Henrik Mitelman: Riksbanken måste sluta jaga fel problem

När oljepriset stiger kommer inflationsdiskussionen snabbt tillbaka: på bensinmacken möter vi direkt ett högre pris, inte minst i USA där skatterna på bensin är begränsade. Prisuppgången sprider sig sedan när kostnader för uppvärmning, flyg och annat lyfter, och så oroar alla sig för en bredare inflationsuppgång och högre räntor.

Erfarenheten från 2022 sitter kvar i minnet då centralbankerna förnekade inflationen eftersom den ansågs vara tillfällig. Till sist chockhöjde de räntorna när det var alldeles för sent. Men framtiden är sällan en repris av vår senaste kris.

Den här gången är energiprischocken geopolitiskt orsakad, inte resultatet av någon efterfrågeboom. Konflikten kring Iran och attackerna mot sjöfarten i Mellanöstern skapar oro kring transporter genom Hormuzsundet. Oljan stiger och flera priser följer med upp. Men ett krigspris på olja är inte automatiskt början på en bred inflationsvåg.

Det finns en annan dimension som lätt försvinner i modeller och prognoser. Jag tänker på Thulefamiljen, som läsare av Finansmagasinet är familjära med – ryggraden i alla ekonomier. De är tongivande för renoveringar, bilköp med takbox, semestrar och sparande. När de känner ökad osäkerhet gör de något ganska rationellt: de blir mer försiktiga.

Renoveringen får vänta, bilköpet skjuts upp och sparkontot fylls på.

Det är en rimlig reaktion. Men om centralbankerna samtidigt börjar tala om räntehöjningar riskerar man att lägga sten på börda. Den där familjen tvekar redan. Högre räntor gör knappast ekonomin mer stabil i detta läge.

Historien visar dessutom att centralbanker ofta jagar fel problem. Under åren då jag skrev krönikor i Dagens Industri – från 2011 till 2024, innan jag började på EFN – var jag sannolikt Sveriges mest ihärdige kritiker av Riksbanken. Centralbanken jagade osynliga deflationsspöken, orolig för att inflationen skulle bli negativ. Den oron visade sig gravt överdriven och bidrog i stället till stigande tillgångspriser och ökad skuldsättning.

Problemet med centralbanker är nämligen ofta detsamma: de löser gårdagens kriser. Efter finanskrisen 2008–2010 gällde rädslan deflation och räntorna pressades ned till noll och till och med under noll. När inflationen sedan återvände tvingades centralbankerna bromsa ekonomin kraftigt.

Nu finns risken att historien upprepar sig – fast i omvänd riktning. Man ser inflation överallt eftersom man nyss blev överraskad av den. Historiskt har centralbanker dessutom varit förvånansvärt duktiga på en sak: att orsaka recessioner genom felaktiga beslut. Penningpolitiken stramas ofta åt när ekonomin redan bromsar. Centralbanker talar gärna om mjuklandning, men landningen blir ofta hård.

Samtidigt finns det många lärdomar från den senaste inflationsperioden som glömts bort. Den förändrade hur företag tänker kring priser. Under 2010-talet levde många bolag i en värld där priser nästan inte gick att höja. Global konkurrens, digitalisering och ständig prisjämförelse pressade marginalerna.

Sedan kom spridda inflationsimpulser och plötsligt började företag göra något som tidigare nästan kändes förbjudet: de höjde priserna. Restauranger gjorde det, industribolag gjorde det och konsumentbolag gjorde det – och världen gick inte under. Frisören insåg att det fungerade – kunden accepterade. Bra gjort.

Många bolag upptäckte något befriande, nämligen att priset inte är en matematisk formel baserad på kostnader. Priset är vad kunden är villig att betala. Det låter trivialt och är något de flesta lär sig redan på grundkursen i ekonomi. Ändå hade insikten nästan försvunnit efter år av global konkurrens och digital prispress.

Men dagens kund – Thulefamiljen – är inte redo för en ny bred prisuppgång. Kunden är inte villig att betala ett högre pris.

Just därför är det farligt att tolka varje energichock som början på nästa inflationskris. Centralbanker är duktiga på att förstå varför den senaste krisen inträffade. De är betydligt sämre på att förstå nästa.

Chilla, skulle kidsen säga. Jag säger detsamma.