Agri Ismaïl: Våga vägra realismen

En återkommande kommentar som jag har fått höra de senaste åren i diskussioner kring min roman Hyper är hur ”samtida” den känns. Det är visserligen smickrande, men eftersom romanen utspelar sig mellan 2009 och 2011 är den lika mycket av en historisk roman som Hilary Mantels Wolf Hall. Det internet som romanfigurerna interagerar med är närmast forntida: Netflix var fortfarande främst en tjänst för att få dvd-skivor i brevlådan, X hette Twitter och vi visste ännu inte vad enshittification innebar. Att skriva om 2011 är att skriva om en tid då krig i Europa var otänkbart, då Donald Trump fortfarande ledde dokusåpan The apprentice, då vi ännu inte kunde inbilla oss en global pandemi.

Till viss del är litteraturens oförmåga att tackla samtiden inbyggt i själva formen: en roman tar tid att skriva, och för brittiska och amerikanska förlag tar det hela två år från att man signerat ett förlagskontrakt till dess att romanen släpps i butik (i Sverige brukar det ta hälften så lång tid, till stor del för att vi inte är lika beroende av att förhandsexemplar ska hinna nå kritiker, kändisar och influencers flera månader innan boken släpps). Ett fåtal verk har gjort ett aktivt försök att verka så samtida som möjligt, exempelvis Lyra Eriksson Lindbäcks roman I tiden från 2010 där författaren lade in vissa tidsmarkörer precis innan boken skickades in till tryck. Resultatet blev nästan kusligt: ”Hon skriver om popkulturreferenser och debatter på kultursidor som är så aktuella att det känns som om de nästan inte ens ägt rum,” skrev till exempel Therese Eriksson i Dagens Nyheter.

Men för det mesta slutar de där åren mellan händelserna och bokutgivningen spela roll med tiden: Är det någon i dag som tänker på att Émile Zolas Germinal utspelar sig flera decennier innan den publicerades?

Det finns dock ett annat, mer nytillkommet problem med att skriva om samtiden: fiktionens regelverk passar inte längre verkligheten. Den genre som skönlitteraturen (det som på engelska kallas för literary fiction) helst omfamnar har länge varit realismen. Det vill säga, den genre som tog över efter romantiken och som ämnar att skildra verkligheten på det mest sanningsenliga sättet, utan osannolika och övernaturliga inslag.

Men den som vill använda litteraturen för att skildra USA och Israels AI-krig mot Iran, eller techjättarnas algoritmer som vet vad vi vill innan vi själva vet det, kommer att finna realismen otillräcklig. Den teknologi som omger oss i dag känns inte verklig, den är gömd bakom många lager av sekretess och företagshemligheter. Få människor har ens sett hur Palantirs mjukvara ser ut, den där som övervakar oss även här i Sverige. I en reklamfilm som Palantir släppte i slutet av 2024 med sloganen ”Striderna avgörs redan innan de börjar,” verkar dock teknologin som sprungen ur Steven Spielbergs sci-fi-film Minority report från 2002. Den litteratur som ämnar att skildra allt detta kommer också att vara science fiction, eftersom det diffusa nuet endast går att frammana när den gestaltas som framtid.

Så har det varit ett tag nu: det verk som först tog sig an den smarta mobilens effekter på ett USA i kollaps var Gary Shteyngarts framtidsdystopi Super sad true love story från 2010. Techföretag som Meta skildrades kanske tydligast i Dave Eggers The circle från 2013, och här i Sverige minns vi högerextremismens återkomst kanske främst som den beskrevs i Johannes Anyurus dystopiska De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Klimatkrisen får vi sällan läsa om i nuet, i såväl Richard Powers Bewilderment och Margaret Atwoods Oryx och Crake befinner vi oss i framtiden, då krisen är akut och ofrånkomlig. Ambitiös skönlitteratur, den som vill ta sig an brännande samtidsfrågor, vill på detta vis allt oftare utspela sig i framtiden, helst i form av en dystopi.

Det finns dock en risk med dystopin, och det är att den i dess försök att varna för samhällsutvecklingen i stället på något märkligt sätt tröstar oss. Hur illa vi än har det så är det ännu inte så illa. De samtida abortförbuden i USA påminner visserligen om Margret Atwoods Tjänarinnans berättelse, men en jämförelse med den romanen skulle avfärdas som hysterisk. Allt snack om svenska värderingar och medborgarskapsprov påminner onekligen om medborgarkontraktet i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar som muslimer måste skriva på för att inte bli kallade Sverigefiender, men trots att Sveriges förorter nu är under konstant övervakning är de ännu inte romanens fiktiva förort Kaningården. Genom att få läsare att inbilla sig det hemskaste som kan hända blir vår alltmer icke-verkliga verklighet mer acceptabel. Den litterära framtidsskildringen blir därför nästan som ett lugnande medel, något vi unnar oss när vi vill påminnas om att vi inte har det så illa, trots allt.

Framtiden innehåller inte nycklarna till att skildra nuet. Vill vi att litteraturen ska kunna ta sig an samtiden måste vi nog i stället bryta med realismen helt. Vi måste vägra förhålla oss till den bild av verkligheten som fiktionen målat upp i två sekel.

Ja, det är lättare sagt än gjort.