Niklas Ekdal: Uppgångens barn behöver en krasch

Varje generation har sina erfarenheter, mer eller mindre dramatiska. De som en gång upplevt svält – som i Norrland 1867, Tyskland 1945 eller Gaza 2025 – strävar resten av livet efter fulla skafferier. Den som sett hyperinflation litar aldrig mer på pengar. Den som dragits med i en börskrasch kommer alltid att misstro aktier.

Stämningen som präglar samhället i folks barndom blir, som det heter, formativ. Sveriges 1970-tal var säreget på det viset. 100 års framgångssaga av oavbruten tillväxt övergick i energikris, miljökris och ekonomisk kris. Inflation och skatter skenade, industrijobb försvann. Framtiden i skuggan av kärnvapen och terrorism verkade dyster.

Höjden av underhållning på den tiden var brädspel, typ Nya finans. Där fick många upp ögonen för just aktier. Min entusiasm gick så långt att jag 1973 stegade in på Sparbanken i Kisa för att köpa ett värdepapper själv. Valet föll på Götaverken som kostade lagom mycket, 40 kronor.

Ingen berättade att det var ett konkursmässigt skeppsvarv i en döende näring. Månadspengen gick upp i rök och jag vaccinerades mot börsen för 20 år framöver.

Decennierna som följde blev dock ljusare än någon kunnat ana under proggens och punkens epok. Svenska exportföretag visade sig tillhöra världens mest undervärderade investeringsobjekt.

Min generation hade otur med tajmningen. Men kanske var det bra att bli lite bränd. Varken 90-talets ras på bostadsmarknaden eller 00-talets it-bubbla kom som fullkomliga överraskningar.

Generation Y och Z har andra ingångsvärden. Sedan 90-talets början har bostadspriserna i Stockholm tiodubblats. Under samma period har reallönen i bästa fall fördubblats. Om köparen av en liten tvåa 1993 skuldsatte sig motsvarande en årslön så skuldsätter sig köparen 2025 motsvarande fem årslöner.

Skillnaden förklaras av lägre ränta, urbanisering och tre decenniers självförstärkande prisökningar. Till och med motvind har sett ut som medvind. Finanskris? Centralbankerna sänker räntan ännu mer. Pandemi? Alla vill bo ännu bättre för lånade pengar.

Få minns nu 90-talskrisen. Bara enstaka röster, som författaren Per Hagman, vittnar om de livslånga följderna om man då tvingades sälja med förlust.

Ibland varnar någon expert men ingen lyssnar på det heller. Så här sade till exempel den före detta finansministern Anders Borg 2018:

”Har man Europas största byggsektor, bland de mest uppdrivna huspriserna, bland de mest skuldsatta hushållen och bland de största banksektorerna har man lagt grunden för en rätt djup och allvarlig lågkonjunktur.”

Trots sju svåra år av covid, inflation, krig och populism har denna dystra profetia inte infriats. Sverige har förvisso en halv miljon arbetslösa och lågkonjunktur i formell mening, men inte alls den kris Anders Borg varnade för. Regeringar som Frankrikes skulle hugga av sig armarna för Sveriges ekonomiska problem.

Samtidigt finns ju signalerna om att allt inte står rätt till i världen. Guldpriset rusar på ett sätt som inte skådats sedan 70-talet, upp 50 procent bara i år. Med en optimistisk tolkning beror det på svagare dollar, efterfrågan från centralbanker och begränsat utbud. Den som fått lära sig lite om 1929, 1973, 1990, 2001 och 2008 anar dock något annat.

Ju mer historia man kan, desto mindre risk att den upprepas.