Lasermannen toppar Sikts litteraturkanon

När Lasermannen kom ut 2002 (Ordfront förlag) blev den snabbt en stor succé. Gellert Tamas lyckades göra något som svensk sakprosa sällan gjort tidigare: att förena minutiös journalistik med ett litterärt berättande som gav en ny förståelse för en av de mörkaste episoderna i modern svensk historia.

Lasermannen skildrar attentaten i början av 1990-talet, då John Ausonius sköt människor med utländsk bakgrund i Stockholm. Men boken är mer än en kriminalhistoria. Den är också en bredare analys av ett samhällsklimat – av främlingsfientlighetens rötter, av politikens och mediernas roll och av hur rädsla kan sprida sig i ett samhälle.

Responsen blev enorm. Boken översattes till ett femtontal språk och har sålt i över 250 000 exemplar. Den har också blivit tv-serie och läses fortfarande på universitet, journalistutbildningar och i samhällsdebattens marginaler.

Grattis, Gellert Tamas! Det har gått över 20 år sedan Lasermannen kom ut och den känns fortfarande obehagligt aktuell. Vad väcker det hos dig i dag?
– Ska jag vara helt ärlig är det dubbla känslor. Som författare blir man glad över att ens eget verk fortfarande känns relevant 20–25 år senare. Samtidigt är det sorgligt, med tanke på världsläget och den politiska utvecklingen, att den är så aktuell. I nästan alla länder där boken getts ut har jag fått samma respons: ”Det här handlar om oss.” När den kom ut i Ungern var det strax före Orbáns valseger och där sa man att den lika gärna kunde handla om Ungern. Det är tyvärr en universell historia. Den handlar om hur samhällen reagerar på krafter som delar upp människor. Hur snabbt ett samhälle kan förändras, och i vilken skrämmande grad.

Du ägnade många år åt att förstå en brytpunkt i svensk historia. Vad arbetar du med nu?
– En bok om Förintelsen med utgångspunkt i Ungern 1944, det som ibland beskrivs som det sista kapitlet i Förintelsen, när omkring en halv miljon ungerska judar deporterades till Auschwitz under loppet av två månader. Nittio procent mördades direkt. Det är en helt annan historia, men den har beröringspunkter. Jag försöker återigen röra mig från det individuella planet till det strukturella och samhälleliga. Att undersöka hur människor blir förövare, medlöpare eller åskådare. Hur ansvar fördelas – och undandras. Boken, med titeln 56 Dagar, är planerad att ges ut under hösten 2027 av bokförlaget Polaris.

När du ser på 2000-talets svenska facklitteratur, vilken bok skulle du själv sätta på plats ett?
– Det är en svår fråga. Om man tittar på liknande teman som jag behandlat finns Steve Sem-Sandbergs drabbande De fattiga i Łódź och Mattias Gardells bok Raskrigaren om Peter Mangs. Elisabeth Åsbrinks Smärtpunkten är också en stark och viktig bok och i princip allt av Maja Hagerman. Bland biografier skulle jag lyfta fram Fatima Bremmers Ett jävla solsken, om Ester Blenda Nordström, eller Jesper Högströms underbara Jag vill skriva sant: Tora Dahl och poeterna på Parkvägen. Svensk sakprosa står sig stark.

Och utländska?
– Jag har alltid haft ett mycket gott öga till Gitta Sereny, hennes bok Albert Speer och sanningen är kanske det viktigaste och bästa som skrivits om andra världskriget. Om vi ska lämna krigstemat är Patti Smiths Just Kids helt underbar, på samma sätt som den nu hypade Lea Ypis Fri, om hennes uppväxt i Albanien. 

Vad var det viktigaste du lärde dig om Sverige genom arbetet med Lasermannen?
– Hur viktigt det är att se sammanhang. Jag skrev boken ungefär tio år efter händelserna – en idealisk tidpunkt: man minns fortfarande tillräckligt mycket, men man har också fått distans. Jag hade till exempel glömt hur nära sammankopplade olika händelser var: hur våldsdåden påverkade demonstrationer, politiska initiativ och det offentliga samtalet. Arbetet med boken gjorde det tydligt hur starkt individ och struktur hänger ihop. Hur en enskild gärningsman påverkas av samhällsklimatet, och samtidigt själv kan påverka det. Samma sak med offren, deras berättelser och deras liv. Det där växelspelet mellan individ och samhälle var kanske det viktigaste jag lärde mig – och det är nog också därför boken fortfarande läses.

Hade du någon speciell bok, författare eller journalist som inspirerade dig när du skrev Lasermannen?
– Innan jag satte mig ner för att skriva läste jag om några av klassikerna i det som brukar kallas New Journalism eller litterär sakprosa. Truman Capotes Med kallt blod är omöjlig att komma förbi även om formen utvecklats mycket sedan den skrevs. Är det något enskilt verk som inspirerade mig mer direkt, och jag blir lika glad varje gång någon recensent uppmärksammar detta, är det Norman Mailers Bödelns sång, om mördaren Gary Gilmore och spelet kring hans dödsstraff.