Katrine Kielos: Oljechocken är tillbaka – och Europa har inte löst problemet

”Vi svor ju att vi hade lärt vår läxa! Vi lovade att vi skulle göra saker annorlunda. Men här är vi alltså igen …” sade en uppgiven europeisk diplomat till BBC häromdagen. Det är lätt att förstå frustrationen. Våren 2022 förändrades Europas inställning till energi på ett par veckor. Ryssland invaderade Ukraina och energichocken som följde gick rakt in i den europeiska ekonomin. Gas- och elpriser steg till nivåer som tidigare ansetts otänkbara. Och där satt till exempel det industritunga Tyskland med 55 procent av sin importerade naturgas från Ryssland.

Regeringar införde stödprogram och subventioner. Statsfinanserna tog kostnaden för allt från brittiska pristak till frysta elpriser i Frankrike. Tyskland omvärderade hela sin tillväxtmodell och britterna såg inflationen stiga till högre nivåer än på decennier. I Tjeckien demonstrerade människor på gatorna.

Energimarknaden var inte längre en bakgrundsfaktor. Den blev själva den europeiska konjunkturen.

Både ekonomiskt och politiskt.

I dag, fyra år senare, kommer bara runt 2 procent av EU:s oljeimport från Ryssland. Redan nästa år planerar EU att fasa ut all import av rysk gas, inklusive flytande naturgas. Och ändå: fyra år senare lever Europa genom en ny energichock.

Kriget i Mellanöstern och störningarna i Hormuzsundet – flaskhalsen där en femtedel av världens olja och gas måste passera – har stramat åt utbudet på världsmarknaden. Europeiska centralbanken, ECB varnar för att en mer varaktig störning kan driva upp inflationen i euroområdet till över 6 procent. Och orsaka lågkonjunktur.

De politiska reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Belgiens premiärminister Bart De Wever sade häromveckan att EU borde ”normalisera” sin relation till Ryssland för att få tillgång till billigare energi. Till synes utan en tanke på att det vore säkerhetspolitiskt förödande att åter göra sig beroende av Vladimir Putin.

Den belgiske premiärministern är inte ensam. Vid en presskonferens nyligen menade Alice Weidel, en av ledarna för tyska AFD, att ”den globala ekonomin inte kommer att kunna fungera utan tillgång till rysk energi och råvaror”. Hon är ingen liten spelare. Ytterhögerpartiet AFD är enligt opinionsmätningar just nu Tysklands största parti. Vad händer om energipriserna fortsätter att stiga? Hur länge håller då den europeiska enigheten kring Ukraina?

Ett alternativt förslag på vad som bör göras kommer från Norge. Här diskuteras ökad oljeproduktion och nya projekt i Arktis. En sorts ”drill, baby, drill”. Fast på norska.

(”Bore, baby, bore”?!)

Logiken kan tyckas tilltalande. Den olja och gas vi producerar i Europa behöver inte transporteras genom Hormuzsundet. Därmed minskar sårbarheten.

Fast det är inte så dessa marknader fungerar.

Fossil energi prissätts i en globalt sammanlänkad marknad. Så länge Europa importerar en del av den fossila energi som vi använder påverkas priset av utvecklingen på världsmarknaden.

USA fördubblade sin oljeproduktion mellan 2009 och 2019. I dag är man världens största producent. Ändå stiger bensinpriserna även i Houston och Dallas när utbudet störs i Mellanöstern.

Det enda sättet att komma bort från logiken vore att i praktiken lämna världsmarknaden. I Venezuela har bensinen till exempel historiskt kostat ören per liter – just därför att den prissatts politiskt.

Detta är inget realistiskt alternativ för Europa. Därmed kvarstår problemet.

Oljans prisrörelser har en unik påverkan på ekonomin. I en lång rad studier har James D. Hamilton, professor i nationalekonomi vid universitetet i San Diego – en av världens mest citerade forskare på området – visat hur kraftiga uppgångar i oljepriset ofta kommer innan en lågkonjunktur.

Mekaniken är enkel: Energi är inte något som vare sig hushåll eller företag kan välja bort. Du måste ju betala den där elräkningen, så om energin blir dyrare drar du in på annat. Köpkraft försvinner ur ekonomin. Efterfrågan faller. En uppgång i energipriser fungerar i den här bemärkelsen som en skatt på (så småningom) nästan hela ekonomin.

Det är lätt att glömma att USA redan befann sig i lågkonjunktur hösten 2008 när investmentbanken Lehman Brothers föll. James D. Hamilton beskriver detta i sin klassiska studie Causes and consequences of the oil shock of 2007–08. Inför finanskrisen fördubblades oljepriset på grund av ökad global efterfrågan, inte minst från det snabbt växande Kina. Sommaren 2008 kostade oljan 140 dollar per fat: en uppgång som slog direkt mot hushållens köpkraft och bidrog till att bromsa ekonomin. Finanskraschen gjorde nedgången djupare. Men krisen började inte där. En av James D. Hamiltons viktigaste poänger är att det inte bara är nivån som spelar roll, utan hastigheten. Ekonomin kan anpassa sig till höga energipriser över tid. Vad den inte lika lätt kan anpassa sig till är en plötslig uppgång. Alltså precis den typen av chock som vi just har upplevt i vår.

Frågan blir hur den här sårbarheten kan minska.

Våren 2022 förändrade Europa sin energipolitik på några veckor. Det kommer att ta längre tid den här gången. Då handlade det om att bryta beroendet av Ryssland. Den här gången är läxan en annan.

Energi som sätter priser i hela ekonomin borde i högre grad produceras på hemmaplan. Det är i grunden en fråga om makroekonomisk stabilitet. Och i praktiken innebär det en elektrifiering av Europa: att transporter, industri och uppvärmning i högre grad drivs med el – och att den elen produceras av vind, sol, kärnkraft och annan inhemsk produktion.

Saker vars pris inte sätts i Hormuzsundet.

En mer elektrifierad ekonomi fungerar annorlunda. När produktionen väl är på plats påverkas den inte på samma sätt av globala råvarupriser.

Visserligen krävs import av teknik och insatsvaror, inte minst kritiska råvaror. Men när systemen väl finns, vindkraftsparker, solcellsanläggningar, elnät och elektrifierade transporter, fortsätter de att fungera även om handeln störs. Ja, även om Kina till exempel skulle stoppa exporten av de insatsvaror som Europa behöver.

När oljeflöden stryps påverkas ekonomin däremot omedelbart. Det är just den typen av chock som James D. Hamilton beskriver – en snabb uppgång i energipriser som slår direkt mot köpkraft, efterfrågan och tillväxt.

Det är den som Europa inte har råd med.

En elektrifiering av kontinenten är förstås ingen snabb lösning. Utbyggnaden tar tid och kräver investeringar (vilka i sin tur kan sätta press uppåt på inflationen). Europa kommer dessutom under överskådlig tid att fortsätta vara beroende av importerad energi.

Precis som 2022 handlar det dock om att dra rätt slutsats. Och kanske om att inse att man inte har så mycket val.