Lena Andersson: ”Lev inte över dina tillgångar”

Det är högt i tak och stuckatur hemma hos Lena Andersson. Längs ena väggen i vardagsrummet löper en platsbyggd bokhylla i ek, där Hannah Arendt samsas med Martin Heidegger och Theodor Adorno, bland många andra av 1900-talets stora tänkare. Till lägenheten i centrala Helsingborg flyttade hon och hennes man, förlagslegendaren Björn Linnell, för bara ett par månader sedan. Tidigare bodde de i Tensta, orten där Lena Andersson växte upp.

Flytten närmare kontinenten har inneburit renovering och en del nya inköp.

Börjar man väl köpa saker, konstaterar Lena Andersson, blir det tydligt vad pengar faktiskt kan göra.

– Det är väldigt bra med pengar. Men samtidigt är det lite annat som är viktigare, när man väl har en viss nivå.

Den nivån kallar hon ”tillräckligt”. Det, menar hon, behöver egentligen inte vara särskilt mycket, men det måste vara mer än vad som precis krävs för att klara sig: en marginal för att något oförutsett ska kunna inträffa utan att ekonomin genast blir ett problem.

Det sociala arvet

Lena Anderssons syn på pengar formades tidigt. Från sin mamma fick hon med sig grundregeln att man aldrig ska leva över sina tillgångar. Det var som ett mantra, inpräntat i en ålder då hon knappt själv visste vad orden betydde. Hon fick månadspeng i stället för veckopeng. Redan vid 10 års ålder ägde hon en bankbok från PK-banken, där en del av månadspengen sattes undan i mindre belopp. Pengar skulle inte hanteras hand ur mun, utan det skulle gå tillräckligt lång tid mellan utbetalningarna för att hon och hennes bror skulle tvingas lära sig att hushålla och ta ansvar.

Moderns regel satte sig djupt. Sitt första lån tog hon när hon fyllt 43.

– Jag ville veta vad jag hade att röra mig med. Och inte en massa saker som fluktuerade bortom min påverkan, berättar hon, samtidigt som hon understryker låneinstitutets positiva sidor.

Men för Lena Andersson är ekonomiskt oberoende mer än en privatekonomisk princip.

– Ekonomiskt oberoende är enormt viktigt. Det är helt ovärderligt och det sätter sig på ett sätt i hela själslivet.

Att vara beroende av någon annan, en människa eller staten, för sin försörjning påverkar mer än vad man har råd att köpa, menar hon. Den som är beroende måste be om saker, förklara sina behov och motivera sina utgifter.

– Det är ju att vara omyndig. Barn har det så. Men då vet man att de är just barn, som måste försörjas och sörjas för.

I en kärleksrelation blir den egna ekonomin därför också en fråga om jämbördighet, och ytterst om möjligheten att kunna lämna.

Samma strävan efter oberoende har format hela hennes yrkesliv. Lena Andersson visste tidigt att hon ville skriva. Hon räknade däremot aldrig med att tjäna särskilt mycket pengar på det. För att kunna leva det osäkra liv som följer med att vara frilansande skribent och författare insåg hon att hon behövde hålla de fasta utgifterna nere.

– Det är många som har velat skriva eller bli konstnärer som har strandat på att de skaffar sig utgifter. Hon tar en klunk ur droppkaffet hon just bryggt och fortsätter: de har inte råd att prova tills det blir någonting av det de vill åstadkomma.

Ekonomisk återhållsamhet blir med det synsättet inte motsatsen till frihet, utan en förutsättning för den. Ju mindre pengar som måste komma in varje månad, desto större utrymme att misslyckas, försöka igen – och fortsätta skriva.

Samma prioritering fanns när Lena Andersson funderade över familjebildning.

– För mig har skrivandet alltid varit viktigare än att ha barn.

Ett centralt tema

Det individuella ansvaret, friheten och frågan om hur mycket av livet som kan, eller bör, läggas till rätta utifrån är återkommande teman hos Lena Andersson. I nummer 6 av Sikt återvänder hon till en debatt där flera av dessa sammanfaller: den så kallade havregrynsdebatten. Den började med en krönika i Svenska Dagbladet våren 2023, efter uppgifter om att barn i Sverige gick hungriga till skolan på måndagsmorgnarna. Lena Andersson godtog inte utan vidare beskrivningen av problemet. I stället började hon räkna på vad det faktiskt kostar att äta sig mätt. Reaktionerna blev enorma.

När hon nu återvänder till debatten i essän Havregrynen och hyckleriet i Sikt, är det också för att den aktualiserar en fråga som ofta återkommer i hennes texter: det fria valet.

– Jag har en ganska formell syn på frihet. Vi är fria. Vi är formellt fria.

Friheten innebär inte att livet saknar begränsningar i existentiell mening. Den som får barn är till exempel inte fri, vare sig formellt eller existentiellt, på samma sätt som tidigare, eftersom barnet medför skyldigheter som man måste förhålla sig till. Men Lena Andersson vänder sig mot föreställningen att olika utfall i sig skulle visa att människor inte har varit fria.

– Endast i ofria samhällen kan man få något som påminner om lika utfall för alla. Om alla människor fick lika mycket pengar på morgonen skulle de i ett fritt samhälle ha olika mycket pengar på kvällen.

Hon är inte heller övertygad om att ekonomisk jämställdhet måste innebära att kvinnor och män har exakt lika mycket pengar. Föreställningen att varje ytterligare krona automatiskt innebär ytterligare makt beskriver hon som alltför materialistisk.

– Det räcker att man har tillräckligt mycket. Återigen detta ”tillräckligt”. Men, familjebildningen skapar ett konkret problem. Om kvinnan tar en större del av föräldraledigheten, arbetar mindre och därmed avstår från inkomster: Vem ska då bära kostnaden?

För Lena Andersson är det inte självklart att svaret är staten.

– Det är inget som hindrar att mannen frivilligt kompenserar sin fru för att hon avstår från att jobba och i stället tar hand om hans barn, säger hon med tydlig betoning på hans.

Priset för ojämlikhet

Hon ler, men poängen är tydlig. För henne är detta ett exempel på hur ansvar inte nödvändigtvis måste regleras politiskt för att tas på allvar.

– Men eftersom vi har lärt oss att allt ska gå via staten och det som staten inte gör känner vi oss fria att låta bli. Det kanske är så att vi skulle ha en diskussion om det i stället, fortsätter hon och formulerar ett mer handfast alternativ: betala din fru om hon vill vara hemma med barnen så att det inte blir ojämställt.

Vad händer emellertid i en tvåsamhet där den ena tjänar mycket mer än den andra? Vem bestämmer vilken semester paret har råd med när bara den ena egentligen kan betala?

– Det blir ju svårt …

Den generositet som känns självklar när kärleken är god kan förändra karaktär när relationen går sönder.

– Människor kommer ihåg när de har betalat. En semester som den ena en gång glatt bjöd på kan långt senare dyka upp i en helt annan form: Det var jag som betalade. Jag har försörjt dig.

När en vacker dag blir en räkenskaplig dag så kommer den här personen att komma ihåg det här.

Pengarna kan skapa en skuld som inte står på något kontoutdrag: en tacksamhetsskuld och därmed också en möjlig maktposition. I Lena Anderssons resonemang om pengar återkommer frågan om självbestämmande, inte om hur mycket man har.

Det för oss tillbaka till den princip hon fick med sig långt innan hon började skriva om kärlek, politik eller havregryn: ”Lev inte över dina tillgångar.”