Martin Blomgren: Räkna med fler fondaffärer

Går man in på nätmäklaren Avanzas fondtorg finns det omkring 1 500 fonder att välja på. Hos konkurrenten Nordnet är antalet närmare 1 700. I båda fallen är mer än 1 000 av dem definierade som aktiefonder.

Det finns med andra ord inget utbudsproblem för en privatsparare när det gäller antalet fonder att välja på. Problemet är snarare att satsa på rätt häst bland den minoritet fonder som lyckas överträffa sitt jämförelseindex över tid.

En orsak till det problemet är i sin tur att behovet av att hålla en viss kassa tillsammans med transaktionskostnader och förvaltningsavgifter gör att fondförvaltarna har en strukturell nackdel i matchen mot index. Billiga indexfonder är helt enkelt en otroligt tuff konkurrent att möta, alldeles oavsett vad man tycker om att aktiemarknaden består av allt fler passiva ägare som gör helt mekaniska aktieval.

Intäkterna växer, kostnaderna står stilla

För fondbolagen som satsar på aktiv förvaltning är samtidigt en hyfsat tilltagen avgift ett måste för att överleva när fonderna är nystartade och har ett begränsat kapital under förvaltning. Men när kapitalet växer betyder det inte att den procentuella förvaltningsavgiften förändras i normalfallet, och eftersom kostnaderna är relativt fasta så blir stordriftsfördelarna i branschen enorma.

Skillnaden på att förvalta 500 miljoner kronor, 5 miljarder eller 20 miljarder är helt enkelt inte jättestor, medan intäkterna vid en avgift på 1 procent är 5 miljoner i det första fallet, 50 miljoner i det andra och 200 miljoner i det tredje.

Att öka det förvaltade kapitalet, det så kallade AUM:et (Assets Under Management), är därför varje kapitalförvaltares våta dröm och det snabbaste sättet att göra det på är att köpa upp befintliga fonder och på så sätt vidga gapet mellan avgifterna som man tar in och de trögare kostnaderna för drift, marknadsföring och distribution.

Våg av uppköp

En dynamik som har lett till en våg av sammanslagningar och uppköp på den svenska marknaden de senaste åren, med finländska Mandatums köp av Cliens på torsdagen som det senaste exemplet.

Bland andra uppmärksammade affärer utanför storbankernas och försäkringsjättarnas universum de senaste åren hittar vi Lannebos samgående med Öhman och Carnegies köp av Didner & Gerge.

Norion Bank å sin sida köpte både Consensus Asset Management och Strand Kapitalförvaltning i våras. Och Case köp av Celina (tidigare Catella Fondförvaltning) för några år sedan följdes upp med förvärvet av den mindre fonden Gaia i fjol. Året dessförinnan köpte Indecap fondfirman Prior Nilsson och lite längre tillbaka i tiden hittar man Paretos köp av Enter Fonder, där ett namnbyte skedde nyligen.

Begränsad men inte obefintlig skada

Ofta lever fonderna och varumärkena kvar och med många mindre aktörer kvar på arenan – som Kavaljer, Origo, Protean, Tellus, BMC och Tin Fonder – så kan man hävda att skadan av konsolideringsvågen är begränsad för en privatsparare. Begränsad skada åtminstone i termer av antalet fonder, men inte fullt lika begränsad mätt i antalet fondbolag eller mätt i den frihetsgrad som en liten snabbfotad förvaltare kan ha på aktiemarknaden.

Det sista är dock bara värt något för spararen så länge litenheten mynnar ut i överavkastning, vilket har visat sig svårt att åstadkomma. Att ett högre AUM åstadkommer exponentiellt stigande vinster för fondbolagen är däremot enkelt att konstatera. Därför talar allt för att konsolideringsvågen fortsätter.