Niklas Ekdal: Framtiden var en gång något vi trodde på

När en av dåtidens mest framgångsrika personer 1887 ombads sammanfatta sig själv skrev han så här:

”Alfred Nobel – ynkligt halvliv, borde ha kvävts av människovänlig läkare, då han tjutande gjorde sitt inträde i livet. Största förtjänster: Att hålla naglarna rena och aldrig ligga någon till last. Största fel: Att sakna familj, glatt humör och god mage. [...] Största synd: Att ej dyrka Mammon. Betydande händelser i hans liv: Inga.”

Skulle världens rikaste entreprenörer uttrycka sig med sådan självdistans i dag? En Elon Musk, en Peter Thiel, en Mark Zuckerberg?

Möjligen illustrerar det skillnaden mellan 1800-tal och 2000-tal. Den första vågens globalisering och industrialisering födde ödmjuk förundran. Framtiden verkade ju så lovande, till och med för en melankoliker.

Numera dominerar dystopi och narcissism, åkommor som hänger ihop. Alfred Nobel symboliserar motsatsen.

Det var nog ingen slump att 2025 års priser i medicin, fysik och kemi gick till begripliga forskningsfält med potential att tackla stora problem. Autoimmuna sjukdomar, infångning av koldioxid och gifter, vattenproduktion i öknen, datorer med exploderande beräkningskapacitet.

Fysikpriset återknöt till den kvantmekanik som slog igenom i Nobelprisets barndom, och befäste dess status med namn som Albert Einstein och Max Planck. När vi nu börjar ana vad kvantdatorer och AI kan åstadkomma kokar allt ner till moralisk karaktär.

Även om vetenskap gör ”mänskligheten den största nytta”, som Alfred Nobel uttryckte saken, vet vi att Homo sapiens är lättkorrumperad. Makthunger och girighet har sin egen logik. Förnuftet måste bäras av institutioner.

Årets Nobelpriser för litteratur och fred kompletterar naturvetenskapen på det sättet. László Krasznahorkai gestaltar hopplösheten i skuggan av våld och laglöshet, med humorn som öppning mot ljuset. Hans Ungern är en av fronterna i dagens kulturkamp, liksom fredspristagaren María Corina Machados Venezuela.

Stolta nationer i olika stadier av vanstyre, där pristagarna ger hopp om förändring. Demokratin i världen har backat 20 år i rad. Men historien visar att det kan vända från dystra lägen, som det gjorde 1941 eller 1989.

Årets pris i ekonomi till Alfred Nobels minne är kanske den bästa påminnelsen. När Sveriges riksbank instiftade utmärkelsen 1968 var det också uppförsbacke för expertis och upplysning, precis som i dag. Att återknyta till nationalekonomins rötter – tillväxtens mekanismer – framstår som ett genidrag.

Världsekonomin står ju och väger. Å ena sidan teknikens löften om hisnande produktivitet och problemlösning. Å andra sidan skuldsättningen och USA:s chockerande abdikation som garanten i systemet Många lägger pannorna i djupa veck för att analysera ”Trumps idévärld”. Tyvärr finns det inget att förstå där, nästan allt är tomhet och mörker. Ett USA som till exempel straffar Brasilien med kriminellt höga tullar, bara för att landet burat in kuppmakaren Jair Bolsonaro, har tappat all trovärdighet.

Miraklet är ändå motståndskraften i ekonomin. Utvecklingsländer har lärt läxan från tidigare kriser, med bättre disciplin i finans- och penningpolitiken. Företag och hushåll parerar osäkerheten med beundransvärd flexibilitet. Finansmarknader ångar på optimistiskt trots motvinden.

Det liknar mera Alfred Nobels värld än Donald Trumps.