Nationalekonomin är bra för vår moral

I det arbetet stod Lloyd Shapley för teorin och Alvin Roth för praktiken. Alvin Roth använde empiriska data och utformade experiment för att studera marknader – och inte bara aktiemarknader eller annat vardagligt som vi först kanske tänker på. Nej, han ägnar sig oftast åt knepigare marknader än så och skyr inte ens sådant som av många ses som höjden av moraliska tvistefrågor: prostitution, organdonation, värdmödraskap/surrogat och dödshjälp.

Alvin Roths nyutkomna bok Moral economics – from prostitution to organ sales, what controversial transactions reveal about how markets work påminner om hur vi nationalekonomer ofta hamnar i moraliska dilemman. Ta frågan om organdonation. Här har Alvin Roth varit involverad i att skapa marknader för framför allt njurdonationer. Njurdonationer är speciella eftersom en frisk människa har två njurar men klarar sig med en. Samtidigt dör många kritiskt njursjuka i väntan på en donerad njure. Finns det sätt att använda marknadsmekanismer för att öka antalet njurdonationer utan att det leder till att fattiga människor mer eller mindre tvingas att sälja sina njurar? I sin forskning hittade Alvin Roth sådana sätt. Han har därmed inte bara fått Nobelpris i ekonomi utan också, åtminstone om man får tro till exempel New York Times, gjort tiotusentals extra donationer möjliga och därmed räddat lika många liv.

I Moral economics drar Alvin Roth slutsatsen att vi kan använda nationalekonomin och dess insikter till att hitta mellanlägen och kompromisser i frågor där vi, av moraliska skäl, kan vara djupt oense. När jag läser boken slår det mig att något liknande även gäller min egen forskning.

Ett av mina forskningsområden handlar om preferenser för omfördelning – det vill säga i vilken utsträckning människor vill att vi gemensamt omfördelar ekonomiska medel från dem som har mer till dem som har mindre, och därmed minskar ojämlikheten. I slutändan handlar det om hur mycket vi anser att olika människor förtjänar. Jag fokuserar särskilt på meritokratiska preferenser, det vill säga tanken att hårt arbete och ansträngning ska löna sig, men att ren tur inte ska göra det.

En stor majoritet av världens befolkning har åsikter om ojämlikhet och omfördelning som kan beskrivas som meritokratiska. Författaren Adrian Wooldridge har till och med liknat meritokratiska preferenser vid det närmaste vi i dagsläget kommer en global religion – och i sin jakt på fler röster beskriver politiker världen över sig som förespråkare för ett mer meritokratiskt samhälle. Meritokratiska preferenser framstår därmed som eftersträvansvärda och definitivt som högst moraliska.

Då är det intressant att tänka på varifrån konceptet meritokrati kommer: nämligen från en år 1958 utgiven, satiriskt skriven bok av sociologen Michael Young.

I The rise of the meritocracy myntade han inte bara ordet ”meritokrati”. Han beskrev också, i varnande och satiriska ordalag, ett samhälle där meritokratin dras till sin absoluta spets. I ett sådant samhälle lever mindre framgångsrika och fattiga människor miserabla liv, inte bara på grund av sin brist på ekonomisk framgång utan också eftersom de vet att detta tillstånd, i meritokratins namn, inte kan skyllas på någon annan än dem själva. Enligt Michael Young borde vi därför skippa den meritokratiska tanken och i stället hitta alternativ mer åt det kommunistiska hållet.

Hur bra det gick – det vill säga inte bra alls – för sådana kommunistiska alternativ visade historien redan under Michael Youngs livstid (han gick bort 2002). Tack och lov är den version av meritokrati som nu omfamnas av mänskligheten inte en sådan ytterlighet som hans bok beskriver. I stället rör det sig om en version där vi ser att både tur, otur och ansträngning påverkar hur det går för oss i livet, och där vi vill utjämna effekterna av de två första samtidigt som ansträngning premieras.

Detta är i sig ett bevis för Alvin Roths tes: att marknader och nationalekonomi kan leda oss till kompromisser. De kan guida oss i att bygga en värld där vi finner mellanlägen, mellan moraliska ytterligheter, som det stora flertalet kan enas kring. Vare sig det handlar om organdonationer eller rättvisepreferenser.