Niklas Ekdal: Optimism är en enastående motståndskraft

Tipping point är ett läskigt begrepp som saknar klockren översättning på svenska. Vändpunkt, brytpunkt och tröskelpunkt låter ju betydligt lamare, till exempel när vi pratar om global uppvärmning eller artificiell intelligens som löper amok. 

Kanske ska vi hålla oss till svenska då, för att hålla huvudet kallt. 

Inte för att det saknas skrämmande punkter vid horisonten där utvecklingen kan ta irreversibla språng. Grön omställning och AI-regleringar är billiga försäkringar med tanke på blotta risken för sådana scenarier. Men politiskt blåser som bekant motvind på de områdena. 

Helt i onödan har denna vinter ställt oss inför brytpunkter som är ännu mer akuta att undvika. Dels handlar det om geopolitiken, dels om världsekonomin, och framför allt i kombination. 

Mäktiga män med Donald Trump och Vladimir Putin i spetsen har fört en politik som ökat risken för både världskrig och ekonomisk krasch. När en kritisk massa byggs upp krävs allt mindre av tändande gnista. Trösten är förstås att dåliga beslut kan upphävas av bra beslut. 

Freden och ekonomin ligger ytterst i människors händer. Vi är alla en del av denna kollektiva vilja, så låt oss se ljust på saken. För att göra det måste man först stirra problemen i vitögat. 

Geopolitiskt är världskriget redan här. Ryssland visar inga tecken på att backa i Ukraina, samtidigt som USA startat ett fälttåg med osäker utgång i Mellanöstern mot Vladimir Putins allierade Iran. Krutdurken Persiska viken har exploderat. Det kanske största frågetecknet framåt blir hur Kina agerar om turbulensen fortsätter. 

Donald Trumps användning av tullar och militärmakt utan folkrättsliga hämningar är en dubbel provokation mot Peking. Kineserna framstår som försiktiga, rentav rationella, i jämförelse. Men påfrestningarna i störda energiflöden och prejudikatet av stormakter som tar för sig inom sina intressesfärer ökar obönhörligt riskerna för Taiwan och Stillahavsregionen. 

Vilket för oss till ekonomins tröskelpunkter. Mixen av rusande energipriser, svagare amerikansk arbetsmarknad och räntor som tickar uppåt pekar tillsammans mot sjunkhålet stagflation. Som erfarenheten från 1970-talet illustrerade är det svårt att kravla sig upp när man väl hamnat där. 

Inflationen visade oroande livstecken redan innan USA och Israel inledde attackerna mot Iran. Centralbankers utrymme att parera ytterligare konjunkturchocker blir därmed begränsat. Detsamma gäller finanspolitiskt, när många länder är så högt skuldsatta att obligationsmarknaden kan få svårt att absorbera utbudet. 

Bakom all krutrök pågår AI-transformationen. På samma gång ett löfte om hisnande produktivitetsökning och hot om investeringsbubbla. I den bästa av världar skulle politiska ledare vara fokuserade på att parera tekniksprångets sociala, finansiella och säkerhetspolitiska komplikationer, men så ser nu världen inte ut 2026. 

Det är här optimismen kommer in i bilden. Hittills har 2020-talet bjudit på den ena chocken efter den andra – pandemi, krig, handelskonflikter, politiskt förfall – utan att knäcka framtidstron i stigande börskurser. 

Motståndskraften är faktiskt enastående. Om bara några negativa faktorer lyfts bort kan onda cirklar vändas till goda. Som röstande medborgare, medvetna konsumenter, positiva investerare ingår vi alla i denna kritiska massa av hopp.