Lena Andersson: "Att ta position är inte att tänka!"

Lena Andersson har, i det skönlitterära formatet, byggt ett av de kanske mest genomlysande romanprojekten om kärlek i svensk samtid. Med Egenmäktigt förfarande (2013) och Utan personligt ansvar (2014) etablerade hon inte bara karaktären Ester Nilsson, utan också ett idébärande romanuniversum där kärlek, makt och intellekt är på ständig kollisionskurs.

I våras kom den tredje boken om Ester. I Män och kvinnor är tonen stramare, formatet mer koncentrerat, men frågorna lika universella: Vad betyder det att vilja ha någon? Vad händer när självständighet krockar med längtan? Vad är ett rationellt beteende när man är kär?

Hur kom det sig att du återvände till Ester?

– Jag planlägger aldrig mina böcker, de får utkristallisera sig. Jag har någon vag uppfattning om vart jag ska, men jag skriver på intuition till att börja med. När jag sätter i gång på morgonen så har jag ingen aning om vad jag ska skriva. Jag blir lite förvånad själv ibland.

Kärlekens många röstlägen

Parallellt med Esters kärlekshistoria tar ”väninnekören”, hennes bekantskapskrets som i tidigare böcker bara skildras som ett anonymt kollektiv, ett kliv framåt och spelar en central roll i handlingen. Genom dessa historier breddas tematiken: Män och kvinnor handlar inte enbart om Esters egna känslor, utan om kärlekens många skepnader i en vänkrets. Hur olika personligheter hanterar längtan, åtrå, tvekan och förpliktelser.

– Jag är intresserad av situationer och att få fram olika sorters karaktärer. Ganska snart visade det sig att väninnorna representerade olika synsätt på relationer genom hur de uppfattar världen och hur de ser på kärlek och samvaro.

Relationer och dialoger i dina böcker tycks ofta vara metaforer för politiska motsättningar som du släpper fram genom karaktärerna. Går du och irriterar dig på företeelser som du låter karaktärerna spela ut?

– Nej, det är många som tror det, men jag är nog helt enkelt bara upptagen av de frågorna själv bara. Något ska karaktärerna göra och något ska de prata om, då blir det saker som jag kan något om.

Lena Andersson menar att romankaraktärerna representerar olika människors sätt att tolka världen på. När deras världsbilder i fråga om relationer krockar är det samma mekanism som när politiska åsikter krockar.

– Jag menar att det som vi kallar ”åsikter” egentligen handlar om tänkande, det är världsbilder och idéer. Motsättningar beror på hur man väljer att se på livet.

Frihetens pris och ansvarets börda

Både i Lena Anderssons författarskap och i hennes krönikor återkommer frågan att vara beredd att betala för sin frihet. Är det något som skaver i henne, att många i dag vill frånskriva sig eget ansvar och ge yttre förklaringsmodeller – som könsstruktur eller barndomstrauma – tolkningsföreträde och tas som intäkt för misslyckanden?

– Tanken på att saker är någon annans fel eller att någon är skyldig mig något är, och har varit, skadligt för samhället. Det leder till frustration och jag vill påstå att det är onaturligt att inte ta ansvar för sig själv. Det är människans natur: att man vill bevara sig själv, få det bättre, skilja på bra och dåligt, bygga ett liv. Det är att vara människa!

Romanerna skildrar flera relationer där makten är ojämnt fördelad, ofta till mannens fördel. Kvinnor, även intellektuellt starka som Ester, dras till män som inte fullt ut ser dem. Det skapar en spänning: Är det kvinnligt att hoppas, vänta, längta, medan det manliga privilegiet är att dra sig undan, behålla sitt svängrum? Det påminner lite om den klassiska tropen att det maskulina står för ordning och struktur och det feminina för förstående och medkänsla.

– Ja, men kopplas det till kön så är vi tillbaka i det deterministiska och vi blir offer för kromosomer. Det kanske finns en korrelation, men jag menar att vi styrs av idéer, trots allt. Jag vet inte om det finns någon mening med att koppla vissa egenskaper till vare sig manligt eller kvinnligt, eftersom vi kan ändra vårt tänkande. Vi kan byta idéer. Sedan kanske vissa saker kommer mer naturligt för de olika könen men det är ju på gruppnivå. Individer sitter inte fast på det sättet.

Hur ser du på din egna dubbla roll, dels som författare, dels som deltagare i samhällsdebatten?

– Det är ganska nytt att författare inte deltar i samhällsdebatten i så stor utsträckning. Det gjorde de förut, tänk på PO Enquist, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Sara Lidman – den generationen. De deltog i sin kraft just som romanförfattare, med det intresse för människor som författare har. Författarens klassiska roll är att se det övergripande, att peta lite grann där det gör ont, hitta smärtpunkterna i de kollektiva lögnerna, lyfta det som är svårt att prata om.

Samtidigt syns författare ofta i upprop på sociala medier eller undertecknade i debattartiklar. Är inte det att vara del av debatten?

– Att ta position är inte samma sak som att söka sanningen. Skrivande människor ska nog i görligaste mån producera sina egna texter och dem ska man kunna svara för. Att skriva på listor handlar om att visa engagemang i någon polariserande fråga, att donera sig. Jag skulle helst inte ta ställning alls egentligen, men i den politiska kampen uppfattas det ofta så när man skriver en resonerande text. Jag är mindre intresserad av att deklarera vad jag tycker, och mer av att undersöka hur man bör tänka för att nå fram till en välgrundad uppfattning. Först när jag förstår vad som är sant, rätt och gott – då tar jag ställning.

Slutligen, vad skulle du rekommendera Finansmagasinets läsare att läsa i sommar?

– Jag tycker att man ska läsa äldre romaner. Graham Greene, kanske. Och sedan läsa ett par stycken verk av samma författare för att få en känsla för hur man skrev förut. Det är så oerhört mycket samtid och vi glömmer var vi kommer ifrån.