Odysseus och hans värld – och vår

Sommarens stora snackis inom filmens värld är The Odyssey, en påkostad bearbetning av Homeros klassiska epos Odysséen som hade premiär den 17 juli. För manus och regi står Christopher Nolan, känd för filmer som Dunkirk (2017) och Oppenheimer (2023). Filmatiseringen av Odysséen, själva grundstenen i västerlandets litteratur, har föregåtts av upprörda debatter i sociala medier i takt med att rollbesättningen avslöjats och trailrar lagts ut på nätet. Att Matt Damon spelar Odysseus må vara hänt, men varför måste sköna Helena gestaltas av den svarta skådespelaren Lupita Nyong’o? Debatten har solkats av rasistiska inlägg, och från Grekland har upprörda röster klagat på den totala avsaknaden av grekiska skådespelare. Filmen har avfärdats som ett hån mot den grekiska kulturen, där berättelsen trots allt har sin vagga.

Historieexperter har i sin tur gnällt på anakronismerna i kläder och miljö. Inte nog med att Odysseus och hans män är utstyrda som hopliter från den klassiska perioden i stället för i rustningar från slutet av bronsåldern då berättelsen utspelar sig. Kung Agamemnons hjälm och harnesk framstår rentav som en variant av Läderlappens mundering (eller Batman, som han numera heter på svenska) – Christopher Nolan är ju också mannen bakom The dark knighttrilogin om superhjälten. Kritiken är delvis orättvis: ingen vet hur de inblandade personerna såg ut, om de nu ens har funnits. Filmen är en bearbetning av Homeros verk utan anspråk på att vara hundraprocentigt historiskt sann – vilket är omöjligt – och kan mer betraktas som fantasy-action.

Hjältesaga – eller geopolitik?

Berättelsen är välkänd. Efter ett tio år långt krig mot Troja återvänder grekerna till fosterjorden, men på vägen retar Odysseus upp havsguden Poseidon som fördröjer hans hemresa med diverse hinder i ytterligare tio år. Under tiden väntar Odysseus trogna hustru Penelope på makens återkomst medan hon tvingas värja sig mot en växande skara framfusiga friare i kungaborgen. Sonen Telemachos längtar likaså efter sin försvunne och förmodat döde far. Till slut når Odysseus ändå fram och städar sitt eget hus i en blodig final, varefter makarna återförenas i den äktenskapliga sängen.

Iliaden och Odysséen visar en värld där hjältarna strider i jakt på ära eller i vrede över personliga kränkningar. Orsaken till det trojanska kriget sägs vara att prins Paris från Troja rövat bort den sköna Helena från Sparta, vars kung Menelaos då vädjar till sin bror Agamemnon i Mykene om hjälp. Grekerna samlar raskt en flotta om 1 186 skepp för att hämta tillbaka den förlupna drottningen. Den dramatiskt tacksamma skildringen av kriget som en vendetta mellan färgstarka personligheter utelämnar emellertid det större geopolitiska sammanhanget.

Fynden avslöjade bronsålderns stormakter

Homeros verk ger intryck av att ekonomin under bronsåldern inskränkte sig till att valla får, hålla boskap och odla oliver eller vin. Arkeologin ger en helt annan bild. Det började med att den tyske miljardären Heinrich Schliemann på 1870-talet upptäckte Troja i nuvarande Turkiet, och sedan också grävde ut Mykene i Grekland. Det trojanska kriget var alltså ingen saga, utan hade verkligen ägt rum, ansåg han. Arkeologiska undersökningar runt Medelhavet har sedan dess kunnat visa på en epok präglad av långväga handel och politiska konflikter.

Vad människorna i Grekland kallade sig själva är inte känt – termen mykenare är modern och myntad efter den berömda huvudorten Mykene på Peloponnesos. De var uppenbarligen ett krigiskt folk med vackert utarbetade svärd, dolkar och mängder av hästdragna stridsvagnar – föremål som är belagda från gravfynd och vasmåleri. Med tiden tog de kontrollen över Kreta och flera öar i Egeiska havet. Men mykenarna var bara en av flera stormakter i östra Medelhavet.

Upptäckten av staden Hattusa i 20 mil öster om Ankara år 1906 ritade om kartan i grunden. Tack vare bevarade kilskriftsarkiv visade det sig att detta varit huvudstaden i hettiternas tidigare nästan okända rike. Kilskriftstexterna avslöjade dessutom att hettiterna kände till ett folk i väster kallat ahhiyawa, vilket har tolkats som en transkribering av det grekiska ”akhaiwia”, eller på svenska ”akajer”, Homeros ord för mykenarna. Den stora överraskningen var att dokumenten också innehöll uppgifter om staden Wilusa ute vid kusten, ett namn som är mycket snarlikt Ilion, binamnet på Troja. Härskarna där var tidvis vasaller till hettiterna, och en av de namngivna kungarna kallas Alaksandu, vilket motsvarar grekiskans Alexander, ett annat namn på Trojas prins Paris. Fyra krig är dokumenterade runt trakten av Wilusa i kilskriftstexterna, varav åtminstone två tycks inbegripa ahhiyawa. Uppgifterna tyder på att mykenarna och hettiterna stred om det regionala inflytandet över Mindre Asiens västkust och om Troja. Handel med hästar och förmodligen också järn, som hettiterna var mycket tidiga med att utvinna och bearbeta, kan ha varit en av drivkrafterna till konflikterna.

En civilisation går under

Men på 1100-talet f.v.t. fick bronsåldern ett våldsamt slut. I östra Medelhavet förstördes stad efter stad och riken försvann – enligt senare grekiska krönikörer föll Troja år 1184 f.v.t. Till och med Egypten angreps av något som kallas ”sjöfolken”. Vad som orsakade detta – klimatförändringar med missväxt och folkvandringar som följd, revolter mot härskarna, jordbävningar, eller allt på samma gång – är fortfarande ämne för debatt. Det kollektiva minnet av vad som hände under denna kaotiska tid anses därefter ha bevarats i sånger om striderna och hemfärderna. Det var denna muntliga tradition som på 700-talet f.v.t. sammanställdes till Iliaden och Odysséen, antingen av ett ensamt geni som hette Homeros eller av flera.

Vid det laget hade den grekiska världen återuppstått i ny form. Borta var storkonungar och imperier. Fram trädde i stället konkurrerande stadsstater, som kappades om att anlägga kolonier runt Medelhavet. Grekerna seglade återigen ut på havet för att undersöka gränserna för det kända kosmos, men grundade nu städer i jakten på ett bättre liv på platser som Syditalien, Sicilien och Nordafrika. Under processens gång stötte man på andra folk som verkade ociviliserade och farliga. En fruktad konkurrent i den nyvaknade handeln var fenicierna från nuvarande Libanon, som grekerna kallade ”sjörövare” och som även Odysseus klagar över. Det här var en värld som Homeros åhörare kunde relatera till, samtidigt som den bildade ett nytt lager till berättelsen.

Därför lever Homeros kvar

Många har försökt koppla samman de diffusa geografiska uppgifterna i eposet med exakta platser på kartan. Kan de enögda och stenslungande cykloperna i själva verket syfta på vulkanen Etna på Sicilien, och det vattensugande monstret Karybdis på de kraftiga virvelströmmarna i Messinasundet mellan ön och fastlandet? Och vad är de skönsjungande sirenerna och nymfen Kalypso om inte annat än förföriska kvinnor som grekiska sjömän bevisligen äktade i de nyupptäckta områdena, något som gjorde att de aldrig återvände hem igen?

Iliaden och Odysséen sattes på pränt först på 500-talet f.v.t. i Aten, där man därefter ordnade tävlingar i att recitera texten i stället för att sjunga de olika sångerna. Men även andra städer hade sina egna versioner. Det fanns långa och korta varianter, och en del hölls för att vara bättre än andra. Dikternas grundteman ingick då i grekernas dna. Människans livsval är att antingen skaffa sig ära och ryktbarhet ute i världen eller att leva ett lugnt men obemärkt liv hemmavid.

Hemkomsten efter mödosamma resor, ensam eller i grupp, är ett annat centralt tema. Likaså frikostighet och ärligt uppsåt människor emellan, något Odysseus bryter mot då han lurar cyklopen Polyfemos i grottan. Genom en berättarteknisk spegelteknik blir han själv till ett monster då han i slutet dödar friarna som äter honom ur huset hemma på Ithaka. Att Homeros dikter trots det stora tidsdjupet fortfarande känns aktuella beror på att de behandlar tidlösa frågor om människans förutsättningar och ansvar för sina handlingar – ibland med hjälp av gudomligt ingripande.

Antikens eget berättaruniversum

Iliaden och Odysséen ingick ursprungligen i en mycket större samling sånger som kallades ”den episka cykeln”. Verken har sedan länge gått förlorade, men innehållet är känt tack vare antika resuméer. Där berättas det om Helenas bortrövande och upptakten till det trojanska kriget, om den trojanska hästen och Trojas fall, och hur grekerna på olika vägar tog sig hem. (Iliaden redogör bara för cirka 50 dagar i slutet av det långa kriget.) Om de här dikterna var senare tillägg, eller om Homeros två epos utkristalliserades ur en äldre och större samling sånger, är fortfarande en olöst fråga.

Det märkligaste verket i samlingen får sägas vara Telegonin, som redogjorde för vad som utspelade sig efter Odysseus hemkomst. Huvudperson är Telegonos, ”den fjärran födde”, som visar sig vara frukten av Odysseus årslånga besök hos den häxliknande gudinnan Kirke. Efter att ha vuxit upp hos sin ensamstående mor uppmanas ynglingen av gudarna att söka upp sin far. Ovetande om att han kommit fram landstiger Telegonos på Ithaka, börjar röva boskap och fäller öns kung i strid. Precis innan Odysseus dör känner dock far och son igen varandra. Tillsammans med änkan Penelope och halvbrodern Telemachos återvänder fadermördaren sedan till Kirkes ö för att begrava Odysseus lik. Som gentjänst ser Kirke till att göra dem alla odödliga.

Därefter kommer storyns förbluffande slutknorr: Penelope gifter sig med Telegonos, och Kirke med Telemachos. Kvinnorna byter alltså söner med varandra, och kan i sina nya makar fortsatt känna närvaron av Odysseus. Slutet gott, allting gott. Behöver det sägas att det fanns ytterligare fortsättningar? Prequels och sequels i olika litterära universum är inget nytt fenomen. Logiken hänger inte alltid ihop mellan verken i den episka cykeln, och behöver inte heller göra det i en modern filmatisering som The Odyssey.

Från epos till actionfilm

Att bearbeta Odysséen till ett rakt och fartfyllt äventyr är inte lätt. Den avancerade berättartekniken bygger på återkommande tillbakablickar och parallellhandlingar. Verket handlar lika mycket om Telemachos sökande efter sin far och Penelopes förhalningstaktik mot friarna som om Odysseus irrfärder och kamp mot diverse vidunder. Christopher Nolans filmatisering är mer en actionrulle än en djuplodande psykologisk studie av människans predikament i en söndersliten värld. Den typen av reflektioner förpassas enligt genrens krav till sentimentala och överspända oneliners.

Om grekerna upplever sig som osynliggjorda i Christopher Nolans film kan vi skandinaver däremot känna oss inkluderade. Odysseus och hans mannar färdas i ett rekonstruerat vikingaskepp, Draken Harald Hårfagre, byggt av entusiaster i Norge, varav en del dessutom medverkar i filmen som besättning. Och filmmusiken är komponerad av Ludwig Göransson. Odysseus resa är ett äventyr på alla hav, i alla tider, och därför öppen att fylla med mening för alla människor oavsett etnisk eller nationell tillhörighet.