Midsommar mellan magi och mångfaldens möjligheter

En ganska vanlig föreställning är att tradition alltid i någon mån är exkluderande. Full av kulturella koder som skoningslöst skiljer utomstående från invigda när traditionen ska utövas kan den kännas kravfylld för den som inte riktigt känner att den behärskar kodapparaten. Midsommarafton kan lätt uppfattas som en sådan kodad högtid. Den är så traditionstät att den var föremål för den första övningen på A-kursen i etnologi, för att få oss nya studenter att förstå vad ett kulturanalytiskt perspektiv innebär. Uppgiften var att förklara ett svenskt midsommarfirande för någon som aldrig har hört talas om det, och de absurditeter som blev resultatet av förfrämligandet av det välbekanta gav upphov till en del skratt. Mycket av innehållet i de nedärvda sedernas kista kan framstå som lite komiskt genom exotiserandets glasögon, och överlever tack vare att traditionerna ofta upplevs som trygga, förankrande och meningsfulla för den som brukar utöva dem.

Midsommar erbjuder en paus från moderniteten

Men traditioner kan vara inkluderande utan att göra avkall på sin folklore. För några somrar sedan fick jag vara med om en midsommarafton i hjärtat av nationalromantikernas idé om Sveriges mesta ursprungsbygd, det vill säga Gropen i Leksand. Firandet inleddes med att de 3 000 besökarna – av olika åldrar och ursprung, påfallande många i folkdräkt – hälsades välkomna med tal på svenska, engelska, tyska, franska, farsi, thailändska, japanska, arabiska och tigrinska. Därefter tog ett ytterst traditionsenligt program vid: spelemän som anlände med kyrkbåtar över Dalälven, folkdanslag, visor, ett roddarlag som under kraftfulla hejarop reste den 400 kilo tunga stången med hjälp av kyrkårorna. Andemeningen var tydlig: såhär firar vi midsommar, och vi vill att alla ska känna sig välkomna att delta både på scen och som publik. Men inte genom moderniserande inslag som gör högtiden till något annat.

Midsommarafton ska följa en uppsättning givna mönster, och det är dem som vi vill inkludera alla närvarande i. När Små grodorna påannonserades visste jublet inga gränser, och det hela kulminerade i ett inferno av tusentals ringdansare som snurrade runt, runt i ett stort antal snabba cirklar kring stången. Trots att det var rätt besvärligt att skydda barnen från alla flaxande armar, stampande klackar och snurrande kroppar fanns det något både upprymt och komiskt över det hela, och kanske hade det med det karnevaleska att göra. Midsommar erbjuder en paus från moderniteten, en lite frivol folkfest när generationerna tillsammans firar föreställningen om det gamla Bondesverige med traditionell mat, majkransar och ringdans kring något som många gärna betraktar som en fruktbarhetssymbol från fordom, trots att den tyvärr fick sitt nuvarande utseende först på 1800-talet.

Midsommarnattens löfte

Något som dock är rätt uråldrigt är midsommarnattens position i folktrons tankevärld som ett undantagstillstånd laddat med magiska krafter, när hinnan mellan människornas värld och det övernaturliga är lite tunnare än vanligt. Och det är fortfarande då vi går in i det transformativa mellanrum som är den svenska sommaren. Nu kommer den tid när både tillvaron och vi själva förväntas bli något annat, utan de vardagens bojor som alienerar oss från naturen och våra inre jag. Kanske är det framför allt det som är den ljusa midsommarnattens löfte, invävt i majkransar, färskpotatis och diffust erotiska övertoner: det spirande livets seger över vintern vittnar om den kraft till förändring som vi alla har inom oss. I sommarens famn kan vi åter bli dem vi egentligen är.