Rationella beslut kan leda till finansiell kollaps

Industrimannen Gerard de Geer var övertygad: Sverige var återigen på väg mot att bli en stormakt. När hans bok Sveriges andra stormaktstid publicerades 1928 konstaterade han att industrinationen hade nått en ny typ av internationell betydelse jämförbar med storhetstiden under 1600-talet. Gerard de Geers övertro grundades inte på landerövringar, utan i ekonomiska och innovativa landvinningar som SKF:s kullager och Ericssons telekommunikation. Men framför allt Ivar Kreugers vidsträckta imperium.

En marsmorgon fyra år senare hittades Ivar Kreuger död i sin säng i Paris. Under den mörka förmiddagsdräkten låg en kula inborrad i hans bröst. Tre handskrivna avskedsbrev, varav ett på engelska, låg på hans skrivbord. Senare samma dag nådde Kreugeraktierna nya bottenrekord. Den begynnande kraschen av hans internationella affärsimperium var ett faktum.

Skottet hade avlossats mitt under en brinnande global finanskris som skulle pågå i sju år till. Den stora depressionen började som en relativt oskyldig lågkonjunktur i USA, men ledde till en global ekonomisk härdsmälta kantad av massarbetslöshet, svält och frön till auktoritära regimer.

Världen har inte upplevt en finanskris av liknande magnitud sedan dess. En del av den finansiella och makroekonomiska forskningen har ägnat sig åt krisens orsaker och hur det ekonomiska systemet kan undvika att det sker igen. Men den resan börjar i ekonomins syn på människan.

Förväntningarna förändrade ekonomin

I en serie banbrytande artiklar under 1970-talet lyckades Robert Lucas visa att samtidens nationalekonomiska modeller byggde på felaktiga statiska samband. Den välkända Lucaskritiken av Phillipskurvan utgick från att framåtblickande människor kommer att ändra sin konsumtion allteftersom de tar del av ny information. På samma sätt kommer företag att ändra produktion och priser. Slutsatsen var att marknadsaktörer är framåtblickande och uppdaterar sina planer baserat på vad de förväntar sig i framtiden.

– I tidigare ekonomiska modeller antog man att människors beteendemönster var helt statiska. Till exempel att vi alltid konsumerar en viss procent av en extra krona vi får i plånboken. Men Robert Lucas visade att det inte stämmer. Människor anpassar sig efter vad de tror ska hända i framtiden. Om staten exempelvis sänker skatten för att få oss att konsumera mer, men vi misstänker att det bara leder till höjda skatter nästa år eller att ekonomin är på väg mot en kris, kommer vi i stället att spara pengarna, säger Tommy Andersson.

– Lucaskritiken innebär därför att politiker inte kan använda gamla historiska samband för att förutsäga vad som händer när de ändrar spelreglerna i ekonomin, eftersom människor ändrar sitt beteende i samma stund som spelreglerna ändras.

Robert Lucas hypotes om rationella förväntningar visade att vi hela tiden uppdaterar vårt konsumtionsmönster beroende på vad människor vet eller inte vet om framtiden. Konceptet om rationella förväntningar blev ett viktigt komplement för centralbanker att ta hänsyn till när de utformade sin penningpolitik. För det tilldelades Robert Lucas ekonomipriset 1995.

Om människor tar all framtida information i beaktning när de agerar måste marknader alltid vara effektiva – alltså att priserna på tillgångar och varor återspeglar all tillgänglig information. Så resonerade Eugene Fama när han på 1960-talet empiriskt undersökte förutsägbarheten på aktiemarknaden. Han fann att det var i princip omöjligt att slå marknaden på kort sikt, eftersom ny information speglades i aktiekurserna omedelbart, vilket gjorde kursutvecklingen nästintill slumpartad.

Men gällde detsamma på lång sikt? Nej, lyckades Robert Shiller visa i början av 1980-talet. Han fann att aktiekurserna svängde betydligt mer än företagens utdelningar och att avkastningen gick att förutse i viss mån över längre tidsperioder. När aktiekurserna var höga i förhållande till utdelningarna tenderade den framtida avkastningen att bli lägre. Robert Shillers forskning utmanade därmed de enklaste modellerna för hur rationella investerare värderar tillgångar.

– Robert Shiller visade att marknaden inte alltid behöver vara rationell, utan påverkas starkt av mänskligt beteende och psykologi. Ibland ser vi spekulationsbubblor där människor köper grejer som är helt klart övervärderade. Där kan man agera i panik och tänka ”jag vill inte missa det här tåget”, medan det rationella vore att ta ett steg tillbaka. Risken är ju att det är en bubbla man ser.

Hur rationell är egentligen marknaden?

Den amerikanske nationalekonomen Lars Peter Hansen utvecklade samtidigt statistiska metoder för att testa olika teorier om tillgångspriser mot verkliga data. Metoderna gjorde det möjligt att bättre undersöka hur risk och förväntningar påverkar priser och avkastning. De tre tilldelades ekonomipriset år 2013.

Insikten om att våra ekonomiska beslut kan styras av flockbeteende skulle återkomma i förståelsen för varför finanskriser uppstår. Under samma period som Robert Shiller ifrågasatte den rationella individen lade Ben Bernanke, Douglas Diamond och Philip Dybvig grunden för den moderna forskningen om bankkriser. Deras forskning har hjälpt oss att förstå, och bättre stå emot, finanskriser. Ben Bernanke kunde visa att bankkollapser spelat en avgörande roll i 1930-talets globala depression.

Innan Ben Bernanke publicerade sin artikel 1983 var den allmänna uppfattningen hos dåtida experter att den stora depressionen hade kunnat undvikas om centralbankerna tryckt mer pengar. Men enligt Ben Bernanke kunde inte misstaget enskilt förklara varför krisen blev så djup och utdragen. Han fann att när en bank kollapsar är det inte bara pengar som försvinner, utan också värdefulla relationer mellan banker och låntagare som tar lång tid att bygga upp. Hushåll, jordbrukare och småföretag drabbades hårdare av kreditåtstramningen än storbolag. I bästa fall fick ekonomins småspelare låna pengar dyrt – i värsta fall inte alls. När företag inte längre kunde låna pengar uteblev investeringar och den finansiella krisen spred sig till resten av ekonomin.

En grundläggande uppgift

Ytterligare en uppfattning var att bankkrisen under krisåren hade orsakats av den sviktande ekonomin, och inte tvärtom. Genom historiska källor och statistiska modeller visade Ben Bernanke att kollapsande banker var en större orsak till den stora depressionens konsekvenser än penningpolitiken.

– Ben Bernankes forskning visade inte bara att det är pengar som försvinner när en bank går omkull. Utan också dess roll att förmedla finansiella tjänster. På så sätt försvann också relationer och kunskap, säger Tommy Andersson.

Samma år byggde Douglas Diamond och Philip Dybvig teoretiska modeller som förklarade vad en bank är, vilka sårbarheter den har och hur deras roll kan regleras för att motverka kollaps.

För att förstå bankers sårbarhet räcker det att se till dess grundläggande uppgift. Banken tar emot pengar från sparare som vill kunna komma åt dem med kort varsel, men lånar samtidigt ut pengarna till bostäder och investeringar under många år. På så sätt omvandlar banken kortsiktigt sparande till långsiktig finansiering.

– Grundproblematiken med banken är vanliga människor. Vi sätter in våra löner på banken kortsiktigt, och de pengarna lånar banken ut till andra människor. När någon ska köpa ett hus så är det ju våra pengar banken tar av. Så när jag går till banken och tar ut pengar så måste jag veta att jag får tillbaka dem, annars skulle jag aldrig stoppa in dem. Eftersom pengarna är låsta i långsiktiga huslån finns de inte i kassan, och banken kollapsar om alltför många kunder vill ta ut sina pengar samtidigt, oavsett om den var sund från början eller inte.

Så länge insättare litar på att banken kan betala tillbaka pengarna finns ingen anledning att ta ut dem och banken fungerar som vanligt. Men om tillräckligt många tror att andra kommer att tömma sina konton förändras kalkylen. Den som väntar riskerar att bli utan och får därför själv anledning att ta ut pengarna.

När alla resonerar på samma sätt blir farhågan självuppfyllande. Banken tvingas sälja långsiktiga tillgångar i förtid och kan till slut kollapsa, trots att den var sund från början.

– Vad som händer i en bankrusning är att pengarna tar slut, att den inte kan ge ut mer kontanter.

– Kärnan i Douglas Diamonds och Philip Dybvigs modell handlar om självuppfyllande förväntningar. Den intressanta insikten är att ingen behöver bete sig irrationellt. Om jag tror att alla andra kommer att ta ut sina pengar är det rationellt för mig att försöka hinna före. Men när alla fattar samma rationella beslut får vi tillsammans ett katastrofalt resultat, säger Tommy Andersson.

Från bankrusning till krisberedskap

Så hur motverkar samhället bankrusning och i sin tur frön till en finanskris? En lösning som Douglas Diamond och Philip Dybvig presenterade var insättningsgarantin. Exempelvis genom en riksbank som lovar att insättare får pengarna tillbaka om den första banken går i konkurs. En andra lösning var att en viss del av bankens insättningar måste hållas som likvida reserver. Utöver instrumenten krävs en hård reglering av banken.

– Insättningsgarantier är i sig farliga, för om Riksbanken garanterar att insatta pengar alltid betalas tillbaka, så kan banken ta högre risker eftersom de inte riskerar något ändå. Så det krävs insyn och vissa krav på hur banken ska sköta sig för att bedriva bankverksamhet. Hela det regelverk vi nu har i svenska banker bygger mycket på den här typen av forskning. Och det är därför vi ser färre bankkriser i dag.

Kreugerkraschen kom mitt i en kris vi inte förstod. Sedan dess har forskningen gett oss verktyg att hantera kriser och förhindra att lågkonjunkturer leder till depressioner. Lärdomarna från skälvande finanskriser har i sin tur lett till verktyg och regelverk som gjort bankväsendet mer motståndskraftigt mot kollaps.

– Ekonomiska chocker kommer oundvikligen att inträffa, men verktygen och regelverken hjälper oss att hantera dem. De hjälper oss dock inte att undvika dem. Vi har haft en del kriser på sistone, men vi har inte sett liknande konsekvenser som inträffade under 30- eller 70-talet. Vi kan hantera kriser bättre i dag.