Så mycket kostade ett nytt liv i Sverige 1944

Medelhavet är fortfarande en av vägarna för flyktingar in i ett Europa som stängt sina gränser. Resorna är en miljardindustri för samvetslösa ligor och opportunister. Det finns goda skäl till att nätverken bakom människosmugglingen kallas för världens mest samvetslösa resebyrå.

Överfarterna sker ofta i farkoster som inte är sjödugliga. Enbart under 2024 beräknas över 1600 människor ha omkommit i samband med båtresorna.

Det är lätt att förfasas över statistiken. Samtidigt kan det vara värt att påminna sig om att det fanns en tid när överfarterna över vårt eget hav, Östersjön, också innebar livsfara för flyktingar – och goda affärer för den som ägde en båt.

Hiljar Tammela vid det oberoende Estniska institutet för historiskt minne, vars uppgift är att öka medvetenheten om förtrycket av främmande makter i 1900-talets Estland, har under de senaste åren forskat kring flykten över Östersjön under andra världskriget:

– Jag tycker att detta ämne är oerhört intressant och viktigt, eftersom det berör så många öden. Ändå vet vi så lite om det även nu, 80 år senare, säger Hiljar Tammela.

Han ingår i en forskningsgrupp som sammanställer en lista över alla som flydde från Estland under andra världskriget. Arbetet är långt ifrån klart.

”Den stora flykten” (”Suur põgenemine” på estniska) är det som man numera kallar händelserna 1943 och 1944 för.

– Namnet kan ses som en ”paraplyterm” för olika sätt att fly från Estland under andra världskriget. Tar man en närmare titt är det lätt att bli förvånad när man inser hur mycket som ryms under denna term. Människor lämnade Estland ombord på små fiskebåtar eller stora fartyg. Det skedde i allt från ”illegala” transporter till rena omplaceringar och sanktionerade evakueringar, förklarar Hiljar Tammela.

Omkring 40 000 balter tog sig över havet till Sverige, främst under 1943 och 1944.

Mer eller mindre seriösa aktörer såg till att flyktingtrafiken från öst löpte på utan avbrott.

Tvångsmobilisering och förtryck

Termen ”Den stora flykten” kan tolkas på lite olika sätt. Ibland räknar man bara de mest intensiva månaderna – från augusti till oktober 1944 – då uppskattningsvis två tredjedelar till tre fjärdedelar av alla de som flydde Estland under kriget lämnade landet. Ibland avser termen en längre period, med start från våren 1943. Skälen till varför någon ville fly till Sverige kunde ändra hastigt:

– 1943 handlade det förmodligen om en önskan att undvika tyska mobiliseringar och sommaren och hösten 1944 var det rädslan för det sovjetiska förtrycket som fick människor att lämna landet, säger Hiljar Tammela.

Varför fruktade esterna Röda arméns återerövring så mycket 1944?

– Estland hade redan ockuperats av Sovjetunionen 1940–1941 och under detta så kallade ”röda år” utsattes invånarna för de värsta vågorna av terror på flera århundraden. Omkring 10 000 fängslades och skickades till Gulag eller blev avrättade. Ytterligare 10 000 deporterades till Sibirien. Flera tusen civila föll också offer för det brutala förtrycket vid utbrottet av det nazistiska-sovjetiska kriget. Allt detta skedde under loppet av ett år och några månader, berättar Hiljar Tammela.

Återvände aldrig från fronten

Särskilt angelägna om att ta sig till Sverige var alltså de värnpliktiga, ynglingar och under den senare delen av kriget även äldre män, som riskerade att tvångsrekryteras.

Såväl Sovjetunionen som Nazityskland kallade under åren 1940–1944 in balter till sina sina arméer. Rekryteringen skedde inte alltid frivilligt och många av de som skickades till det brutala kriget på östfronten återvände aldrig.

Män som planerade att rymma till Sverige gömde sig ofta i skogen i väntan på transport på någon av båtarna. Men även kvinnor, barn, sjuka och gamla fanns bland flyktingarna. Liksom intellektuella, oliktänkande och andra som fruktade ett framtida liv i Sovjetunionen. En särskild kategori utgjordes av de medlöpare som hade sprungit nazisternas ärenden under Tredje rikets ockupation och som hade ännu mer att frukta vid Röda arméns återkomst till de baltiska länderna. 

Sverige skrev avtal med SS-officer

Liksom på Medelhavet idag kostade transporterna över Östersjön ibland pengar om de utfördes av olika organisationer eller privata aktörer.

Det fanns undantag – resor som var gratis eller som åtminstone borde ha varit det. Ett antal av dessa överfarter organiserades av en tysk SS-officer som hette Ludwig Lienhard. Under några dramatiska månader 1944 – sedan Röda armén inlett återerövringen av det tyskockuperade Estland – ingick Ludwig Lienhard avtal med svenska staten om att evakuera den svensktalande minoriteten i Estland till Sverige. Vid tiden före andra världskriget räknade svenskbygden i Estland till ungefär 9 000 invånare.

För varje lyckad transport av estlandssvenskar till Sverige avlönades Lienhard enligt kontraktet med 15 000 kronor – drygt 350 000 kr i dagens värde – som betalades av svenska staten.

I överenskommelsen stod att läsa:

”Dr. Lienhard åtager sig att, såvida force majeure ej hindrar, medelst motorskonaren Juhan från Arensburg successivt överföra i Estland kvarvarande estlandssvensk befolkning till Sverige i grupper om ca 300 personer vid varje överresa. Resorna ställas, om ej annat bestämts, till Stockholm. Transporterna verkställas så skyndsamt, som förhållandena medgiva.

Kommittén åtager sig att till motorskonaren efter varje fullgjord överresa fritt leverera 2 500 liter motorfotogen och 110 liter smörjolja. Dessutom betalar kommittén såsom ersättning för varje fullgjord resa med överenskommet passagerarantal en summa av femtontusen kronor, som efter varje resa utbetalas till Dr. Lienhard i Stockholm eller på hans konto i anvisad bank i Stockholm”

Under de tio resor som Lienhard och hans medhjälpare organiserade, reste över tretusen människor till Sverige, men efteråt anklagades han av flyktingarna för att ha sålt platser ombord på sina fartyg, särskilt till människor som tillhörde den estniska majoriteten och som inte kunde räknas som estlandssvenskar.

World Refugee Board

Hur märkligt det än låter finansierade även USA, som drogs in i kriget i december 1941, hämtningsresor från de baltiska länderna.

Den amerikanska myndigheten War Refugee Board (WRB) arbetade under de sista krigsåren med att rädda europeiska judar undan Förintelsen.

Iver Olsen, underrättelseagent vid WRB och med rötter i Nordnorge, sändes till den amerikanska legationen i Stockholm för att övervaka verksamheten. Det var till exempel han som försåg den svenske diplomaten Raoul Wallenberg med medel för att rädda livet på tiotusentals judar i Ungern. Själv försvann Wallenberg den 17 januari 1945 och sågs aldrig till igen efter att ha fängslats av representanter för Sovjetunionen.

Iver Olsens verksamhetsområde var brett. Han organiserade flykter över hela Europa – och även från de baltiska staterna. Målsättningen var att föra ut två grupper av människor; judar och människor som sorterade under kategorin ”intellektuella”. Inte sällan tillhörde de som skulle räddas båda grupperna.

Målet var att få ut åtminstone 600–700 personer från Estland, Lettland och Litauen, stater som hade blivit sovjetrepubliker och som sedan ockuperats av Nazityskland.

Från just Estland ville Iver Olsen rädda 300 judiska kvinnor från Frankrike och Tjeckoslovakien som hade fängslats och skickats till en tysk armébordell i Tallinn. Planen gick dock om intet. Många av de kvinnor som skulle hämtas var i för dålig kondition för att våga utsätta sig för de risker som en flykt skulle innebära. Andra var rädda för att SS skulle hämnas på de kvinnor som var för svaga och som skulle få lämnas kvar.

Ambitioner saknades inte, men i slutändan hann WRB knappt få ut en enda jude ur rikskommissariat Ostland, det namn som tyskarna gett åt det geografiska område dit man hade anslutit de baltiska staterna. Under våren och sommaren 1944 hade flesta judar i regionen redan dödats av SS, Einsatzgruppen eller representanter från lokalbefolkningen.

När det handlade om de människor som WRB kallade för ”intellektuella” – varav många var fiender antingen till nazistregimen eller Sovjetstaten och vars liv helt klart var i fara – lyckades Iver Olsen bättre.

Den privata flyktingmarknaden

De estniska flyktingarna kunde nå Sverige på många olika sätt.

– Den mest kända metoden att fly var när en familj eller ett helt sällskap rymde i en egen båt, säger Hiljar Tammela.

Han kallar sällskapen för ”flyktklubbar”, dessa grupper av människor av varierande storlek som förenades av den gemensamma önskan att fly till Sverige. 

– Man delade på arbetsuppgifterna med båten, motorn, bränslet och förnödenheterna. 

Ibland var resan helt kostnadsfri, ibland krävdes ett visst belopp för att kompensera bränslekostnaderna och i andra fall skedde flyktresorna helt på kommersiell basis. Det sistnämnda sättet att fly är det vi vet minst om idag, enligt Hiljar Tammela.

I de rapporter som amerikanska diplomater skickade till Washington – och som nu finns att läsa i Franklin D Roosevelt-arkivet – framträder dock några ledtrådar om hur flyktingtrafiken över Östersjön fungerade under de sista krigsåren. Dokumentationen beskriver den kaotiska situation som rådde på den privata flyktingmarknaden.

USA:s ambassadör Herschel V. Johnson skrev så här i en rapport till Washington i september 1944:

”Det finns bokstavligen hundratusentals människor på de baltiska kustområdena, med all möjlig slags politisk tillhörighet, som skulle göra vad som helst för att kunna fly. Den sista båten som skickades till Estland kantrade nästan på grund av mängden av människor som simmade runt den och försökte klättra ombord.”

Priset: Mellan 300 och 1000 kr per person

Besättningarna på fiskebåtar, så kallade ”romsmugglare” och allehanda affärsmän tjänade enligt sändebudet stora och snabba pengar på flyktingströmmen österifrån. 

En transport med dessa entreprenörer till Sverige och det som många såg som ett liv i frihet, på tryggt avstånd från de totalitära staterna Tyskland och Sovjetunionen, kostade i regel:

”Äventyrare och till och med vissa intellektuella och politiker är för närvarande engagerade i evakueringen eftersom den har visat sig vara en bra affär. Många längtar efter en chans att ta sig ut ur Estland och är beredda att betala ett högt pris. Enligt information som nått oss varierar priset per person från 300 till 1000 kronor. Man betalar vanligtvis med guldrubler, juveler, klockor, ringar och utländsk valuta. Utgångspriset för en fiskebåt är oftast omkring 1000 kronor, en summa som inte är alldeles för svår att skaka fram. Det ter sig ganska naturligt att de privata aktörerna endast vill evakuera de som kan betala ett högt pris för sin resa.”

Enligt  Hiljar Tammela var det sällan som flyktingarna betalade med sedlar:

–  Eftersom den tyska ockupationsmaktens officiella valuta, Ostmark, i det närmaste var värdelös vid den här tidpunkten frågades det mest efter guld. Vanligtvis var det i form av kejserliga ryska guldmynt (från tiden före revolutionen 1917). Priset varierade och i vissa fall var det säkert fluktuerande, beroende på hur många lediga platser som fanns ombord och passagerarnas rikedom. Det kan tyckas som märkligt idag, men i regel kan vi inte se särskilt många klagomål över priserna i de nedtecknade berättelserna. Det var en svår tid och det verkar som att folk tog priset för givet, utan att klaga.

Enligt de amerikanska diplomaterna pågick ett aktivt arbete för att hitta ”rätt sorts flyktingar”:

”Vissa nätverk opererar i stor skala. De har redan skickat sina representanter till Estland för att leta efter förmögna människor.”

I rapporterna hem till USA berömde WRB ibland de privata aktörerna, som då kallades för Röda Nejlikan-smugglare, efter Emmuska Orczys roman om sir Percival Blakeney, som under täcknamnet Röda Nejlikan i hemlighet räddade adelsmän ut ur revolutionens Frankrike i slutet av 1700-talet.

Ligorna nådde långt bortom kustlandskapet. Djupt inne i de baltiska länderna, där den militära närvaron var mer kännbar än vid kusten, brukade smugglarna ibland klä ut sig till kvinnor för att lura militärpatruller.

Ubåtsattacker och flyganfall

Flykten till Sverige 1943–1944 var livsfarlig.

– Vi har flera ögonvittnesskildringar som berättar om hur tyska ubåtar attackerade estniska flyktingbåtar och hur sovjetiskt stridsflyg öppnade eld mot fartyg med sina kulsprutor. Dessa exempel utgör dock bara en handfull extremfall, säger Hiljar Tammela.

Den som åkte fast, under förberedelser till flykten eller dess genomförande, riskerade stränga straff:

– Flyktingar som blev arresterade, antingen av nazistiska eller sovjetiska myndigheter, hamnade inför rätta. Ändå var den vanligaste faran på resan troligen att fartyget sjönk. Tyska myndigheter höll sjövärdiga fartyg under strikt uppsikt. Människor som ville fly fick bygga en egen båt i hemlighet eller använda ett fartyg som tyskarna inte höll ögonen på i tron ​​om att ingen skulle våga sig ut på havet med det. Eller så fick man muta vakthållningen vid kusten.

Ett annat problem var bristen på bränsle.

– I krigstid var bränsle till båtmotorer svårt att hitta och ofta av undermålig kvalitet. En annan sak som därför sticker ut är alla berättelser om motorhaverier och reparationer på öppet hav. Detta gjorde naturligtvis att resorna tog längre tid i anspråk och blev farligare, eftersom farkosterna var lätta att upptäcka då de stod stilla på det öppna havet, berättar Hiljar Tammela och fortsätter:

 – Att drabbas av sjösjuka var en ganska vanlig företeelse. Att resa på en överfull båt måste ha en varit ganska obehaglig upplevelse på en så pass lång resa. Det finns historier om flyktingbåtar som råkat ut för stormar som varat i flera dagar och där vågorna spolat människor överbord och om folk som börjat hallucinera på grund av uttorkning. Sådana redogörelsen är förstås jobbiga att läsa. Men det finns också berättelser som ger uttryck för kämpaglöd och tapperhet, inte bara från de estniska passagerarna, utan även från den svenska flottans personal, räddningsarbetare och andra som hjälpte flyktingarna längs vägen.

Kunde återvända – 47 år senare

De som flydde till Sverige hoppades i regel på att kunna återvända till sina hem i Estland.

– Den utbredda uppfattningen bland de estniska flyktingarna var, särskilt i början, att exilen bara var tillfällig. Man hoppades att sovjeterna skulle köras bort från makten och att man snart skulle kunna återvända hem.

Historikern David Papp (1937–2019), som då var en liten pojke, fick en chokladkaka av en svensk fartygsbesättning som kom till undsättning på havet:

– Han mindes att han bara åt hälften av chokladen. Han var säker på att han skulle kunna ge den andra hälften till sin älskade moster som hade blivit kvar i Estland, eftersom han var övertygad om att han snart skulle befinna sig i landet igen, säger Hiljar Tammela.

Så blev det inte. Det skulle dröja.

Få av de balter som flydde till Sverige 1943–1944 återvände någonsin till sina länder. Och de som ändå gjorde det hade då hunnit bli gamla. Det skedde det i regel först efter 1991, Sovjetunionens kollaps och de baltiska staternas självständighetsförklaringar.

Alltså 47 år efter 1944 och ”Den stora flykten”.

Det är lång tid att vänta.

LÄS MER: Vad hände med naziguldet?

LÄS MER: Sverige – en potentiell stormakt på sällsynta jordartsmetaller