Martin Blomgren: Det enda som är märkligt med Kinneviks vd-byte

Det enda innehavet jag förstår är kassan, brukar jag tänka när jag tittar på Kinneviks portfölj. Nu är begränsad begåvning mer mitt eget problem än Kinneviks förstås, men i just det här fallet är jag uppenbarligen i gott sällskap för maken till misstroendeförklaring på börsen får man leta efter.

Aktien har havererat de senaste fem åren och substansrabatten på över 40 procent är i särklass bland de stora investmentbolagen i Stockholm. Att aktiemarknaden kräver en rabatt på 40 procent för att ta i Kinneviks tillgångar är i sig anmärkningsvärt, men det blir ännu mer iögonfallande när man tar hänsyn till den stora kassan.

I samband med senaste rapporten uppgick den till 8,6 miljarder kronor, vilket gör den till det enskilt största innehavet och motsvarar nästan en fjärdedel av hela substansvärdet på knappt 38 miljarder. Tur det kanske, för hur rabatten hade sett ut ifall aktieägarna satt helt nedsmetade med onoterade och olönsamma bolag i händelse av en utdragen teknikfrossa där nyemissionerna står som spön i backen vågar man knappt tänka på.

Kassakorna har lämnat ladan

Att Kinnevik inte passar på att köpa tillbaka egna aktier i det här skedet har min kollega Peter Hedlund ifrågasatt i en kommentar nyligen, och så här i efterhand kan man också fråga sig varför Kinnevik frångick framgångsreceptet att ha en stor stabil kassako i portföljen som balanserade de mer vågade satsningarna. Den roll som Korsnäs fyllde en gång i tiden, och fram till i fjol Tele2.

Nu har man en kassa, men ingen ko. Och därför börjar det bli hög tid att antingen visa att många av de satsningar man gjort på onoterade tillväxtbolag inom hälsovård och mjukvara blir framgångsrika via börsnoteringar eller vinster på sista raden, alternativt börja skruva på hela modellen för att återvinna förtroende och med det börsvärde.

Kinnevik har återuppfunnit sig själv många gånger genom åren och det är dags att göra det igen. Att det skulle ske förändringar efter att storägaren Cristina Stenbeck återvände som ordförande i våras var egentligen ingen överraskning. Det är snarare dröjsmålet på ett halvår som överraskar.