Niklas Ekdal: Tre tankar om klimatet

Sommaren 1992 satt jag i en jättesal i Rio de Janeiro och lyssnade på Fidel Castro. Kubanen med cigarren ägde FN:s miljömöte. Utvecklingsländernas hjälte, diktatorn i en fattig planekonomi, med knuten näve mot USA:s oljepresident George HW Bush.

Ju mer saker förändras, desto mer lika blir de. Riokonferensen 1992 ledde till Kyotoprotokollet 1997 och Parisavtalet 2015. Världen enades om att 1,5 graders uppvärmning var max. Däremellan kom den brittiska Sternrapporten 2006, som visade hur små kostnaderna för klimatomställning skulle bli jämfört med att elda på fossilt.

Allt förändrades och inget förändrades, mer än att planeten blev varmare. Under COP 30 i Brasilien skruvades denna krasch i slowmotion upp till full hastighet. Den 1,5-gradiga febern är här, och likväl har oljeproducenter sista ordet. Även om utställda löften infrias kommer våra barn och barnbarn att belastas med ytterligare 1 grad år 2100.

Takten och insatserna är svindlande. För att greppa dynamiken får man ta till ett jordnära exempel.

När forskaren Richard Doll 1950 bevisade hälsoriskerna med cigarretter var alla förvånade, inte minst han själv. Först 1954 fick fyndet lite tyngd, då Storbritanniens kedjerökande hälsominister Iain Macleod medgav att någon släng av cancer inte kunde uteslutas.

Vetenskapen var glasklar, men efter larmet dröjde det ett kvartssekel innan rökningen kulminerade. Beroende och förnekelse är starka mänskliga reflexer. Lobbying från lukrativa industrier är starkare än det mesta.

Tobaksjättarna var mäktiga nog att förhala omställningen. Jämfört med olje- och kolindustrin liknar de ändå fimpar.

Så länge 80 procent av världens energi kommer från fossila lager är vi alla medberoende. De goda nyheterna är att man kan vänja sig av med detta också. Tekniken finns. Många kurvor pekar åt rätt håll. Varje tiondels grad räknas.

I stora områden ger solen redan historiens billigaste el. Världens vindkraft har mer än fördubblats sedan 2018. Förnybar energi gick om elen från kol 2025. Lägg till kärnkraft så kan transporter elektrifieras.

Grön teknik är en av de snabbast växande sektorer som finns. Smarta nät, energilagring, återplantering av skog, kolbindning i jordbruk – med AI som överväxel går det att nå netto noll via tillväxt.

De högst hängande frukterna kommer att sticka ut alltmer. Stål, cement och flyg är dyrt att städa upp. Det enda som biter då är kraftfulla styrmedel i form av beskattning och subventioner.

Politiskt blåser just nu motvind, vilket tilltalar somliga. ”Den gröna agendan är död”, säger Ryanairs vd Michael O’Leary. Attityden lär åldras lika väl som tobaksbolagens desinformation gjorde.

Fördelen med klimatbovars tydlighet är att den blottar konfliktlinjerna och vårt eget ansvar. Vem vill vara på samma sida som Vladimir Putin, Donald Trump och Mohammed bin Salman?

Att hålla två tankar i huvudet är svårt nog, men här behövs tre. I stället för klimatångest kan man fascineras av hur mänskligheten blivit en geologisk kraft att räkna med. Vår generation upplever något unikt i jordens historia.

I stället för att sluta leva, flyga, skaffa barn kan man se mänsklig kultur, ekonomi och vetenskap som lösningar. Planeten har inga problem i långa loppet, bara vi.

Den tredje vägen mellan Fidel Castros nedväxtkommunism och cyniska särintressen stavas POLITIK. Klimatfrågan är en demokratifråga.