Niklas Ekdal: Det otänkbara är inte längre helt otänkbart

Inför talet pendlade förväntningarna mellan drömmen om ett diplomatiskt genombrott och mardrömmen att USA lämnar Nato. I stället blev det 19 minuters repris på jargongen vi hört under en månad av bombningar.

Iran är krossat, dess onda ledare är döda, men för att avsluta jobbet krävs ytterligare militära insatser. Frågan om marktrupper lämnades obesvarad, liksom den om hur trafiken genom Hormuzsundet ska återstartas.

”När konflikten är över kommer sundet att öppna sig naturligt eftersom iranierna vill sälja sin olja”, intygade Trump.

Magiskt tänkande på hög nivå. Kommande 2-3 veckor ska Iran bombas ”tillbaka till stenåldern”. Sedan förväntas dess ledarskap – vad som återstår av det i en atmosfär av paranoia och kommunikationskaos – agera rationellt.

Iran har starkaste handen

För ett år sedan sade Donald Trump till Ukrainas president Volodymyr Zelenskij: ”Det är inte du som sitter med korten”. I detta chicken race mellan Washington och Teheran är det absurt nog iranierna som har den starkaste handen.

Iran har utdelat förödande slag mot sina arabiska grannar och tagit kontrollen över världens viktigaste handelsväg – en potentiell källa till framtida intäkter från utpressningsliknande avgifter för säker passage. Det krävs bara en fanatiker med en mina eller drönare för att stoppa ett handelsfartyg.

Irans allierade i Jemen har också demonstrerat sin makt över Röda havet genom missiler mot Israel. För att säkra blodflödet i dessa världsekonomins artärer krävs antingen diplomati eller vapenmakt med stöd från USA:s allierade. Trump har gjort sitt bästa för att stänga bägge vägarna.

Hur desperat situationen än är i Iran, med rykande ruiner och skenande inflation, så har USA den politiska kniven mot strupen. Bara en tredjedel av amerikanerna stöder kriget. Och Donald Trump har fler problem än chansningen i Mellanöstern. Hans opinionssiffror var dalande redan när storyn handlade om Venezuela och Grönland, allt medan kostnadskrisen åt sig in i amerikanernas plånböcker. En prischock på bensin var det sista ekonomin behövde.

Det otänkbara är inte längre otänkbart

Tullar och deportationer var Trumps viktigaste vallöften 2024. Bäggedera har drivit inflation, på toppen av 2020-talet tidigare utbudschocker. Den tredje utfästelsen till väljarna var att undvika krig i fjärran länder efter USA:s dystra facit i Vietnam, Afghanistan och Irak.

Det enda som övertygat är Trump-administrationens krig mot politisk korrekthet, inklusive folkrätten, med försvarsminister Pete Hegseth som särskilt aggressivt språkrör. Experter i ämnet dömer ut insatsen mot Iran som ett solklart brott mot internationell rätt. När motiven skiftar från dag till dag framstår utmaningen mot etablerade normer som själva strategin.

Till skillnad från tullkriget – där principen TACO (Trump Always Chickens Out) – mildrat konsekvenserna, så är det riktiga krigets följder svårare att parera. Ekonomiskt blir konflikten, på kort sikt, en ännu större huvudvärk för Europa och Asien än för USA, med dess omfattande inhemska energiproduktion.

Allt förstärker intrycket av ett sårbart och impotent EU, medan Kina framstår som den vuxne i rummet. Sammantaget ett dråpslag mot demokratiers trovärdighet, med ekonomiska och politiska kostnader som bara växer.

Det otänkbara är inte längre helt otänkbart – att Trump lämnar Nato eller blåser av höstens mellanårsval i USA. Vad gäller oredan i Persiska viken kommer andra att få städa upp. Och det brådskar.