Maria Strannegård: Om föräldraskap, skuld och förlåtelse i The others

OBS! KRAFTIG SPOILERVARNING!

Nu stundar allhelgona, och vad passar då bättre än att se om tidernas bästa spökfilm? Det är 24 år sedan den gotiska spänningsthrillern The others hade premiär, men som all bra konst är den evigt aktuell.

Handlingen går i korthet ut på att Nicole Kidmans överspända men välklädda huvudperson Grace, övergiven med två ljuskänsliga barn i sin lantegendom på Jersey, upptäcker att tjänstefolket har stuckit. Som om det inte räckte med att hennes make föredrog att gå ut i kriget framför att stanna hemma och skydda familjen under den fem år långa ockupationen. Ensam fick hon stå på trappan med bössan och mota bort nazisterna.

Vid filmens början är kriget slut och tyskarna har lämnat ön, men mannen kommer ändå inte hem och nu stannar alltså inte ens tjänstefolket.

I stället anmäler sig en trio märkliga typer som ny personal, och nu börjar det hända saker som gör att Grace misstänker att huset är hemsökt.

Det antyds också att den pressade Grace vid något tillfälle har tappat det rejält, när sorgen över makens svek blev henne övermäktig.

Det nya tjänstefolket, som har kommit för att bistå Grace i hennes belägenhet, försöker hjälpa henne att acceptera inkräktarnas närvaro, anpassa sig efter den nya situationen och förlåta sig själv för det hon har gjort. Och när Grace väl erkänner för sig själv att hon, barnen och tjänstefolket i själva verket är döda, visar det sig inte vara så farligt. Huset är fortfarande deras. De tar sig en kopp te och ställer sig i fönstret, och så slutar filmen i ett ljus som inte längre skadar barnen eftersom deras svårartade allergi är mirakulöst borta nu när de är spöken.

The others blev en monumental kommersiell succé som inte bara lyckades spela in tolv gånger produktionsbudget när den hösten 2001 gick upp på biograferna, utan också golva kritikerna och snabbt uppnå kultstatus. Att den nervprövande handlingen förstärks med en präktig plottwist bidrog nog. Är det något som utmärker filmproduktionen från denna tid är det ett flitigt bruk av oväntade narrativa vändningar som fick publiken att ifrågasätta sina förgivettaganden och aktivt reflektera över berättelsen.

Utan att ramla i epigondiket är den också ett perfekt kondensat av den klassiska gotiska fiktionens kännetecken: stort hus isolerat på den engelska landsbygden, instabil huvudperson, oroväckande barn, dörrar som öppnas och stängs, oförklarliga ljud, speglar. Det är te, tweed och dimma, det finns en liten kyrkogård i trädgården. Det är sagans England när det är som bäst. Och ändå heter The others egentligen Los otros, är en av de mest inkomstbringande spanska filmerna någonsin och vann åtta priser på Goya Awards. Den är inte ens inspelad på Jersey, utan på kantabriska landsbygden i norra Spanien.

Det är en sorglig film om familjekärlek, skuld och förlåtelse, som på ett skruvat sätt också är märkligt trösterik. ”Men barnen vet att jag älskar dem, att jag aldrig skulle göra dem illa!” gråter Grace förtvivlat när hon konfronteras med sina gärningar.

Den nåd som hon heter innebär att hon får trycka på återställningsknappen, trots att hon har brustit ordentligt i sitt föräldraskap. Tillvaron som odöd blir en andra chans till ett liv som kanske inte är helt och hållet som förut, men inte alls dumt ändå. Likt en konkursförvaltare räddar hon det viktigaste, säger upp dem från allt det andra och bor kvar i huset. Och kanske säger denna gamla film något att ha med sig också efter allhelgona: föräldraskap är svårt, vi alla brister trots de bästa intentioner.

Den säger något om vikten av förlåtelse och tolerans, av att lära sig leva sida vid sida. Och de skrämmande andra, de kan lika gärna vara man själv.