Martin Kragh: Trumps agerande har blivit en gåva för Putin

I sitt verk Historia beskriver Herodotos hur den persiska härskaren Xerxes hämnades sin fars nederlag vid Marathon med att invadera Grekland. När en storm förstörde hans bro över Hellesponten – dagens Dardanellerna – beordrade Xerxes att havet skulle bestraffas. För att disciplinera och betvinga naturen lät han sina män piska och fjättra vattnet som om det vore en upprorisk undersåte. 

Xerxes betraktade sin massiva styrka med stolthet. Det sades att hans armé saknade motstycke. Ändå visade sig kvantitet inte vara detsamma som kvalitet eller omdöme. Vid sjöslaget vid Salamis bevittnade han från sin tron hur persiska skepp trängde ihop sig och blockerade varandra, medan de grekiska försvararna efter hårda strider kunde krossa dem. Xerxes övermod, menar Herodotos, blev hans nederlag. 

Vladimir Putins angrepp mot Ukraina fortsätter. Kriget som påstods vara över på en vecka går den 24 februari in i sitt femte år. Ingenting tyder på att den ryske presidenten är beredd att erbjuda kompromisser eller ompröva sina politiska och militära mål. 

Vid ett möte med Vladimir Putin den 27 december 2025 förklarade generalstabschefen Valerij Gerasimov att Rysslands väpnade styrkor fortsätter kampanjen för att annektera Luhansk, Donetsk, Zaporizjzja och -Cherson. Två dagar senare rapporterade försvarsminister Andrej Belousov till presidenten att kriget ”fortskrider enligt plan” och att framstegen går snabbare än väntat. 

Dessa utsagor bör naturligtvis granskas källkritiskt. Vladimir Putins underlydande har starka incitament att överdriva ryska framgångar och förminska ukrainska utsikter. Med över en miljon döda och skadade soldater kontrollerar Ryssland i dag ett mindre ukrainskt territorium än våren 2022. Framstegen går varken snabbt eller enligt plan. 

Inte heller bör retoriken tolkas som att kriget främst gäller territorium. Kriget är ett medel för att nå politiska mål. Så vilka är dessa mål? 

”De militära hoten från Ukraina mot vår nationella säkerhet”, hävdade utrikesminister Sergej Lavrov nyligen, ”måste elimineras”. Krigets syfte är, fortsatte han, att skapa en reviderad ”eurasisk säkerhetsarkitektur”. Begreppet ”eurasisk” syftar på en sekelgammal konservativ idé om Ryssland som ett naturligt imperium, en ”unik civilisation” mellan Europa och Asien. 

Mer konkret syftade den ryska utrikesministern på de ultimatum som Ryssland lade fram den 17 december 2021, som innebär att Nato ska återgå till gränserna från tiden kring Sovjetunionens kollaps. ”Rysslands krav”, har Sergej Lavrov upprepat, ”gäller inte enbart Ukraina, utan även Finland och Sverige … och alla länder som anslöt sig till Nato sedan 1997”. Kreml vill med andra ord få veto-rätt över europeisk säkerhetspolitik och en egenintressesfär över stora delar av kontinenten. 

Det är i ljuset av dessa omfattande anspråk som Donald Trumps försök att mäkla fred i det rysk-ukrainska kriget bör förstås. För Kreml tycks samtalen främst handla om att vinna eftergifter från USA, snarare än att nå en hållbar lösning. Ett tydligt mönster kan urskönjas. 

I augusti 2025 hotade den amerikanska presidenten med ”allvarliga konsekvenser” ifall Kreml inte accepterade ett fredsavtal. Vladimir Putin svarade med att föreslå ett möte i Alaska, vilket Donald Trump snabbt accepterade. När mötet blev resultatlöst fullföljde Donald Trump aldrig sina hot, som exempelvis hade kunnat innebära nya sanktioner. 

En liknande situation uppstod i oktober, i samband med att USA:s regering övervägde att leverera kryssningsroboten Tomahawk till Ukraina. Vladimir Putin varnade Donald Trump för att ett sådant steg skulle ”skada de rysk-amerikanska relationerna” och föreslog i stället ett toppmöte i Budapest. Mötet genomfördes aldrig – och några robotleveranser blev det inte heller. 

Den så kallade ”28-punktsplan” som läckte till medier i november, huvudsakligen formulerad på ryskt initiativ, följde samma logik. Dokumentet är fyllt av löften om sanktionslättnader och amerikanska affärsmöjligheter i Ryssland, däribland inom energi, AI och gruvprojekt. Kreml har noterat Donald Trumps benägenhet för självberikande och utformat förslag som smickrar honom. 

Rysslands strategi är att upprätthålla stabila relationer med USA, framställa Europa som källan till landets säkerhetsproblem, och samtidigt fortsätta insistera på sina politiska och militära mål gentemot Ukraina. I det perspektivet har Donald Trumps agerande blivit en gåva för Kreml. Det amerikanska stödet till Ukraina har i praktiken upphört, och sprickorna inom Nato har fördjupats avsevärt. 

Samtidigt står den ryska ekonomin under enormt tryck. Tillväxten stagnerar. Intäkterna från olja och gas minskar. Landet sitter fast i ett utnötningskrig som det inte kan vinna, men inte heller enkelt avsluta. Ukrainas försvarsvilja förblir samtidigt stark. En opinionsmätning i januari visade att 65 procent av befolkningen är beredda att ”uthärda kriget så länge det krävs”. Optimismen om landets framtid steg under de senaste två åren från 43 till 66 procent – trots återkommande ryska missilangrepp mot bostäder och energiinfrastruktur. 

Det ryska misslyckandet är ytterst politiskt: Vladimir Putin kan inte framstå som svag eller obeslutsam och fortsätter kriget, oavsett kostnader i människoliv, ekonomi och internationell prestige. 

Herodotos lärdomar ekar genom historien. Liksom Xerxes drivs Vladimir Putin inte bara av rationella motiv utan också av farlig hybris. Det gör honom mindre kompromissvillig och mindre mottaglig för obekväma fakta. Samtidigt ökar risken för felbeslut – som försöket att betvinga Ukraina till underkastelse.  

Hybris möter oundvikligen sin nemesis.