Maria Strannegård: Om samhällsanda, tradition och Bon Appétit
Maria Strannegård läser en gång så hippa Bon Appétit och funderar över Thanksgiving. Högtiden får nämligen amerikaner att ta ledigt från tidsandan och i stället fokusera på mat och tradition.
Kan en matlagningstidning spegla något mer djupgående än trender? Så här års, när det amerikanska matmagasinet Bon Appétit flitigt fyller min mejlbox med valda delar ur sin ”Ultimate guide to Thanksgiving”, drar jag mig till minnes hur denna tidning på sitt eget vis har givit uttryck för samhällsandans nycker under de 14 år som jag har läst den.
När jag var ny läsare fanns det något vitsigt, drastiskt och livligt över tonfallet. Skribenterna var begåvade och receptutvecklarna nytänkande. Reportagen kretsade kring landets alla hipsterkluster. Men allra mest höll sig Bon Appétit hemma i Brooklyn bland alternativa mikrobryggerier och experimentella glassmakare. Medarbetarna lyftes fram som kändisar, i videor där de slängigt lagade mat och körde en glättig jargong med kamerapersonen. Det fanns något sorglöst över det hela. Kanske lite väl sorglöst. En dag publicerade någon ett gammalt foto på chefredaktören Adam Rapoport utklädd till latino på halloween, och efter det blev inget längre sig likt. Kollegor vittnade om en toxisk arbetsplatskultur, Adam Rapoport avgick och lovade att ägna den närmaste tiden åt självrannsakan.
En dag publicerade någon ett gammalt foto på chefredaktören Adam Rapoport utklädd till latino på halloween, och efter det blev inget längre sig likt.
En av Bon Appétits klarast lysande stjärnor, Alison Roman, stöttade kritiken men blev själv kallad rasist och fick sin spalt i New York Times nedstängd. Detta efter att ha hackat på affärskvinnorna Chrissy Teigen och Marie Kondo, samt ha approprierat asiatiska smaker utan att framhäva dessa smakers ursprung. Därtill dök det upp ännu ett gammalt halloweenfoto, på en 23-årig Alison Roman i en utstyrsel som enligt kritikerna hånade latinamerikanska ”cholas” (Alison Roman själv menade att hon klätt ut sig till Amy Winehouse).
Den tillförordnade chefredaktören beskrev krisen som ett nödvändigt stålbad. Blicken riktades mot nya grupper och platser, tonläget förändrades. När Donald Trump valdes till president första gången 2016 genomsyrades sidorna av öppen kritik och oro över det politiska läget. Men när han på nytt vann 2024 var det plötsligt tyst, och det politiska perspektivet ersattes av vittnesmål om matens läkande kraft, mat som omvårdnad, tröst och gemenskap. Kvickheten är numera borta, udden likaså. Kvar finns en mångfald som har gjort tidningen intressantare. Men också ett stundtals lite humorlöst allvar med förkärlek för sentimentala slutklämmar, samt en viss upptagenhet vid cannabis.
Det finns dock ett nummer som är sig likt år efter år, oavsett vilka åsiktsvindar som blåser genom Amerika. Och det är just det som fokuserar på Thanksgiving, denna årets höjdpunkt för stora delar av den amerikanska befolkningen. Det är en dag när de som kan äter som om det inte fanns någon morgondag (enligt rapporter färre i år än i fjol, då inflation och tariffer gör att årets middag blir 18 procent dyrare). Och när morgondagen ändå kommer shoppar de mätta amerikanerna sifforna svarta. Förra året inbringade Black Friday över 20 miljarder dollar i USA. Inte ens anklagelser om vittvätt av högtidens tveksamma bakgrund – kolonisatörer som lurar till sig mark med hjälp av glaspärlor och eldvatten är knappast några föredömen, ens när de delar en kalkon med ursprungsbefolkningen – har lyckats skada Thanksgivings centrala position som nationens stora familjemiddag galore.
Och alla överlevnadsguider till trots verkar polariseringen inte utgöra något hot mot gemenskapen denna kväll: enligt en Yougovundersökning från 2023 hade endast åtta procent av firarna någon gång fått en Thanksgivingmiddag förstörd av meningsskiljaktigheter. Även i detta avseende verkar alltså Bon Appétit spegla den amerikanska kulturen: just under Thanksgiving tycks de flesta ta ledigt från tidsandan för att fokusera på traditionen. Det finns inget som förenar så som kontinuiteten i en stor vällagad fågel.
KÖP
Big Bird i all ära, men vad är lite kalkon med sylt, marshmallowgratinerad sötpotatisgratäng och mellanbrunsås mot det massiva mys som nu nalkas? Jag känner starkt med alla som tjuvstartar med novent, men det är ändå första advent som är det verkliga startskottet för the most wonderful time of the year. Till och med mörkret, som efter denna långa sommar fortfarande känns som något av en nymodighet (en annan femma i slutet av februari), känns trolskt. Hur skulle juleljusen annars kunna skapa en så förhöjd stämning, om det inte vore för det mjuka mörker som de skimrar i? På söndag smäller det.
SÄLJ
Den överhettade frustration och diffusa klåda som drabbar en varje gång man vänder kölden ryggen och går in i en affär i sina plötsligt alldeles för varma och knöliga ytterkläder. Det är inte på sommaren man behöver galleriornas svalkande AC som allra mest, det är nu.