Niklas Ekdal: VM-matchen mellan Sverige–Ukraina får ekonomiska konsekvenser

Fotboll och politik är ett fascinerande kapitel. VM 2018 spelades i tsarens Ryssland och VM 2022 i emirens Qatar. Sommaren 2026 står presidentens USA som värd. Fifa har prickat tidsandan med makaber precision.

VM-historien är också späckad av politisk symbolik. Italiens segrar 1934 och 1938 blev bingo för fascisterna. Benito Mussolini telegraferade ”segra eller dö” till sitt landslag. Italiens guld 1982 sägs även ha skjutit fram uppgörelsen med den korrupta politiken i Rom flera år.

Vinsten i VM 1954 markerade Tysklands återkomst till civilisationen efter nazismen. Det kroniska konkursboet Argentina satsade allt på sitt hemma-VM 1978 och vann, vilket gav militärdiktaturen några års respit. Frankrikes guld 1998 sågs vid den tiden som mångkulturens triumf, franska revolutionens lyckliga slutstation av broderskap.

Sambandet mellan fotboll och ekonomi är, av miljarder lätt insedda skäl, lika intressant. Spelet har blivit en global underhållningsindustri vars paradoxala glädje, gemenskap, fiffel och sportwashing speglar samtiden.

Världen är platt på så sätt att alla har chansen och spelar enligt samma regler. Samtidigt förstärker fotbollsboomen ekonomins tyngdlagar: komparativa fördelar, marknadsmisslyckanden, talangmigration från plågade länder.

Det är aldrig de största ekonomierna som vinner VM – USA, Kina, Japan – men inte heller de fattigaste. Kultur slår pengar, till en viss gräns. Blygsamma nationer som Holland, Kroatien, Uruguay (och för den delen Sverige) har imponerande facit.

Bnp per capita korrelerar svagt till VM-prestationer. Även om resurser väger allt tyngre, i form av välkapitaliserade proffsligor, anläggningar, medicinsk och analytisk expertis, så väger tradition tyngst. Inget överträffar en pool av miljoner killar och tjejer med drömmen att bli nästa Lamine Yamal.

Många har räknat vetenskapligt på detta. I klubbfotbollen är det säkraste receptet på framgång höga löner – inte astronomiska övergångssummor som man kunde tro. Smarta klubbar värvar unga löften, inte dyra divor.

Landslagsfotbollen är ljuvlig eftersom den inte låter sig fångas av så enkla ekonomiska modeller. Ju större stjärnor, desto knepigare att forma fungerande kollektiv. Nationer utan sammanhållning (Belgien) har fullt sjå att få ihop elva spelare som kan nationalsången. Nationer som haft inbördeskrig (Spanien) triumferar när de övervinner sin historia.

Självförtroende är avgörande men ett tveeggat svärd, då höga förväntningar (England) faller mot självklar storhet (Brasilien). Andra giganter (Tyskland och Italien) pendlar manodepressivt mellan ytterligheterna.

Sverige tog OS-guld 1948 när en generation européer hade dött i kriget, och VM-silver 1958 under folkhemmets rekordår. VM-fiaskot 1990 markerade steget in i 90-talskrisen och VM-bronset 1994 steget ut.

Playoffmatchen i mars nästa år blir en vinn-vinn. Ingen missunnar ukrainarna att spela VM efter allt de gått igenom. Ingen missunnar Sverige den spruta i baken som en fotbollsframgång skulle innebära.

Ute i världen har folk ändå dimmiga begrepp om vem som är vem. Under VM 1950 attackerades svenska ambassaden i Rio de Janeiro efter en brasiliansk motgång mot Schweiz. Om Ukraina slår ut oss 2026 blir det blågult som blågult.