Kostsamma konsekvenser när kontanter försvinner

Min fyraåring får en tjugolapp av sin gammelmormor för att köpa godis. Men i kassan går det inte att betala med sedeln eftersom butiken är kontantfri. Gammelmormor tar fram sitt kort, och dottern, nu inte längre begränsad av sedelns inneboende värde, väljer en klubba för 24,50 kronor i stället för en för 19,90. Vinn-vinn? Större klubba för barnet, högre intäkt för butiken.

Scenariot illustrerar en återkommande iakttagelse i forskningen: vi spenderar mer pengar med kort än med kontanter. Men varför? Och vilka blir konsekvenserna för individen och samhället? Det är inte helt klarlagt.

Tanken om ett kontantlöst samhälle är långt ifrån ny. Redan på 1950-talet började kreditkort få fäste i USA, och i Sverige blev korten vanligare på 1980-talet, när bankkontor slutade hantera kontanter över disk.

Fler handlare tar inte emot kontanter

I dag står vi närmare det kontantlösa samhället än någonsin. Enligt Riksbankens senaste betalningsrapport minskar kontantanvändningen stadigt, och allt fler handlare väljer att inte ta emot kontanter alls.

Sverige har i internationell press både hyllats och varnats för sin snabba digitalisering av betalningssystemen. I boken The curse of cash pekar ekonomen Kenneth Rogoff ut Sverige som förebild i kampen mot kontantberoendet.

Med inspiration från boken begav sig New Yorker-journalisten Nathan Heller till Stockholm för att kunna föreställa sig hur ett kontantlöst samhälle skulle fungera i USA. Han uppfattade en viktig kulturell och social skillnad i svenskars och amerikaners förhållande till pengar. Svenskar ser på pengar som medel i farten för att kunna leva, medan amerikaner är mer materiella och vill lägga pengar på hög. För amerikanen är kontanter frihet, men för svensken ett besvär.

Det stämmer väl överens med vad sociologen Viviana Zelizer beskriver i boken The social meaning of money, om hur pengar har olika betydelser. Nathan Heller beskrev det absurda att inte kunna betala en öl med sedlar, men lyfte fram fördelar som minskad rånrisk. Och nyligen berättade den finländske it-specialisten och föreläsaren Linus Nyman för TV4 om sitt experiment att leva utan betalkort: bland de nordiska länderna var det som svårast i Sverige, ansåg han.

Varnar för riskerna

Men parallellt har en motrörelse vuxit fram. Proteströrelsen Kontantupproret, under ledning av tidigare rikspolischefen Björn Eriksson, varnar för de risker som följer med att göra samhället helt beroende av digitala lösningar. I takt med ökad geopolitisk oro och MSB:s uppmaningar om att hålla kontanter hemma har vissa tecken på återgång kunnat skönjas – ett slags kristidsreflex.

Sverige är inte ensamt. I Storbritannien har en uppgång i stora valörer noterats, vilket tolkats som ett skydd mot såväl elavbrott som åtgärd för att undvika rekordhöga skatter. Den svenska utredning som nyligen föreslog att livsnödvändiga varor alltid ska kunna betalas kontant stöddes delvis av Riksbanken. Myndigheten, som tidigare välkomnat kontantnedgången av kostnadsskäl, efterlyser nu en reglerad kontantplikt. Finansinspektionen var mer avvaktande och föreslog i stället förbättrade digitala lösningar med bredare tillgänglighet och bättre krisberedskap. Skatteverket ansåg att kontanthantering vore för dyrt och riskfyllt.

Men hur påverkas vi egentligen av olika betalningssätt? Idén om att det ”gör mer ont” att betala med kontanter än med kort – den så kallade pain of payment-hypotesen – har fått stort genomslag sedan den formulerades på 1990-talet (läs Magdalena Kowalczyks krönika i Finansmagasinet nummer 9). Att kontant betalning skulle ge upphov till smärta har inte kunnat beläggas. Däremot har man kunnat visa att betalningar aktiverar hjärnans belöningssystem. En ofta citerad amerikansk studie från 2021 använde magnetröntgen och fann att kreditkort starkt aktiverade hjärnans belöningssystem vid alla priser, medan kontanter enbart svagt aktiverade belöningssystemet vid låga priser.

Leder till ökad skulsättning

En stor metastudie pekade på ett tydligt samband mellan digitala betalningar och högre konsumtion, vilket tolkades som stöd för ”smärthypotesen”. Men forskarna bortsåg från en avgörande faktor: kontanter sätter ett konkret utgiftstak. Har du en femhundring i plånboken kan du inte handla för mer. Det är en enkel budgetmekanism – inte nödvändigtvis en psykologisk smärtreaktion.

De senaste åren har det kommit allt fler rapporter om att unga blir mer shoppingberoende och skuldsatta, en utveckling som ofta förklaras av finansiella produkter som gör det möjligt att ”köpa nu, betala senare”. En studie från 2024, fyndigt betitlad Buy now – (pain?) later, visade att dessa betalsätt försämrade konsumenters finansiella hälsa genom att leda till ökad skuldsättning över tid.

Min egen forskning visar att unga som vuxit upp med digitala betalsätt anser att det ibland går för enkelt att betala – men också att tekniken ger dem bättre koll på sina utgifter. Därmed har de bättre möjligheter att förstå sin egen ekonomi än tidigare generationer.

Väldigt få av deltagarna i studierna använde kontanter, och när de gjorde det betraktades kontanterna som ett slags bonus – pengar som inte riktigt tillhörde den egna ekonomin. Precis som min dotter hade de fått sedlar i present av mor- och farföräldrar, eller på ställen där kontanter fortfarande är norm, exempelvis hos frisören eller på en nagelsalong.

Skulle ge en tydligare bild

Att gå tillbaka till kontanter för att lära unga om pengars värde kommer inte att hejda överkonsumtion. Särskilt inte om kontanterna ses som en extra tilldelning utanför ordinarie budget. I stället behöver den digitala ekonomin bättre återkoppla vad en betalning faktiskt innebär. Ett steg i rätt riktning är att Sverige, likt Danmark och Norge, deltar i Pisas mätning av ekonomisk läskunnighet. Det skulle ge en tydligare bild av ungas förståelse för pengar, möjliggöra jämförelser över tid och skapa bättre förutsättningar för riktade insatser.

Att bara uppmana allmänheten till ökad kontantanvändning lär vara fruktlöst. Fråga vilken beteendeekonom som helst – eller fråga min dotter som lyckades förhandla till sig en större klubba när betalkortet kom fram. Möjligen är Finansinspektionens hållning den mest realistiska: att omfamna det digitala, men också ställa krav på dess utformning. Smärta i plånboken kan inte regleras fram – men konsekvenserna av våra val måste bli synliga.