Sara Wimmercranz: “Nu börjar vi förstå vad skärmarna gör med våra barn”

Det tog lång tid innan vuxenvärlden på allvar började se mobilen för vad den också är: inte bara ett verktyg, utan något som förändrat barndomen i grunden.

I introduktionen till Jonathan Haidts essä “Så skapar vi en skärmfri barndom” i Sikt #2 skriver Johan Anderberg att det tog femton år och en bok av en amerikansk socialpsykolog för världen att verkligen förstå att det inte är särskilt bra för barn att använda mobiler. På bara några år har dessutom synen på techbolagen förändrats: från civilisationens spjutspets till något allt fler uppfattar som ett hot mot den mänskliga erfarenheten.

I sin uppmärksammade text argumenterar Haidt för att vi i praktiken har bytt ut en lekbaserad barndom mot en mobilbaserad. Skärmen har inte bara lagt något till barns liv, utan också trängt undan sådant som tidigare formade dem: fri lek, tålamod, närvaro, fysisk rörelse, vänskap i verkliga livet – ansikte mot ansikte.

För entreprenören och investeraren Sara Wimmercranz började den insikten i den egna vardagen.

– Jag märkte det först på mig själv, säger hon. Jag blev lättirriterad, otålig, mindre närvarande. Efter en intensiv arbetsdag kunde jag känna att allt hemma gick för långsamt. Om skärmen påverkade min vuxna hjärna så där, vad gjorde den då med barnen?

Det var när skärmen skulle tas bort som frågan blev akut. Reaktionerna hemma var starka, nästan desperata, som att något livsnödvändigt togs ifrån dem.

– När man tog bort den blev det som om man hotade deras existens. 

Problemet är inte tekniken – utan hur den används

Hon började läsa om dopamin, om belöningssystem, om begär. Men hon såg också något annat, från insidan av den bransch hon själv verkar i.

– De här bolagen jobbar aktivt med att maximera vår tid. Det är själva affärsmodellen: att göra produkterna så svåra som möjligt att släppa.

Den erfarenheten har också förändrat hennes roll som investerare. I dag säger hon att hon undviker sådant hon inte tror är bra för samhället på sikt.

– Om man kan tjäna pengar på något som faktiskt är bra, varför skulle man då välja något som är dåligt?

Samtidigt är hon inte teknikpessimist. Tvärtom är hon noga med att skilja mellan teknik som verktyg och teknik som livsmiljö. Hon vill att barn ska lära sig använda AI och digitala redskap. Men under trygga former, gärna i skolan.

– Det kommer att vara en del av deras framtida arbetsliv. Problemet är inte att tekniken finns, utan att den så ofta används utan ramar, ansvar eller eftertanke.

Där ligger också en av de intressanta spänningarna i den svenska debatten just nu. Om techoptimismen länge var naiv, finns risken nu för en lika förenklad motrörelse: först skulle allt digitaliseras, nu ska allt bort. I vissa skolor går man så långt som att begränsa tillgången till sökmotorer som Google – men då riskerar barnen samtidigt att aldrig lära sig källkritik i praktiken. Sara Wimmercranz tror inte på något av ytterlägena. I stället ser hon hur förändringen redan sker på en annan nivå.

En kursändring har redan börjat

Hon pekar på att barns skärmtid i Sverige redan har börjat minska. Barn har i snitt ungefär 40 minuter mindre skärmtid per dag nu jämfört med 2022. Det är en ganska stor förändring, och den har drivits av föräldrar själva, enligt Wimmercranz. Samtidigt ser hon en tydlig skillnad mellan olika grupper.

– Tyvärr är det också en socioekonomisk fråga. I vissa grupper har skärmtiden minskat mycket, i andra inte alls.

På den punkten ligger hennes erfarenhet nära Haidts slutsats. I slutet av essän skriver han att vi inte visste vad vi gjorde i början av 2010-talet, men att vi vet det nu. Därför behövs en kulturell kursändring.

Sara Wimmercranz menar att den redan har börjat.

– Det är inte totalt, men det är tydligt. Många föräldrar har sett med egna ögon att det här inte fungerar.

Men frågan stannar inte vid barndomen. För om Haidt har rätt i att den mobilbaserade barndomen har gjort unga mer ängsliga, splittrade och mindre fria, återstår också en annan fråga: vad har samma system gjort med vuxna? Med offentligheten? Med demokratin?

– Nu börjar vi förstå vad det gör med barnen, säger hon. Men vad gör det med oss vuxna? Med våra samhällen?

Det är kanske där nästa stora diskussion börjar.