Judith Wolst: Nu börjar sprickorna synas i AI-boomen

Den här krönikan skrevs på ett kafé. Eller, rättare sagt: den försökte skrivas på ett kafé, tills min mobils internetdelning av någon märklig anledning valde att gå ut i strejk. Plötsligt kapades min tillgång till världen. Inte till livet i rummet – kaffet fanns kvar, sorlet likaså – men till det där osynliga flödet som jag annars inte ens märker att jag är totalt beroende av.

Det blev märkligt i huvudet. Den sortens tystnad som uppstår när man inser hur mycket av ens tänkande som sker utanför den egna skallen.

Vi lever i en tid där vi är vana vid att saker bara finns där. Att internet ständigt levererar. Att vattnet vi dricker är rent. Att lampan tänds när vi trycker på knappen. Och nu även AI, som inte bara kan agera bollplank och planera semestern, utan också skriva kod och analysera proteinstrukturer.

Vi kallar det självklart. Men mycket av det har visat sig vara sårbart. I en värld av polykriser träder det vi haft lyxen att ta för givet fram som något skört.

Kriget i Mellanöstern har åter blottat sårbarheten i ett energisystem beroende av fossila bränslen, där pris och tillgång formas av konflikter, handelspolitik och globala maktspel.

Men energin är inte ensam.

Så länge jag har jobbat med tech har datorkraft setts som något närmast gränslöst, globalt och tillgängligt. Molnet har varit som en kran att vrida på, alltid öppen, alltid billig. Men i takt med att AI exploderar, både i användning och kapacitet, börjar vi inse att det som känts självklart i själva verket är något annat. Datorkraft är inte magi. Det är mark, kylning, chip, energi, globala leveranskedjor och geopolitik.

Och precis som med energin börjar sprickorna synas.

Länder börjar säkra egna kapaciteter. Data och AI rör sig mot nationella gränser. Det som kändes distribuerat koncentreras i praktiken alltmer till ett fåtal aktörer. Det handlar inte längre bara om mjukvara eller innovationstakt, utan om infrastruktur och kontroll.

Det finns även en tredje kran.

Själva intelligensen. De stora språkmodellerna vi tar för givet som verktyg ägs inte av oss. Vi skriver promptar, bygger applikationer, låter AI-assistenter skriva utkast till våra mejl. Men kranen vi vrider på ägs av ett fåtal aktörer, framför allt amerikanska och kinesiska teknikjättar. Och precis som med energin och datorkraften börjar även den här resursen få en geografisk och politisk dimension som vi inte kan blunda för.

Sverige och Europa är sena till festen, på flera fronter.

I en värld där energi, datorkraft och intelligens riskerar att bli begränsade resurser handlar det inte längre bara om vem som kan bygga bäst. Utan om vem som ens får vara med vid bordet.

Och i förlängningen: vem som får vara med och forma framtiden.