lett till incidenter där grävare skjutits ihjäl. Och i de långa och farliga tunnlarna inträffar regelbundet olyckor.

Forumet för ansvarsfulla mineraler skapades 2011, under just den tid då debatten om konfliktmineraler blossade upp för första gången.

I centrum för samtalen om konfliktmineralerna – då som nu – finns Kongo. I diskussionerna är det de småskaliga grävarna och jakten på konfliktmineraler, särskilt guld och koltan, som brukar vara i fokus. Små lätta mineraler som tämligen enkelt kan smugglas över gränsen och därmed finansiera konflikter och miliser.

Om forumet skapades i dag, skulle det antagligen heta Forumet för hållbara eller kritiska mineraler. Man har hoppats på att olika spårbarhetsinitiativ, som till exempel ITSCI och internationella regelverk, skulle lösa problemet med konfliktmineraler. 

Kobolt, som ibland nämns i samma andetag, är egentligen ingen konfliktmineral, men utvinns av såväl småskaliga grävare som i stora industriella gruvor. De småskaliga grävarnas riskfyllda tillvaro är gruvindustrins mest pressande problem. Otaliga initiativ och projekt har gjort sitt bästa för att förbättra situationen för dessa, en grupp som till antalet beräknas bestå av mellan några hundra tusen och över en miljon människor.

En del av gruvarbetarna rör sig ständigt mellan provinserna i östra och centrala Kongo. När priserna på en råvara går upp, flyttar man till en lämplig provins, ökar kapaciteten och täcker upp för den ökade efterfrågan. När priserna istället faller, ger man sig iväg och håller på så sätt tillgången nere.

Bland de småskaliga grävarna finns såklart även kvinnor och barn, ibland så unga som fyra år. De bär och tvättar stenar och får i sig partiklar som kan orsaka hudproblem, astma och i värsta fall cancer.

Det har rapporterats åtskilligt om det sexuella våldet mot kvinnor i Kongo som på sätt och vis har blivit en del av vardagen i det krigshärjade Kongo. Det sexuella våldet i Kongo är såklart ingen naturlag. Vare sig när det kommer till grävare eller armé. Sexuellt våld har ofta använts i militära sammanhang världen över, men i Kongo tog våldet inte slut trots fred på pappret. Med fortsatta etniska spänningar har flera avtrubbade generationer fångats i en våldsspiral utan slut. Staten har haft bristande resurser för att lagföra, men har heller inte prioriterat kvinnors rättigheter.

Som Magda Gad och Niclas Hammarström visar i artikeln sker en storskalig smuggling från Kongo till Rwanda. Mineralerna tvättas bokstavligen rena och köps sedan av företag från hela världen.

Kina är överlägset dominerande inom bearbetning för de flesta mineraler – koltan, kobolt litium, grafit. När det handlar om de mineraler som behövs för den gröna omställningen är det Kina som står för majoriteten av det som produceras. Även vid själva utvinningen är landet helt dominerande – dels genom brytningen av sällsynta jordartsmetaller på egen mark och dels genom strategiska avtal med olika länder, särskilt afrikanska.

Koppar och kobolt domineras till exempel helt av Kina, som även har stora intressen i guld och koltan. I Kivu-provinserna, där till exempel Rubaya ligger, har kinesiska företag varit aktiva även inom utvinningen av de sistnämnda ämnena. Nästan varje år har kinesiska gruvföretagare blivit kidnappade. Vissa av dem anklagas för att ha drivit småskaliga och olagliga gruvor. Säkerhetssituationen för kinesiska medborgare och företagare i centralafrikanska länder har förvärrats kraftigt på senare år. 

I den globala energiomställningen har det ofta fokuserats på att värna miljön, ändå är det tydligt att en dold miljöförstöring med barnarbete, våld och död – alltid – har varit en del av utvinningen. 

Vissa talar om en ny grön kapplöpning, andra om ett nytt krig om naturresurser med gröna förtecken.

Klart är att såväl EU som USA försöker rusta upp och säkra sin tillgång till kritiska råvaror. USA har skrivit strategiska avtal med flera länder och nu senast Ukraina. USA:s fokus kan inte missförstås. President Bidens sista statsbesök gick till Angola för att besöka Lobitokorridoren.

Det var då osäkert hur järnvägen från Kopparbältet i Kongo och Zambia till hamnen i Angola skulle säkra sin tillgång på mineraler till väst. Kanske har president Trump nu lyckats hitta en väg genom fredsmedling mellan Kongo och Rwanda? Efter M23:s invasion, understöd av Rwanda, har Kongo vänt sig till USA för att erbjuda mineraler mot säkerhetsgarantier. Kongos mineraltillgångar är till stor del redan uppbundna till Kina, så hur det ska gå till är oklart i den tilltagande konkurrensen mellan de gröna blocken. 

EU försöker genom sin nya förordning CRMA säkra den inhemska tillgången på kritiska råvaror och skriver även avtal med mineralrika länder som Sydafrika, Indonesien och Australien. Men Global Gateway-satsningen på infrastruktur och tillgång till kritiska mineraler har ännu inte riktigt tagit fart. Till exempel är Lobitokorridoren ett av dessa projekt, men ingen nämnvärd finansiering har kommit till stånd.

Ett av få strategiska avtal som EU undertecknat är med Rwanda. Problemen med smuggling av 3T-mineraler (tantalum/coltan, tungsten och tenn) som behövs för elektronikindustrin har varit kända under lång tid. Därför har flera olika regelverk försökt komma till rätta med det. Trots denna osäkerhet skrev EU 2024 på ett avtal med Rwanda för att säkra sin tillgång på kritiska råvaror. Avtalet var kontroversiellt redan då det undertecknandes och i februari i år pausades överenskommelsen, sedan EU-parlamentet fördömt M23-invasionen av östra Kongo.

De som kanske lider av mest av omvärldens bortvända blick är människor som Chance och Alice, i Finansmagasinet reportage.

Kongos tårar blandas än så länge i alla våra mobiler och elbilar. Jag hoppas att vi med denna glasklara inblick i verkligheten kan börja diskutera grundorsakerna till situationen och göra något åt dem. Oavsett om vi i Sverige vill och kan producera kritiska råvaror kommer inte dessa problem att försvinna.