Maria Strannegård: Techmiljardärernas favorit drog till Kinnekulle

Vid Vänerns strand i Västergötland ligger det kulturhistoriskt tunga berget Kinnekulle. Här varvas medeltida stenkyrkor och herrgårdar med hedar och hagar, här hittar arkeologerna uråldriga spår efter internationell närvaro i trädgårdarna, här lät Jan Guillou sin succériddare Arn växa upp. Gamla stenmurar skiljer kulturlandskapet från det vilda och dess växter och bergarter, vissa så sällsynta att de knappt går att hitta någon annanstans. Det är så vackert att det på sina håll är svårt att ta in.

Inte konstigt att Kinnekulle drar till sig kreativt folk. En av dem är Andreas Eriksson, som har varit en av landets mest välrenommerade konstnärer sedan han och Fia Backström representerade Sverige på Venedigbiennalen 2011.

Här bor han sedan ett kvarts sekel tillbaka i ett gammalt hus i byn Medelplana, och fångar intryck från den omgivande naturen i dukar och vävar som får lokalt förankrade titlar när de lämnar ateljén. Något galleri i Stockholm har han inte, det är bland annat den högprofilerade Londongalleristen Stephen Friedman som sköter affärerna. Från dennes lokal i Mayfair sprids Andreas Erikssons abstrakta tolkningar av den västgötska topografin ut över världen för mångmiljonbelopp, till en kändistät fanklubb av techmiljardärer och kapitalstarka samlare.

Det är ofrånkomligt att en så uppburen konstnär blir föremål för medialt intresse. I Andreas Erikssons fall har mycket av uppmärksamheten kretsat kring flytten från Berlin till det ensliga Medelplana, elallergin, en känslighet för intryck som förvandlar en skogspromenad till en kakofoni av visuella röster som kräver uppmärksamhet. Det går att diskutera om den förmodade tillbakadragenheten kanske till och med har blivit en del av hans varumärke. Men Andreas Eriksson verkar inte ha dragit sig undan Stockholm, det tycks snarare handla om att för honom är inte just Stockholm centrum. Han vänder sig från Kinnekulle ut mot världen, och världen kommer till honom.

Det extremt lokala blir med honom något globalt, men inte bara det – med sin internationella kundkrets får det lätt en fashionabel dimension. Man skulle kunna tolka detta som glitteratins förtjusning i det exotiskt autentiska, som på någon världsutställning i början av förra seklet. It’s so real!

Som vi alla vet laddas varor inom en rad olika områden – mat, dryck, design, arkitektur, mode – av liknande skäl med närproducerade, ekologiska, småskaliga och ursprungliga värden i försäljningshöjande syften, med goda resultat. Det finns ekonomiska intressen i det lilla och lokala.

Men kanske är det också något annat i görningen här. Andreas Eriksson berättade en gång om en koreansk aficionado, som verkligen kände konstverkens genklang eftersom de uttryckte den koreanska naturen så väl. Måhända finns nyckeln till det lokalas globala dimensioner just här, i Andreas Erikssons skildringar av naturens inre snarare än yttre landskap. Kanske är det en sorts besjälning som han ägnar sig åt: han tillskriver naturen karaktärsdrag som, i polemik med Montesquieu, tycks vara helt oavhängiga geografi och klimatzon.

Det är en romantisk idé att naturen har ett inre, universellt väsen som talar till oss alla. Men naturen i Andreas Erikssons senare målningar är inte leende, den tycks snarare befinna sig i ett suggestivt, gotiskt förfall. Måleriets nedåtgående rörelse påminner om mossa som hänger från träden i Louisianas träsk, klippväggar som störtar ner i havet, växtlighet som doftar av jord och regn. Vi kan spegla våra kroppar, psyken och samhällen i de där vertikala sjoken av färg. Spelet mellan förnyelse och förruttnelse, växande och stagnation, försiggår ju överallt.

Kanske är det därför Andreas Erikssons konstnärskap blir så monumentalt i sin upptagenhet vid det som försiggår runt knuten: bilden träder fram i gränslandet mellan det yttre och det inre, och världen får plats i en murken trädgren över skogsstigen.