Fredrik Strage: Sjunger den amerikanska kulturen på sista versen?

USA-hatare och cyniker tycker att detta är landets egentliga ansikte och att den amerikanska drömmen är en lögn. Kanske har de en poäng. Men jag har sällan känt ett så starkt behov av klassisk kulturimperialism som nu. Jag längtar efter James Brown, Elvis Presley, Walt Whitman, Walt Disney, Michael Jackson, Madonna, Ronald McDonald, Lana Del Rey och Patti Smith. De som gjorde och gör Amerika great.

Jag vill se filmer vars titel börjar på ordet ”American” och känna att det gör dem mer allmängiltiga eftersom USA är kulturens vagga. Jag vill få gåshud av presidentens tal före slutstriden mot utomjordingarna i Independence day. Och på årets Record Store Day, som infaller den 18 april, vill jag köpa Ramones nya dubbelalbum Summer in the city: live in San Francisco, 1979 på rosa vinyl.

Gratiskonserten, som punkpionjärerna genomförde i San Francisco den 8 juni 1979, har länge funnits som bootleg. Det var första spelningen de gjorde efter att ha tillbringat en månad i studion med Phil Spector – demonproducenten som drev dem till vansinne genom att tvinga dem att spela samma riff om och om igen. Om någon klagade hotade han dem med pistol. Resultatet blev ett magnifikt möte mellan Phil Spectors grandiosa sound och Ramones melodiösa punk. End of the century, som skivan fick heta, skulle likt gruppens fyra första fullängdare ha släppts i en tjusig vinylbox lagom till 40-årsjubileet. Många skivsamlande fans hade hellre köpt den försenade deluxeutgåvan på Record Store Day än livedubbeln från 1979.

Att Summer in the city ändå väcker habegär hos mig beror på att Ramones, mer än någon annan grupp, förkroppsligar det stora landet i väst. Den första bok som skrevs om dem var Jim Bessmans Ramones – an American band som gavs ut 1993 och beskrev deras enorma betydelse för genrer som punk, metal, grunge och indie. Ramones blev aldrig mångmiljonärer, likt efterföljare som Nirvana och Green Day, men med sin höga arbetsmoral, sin konsekventa estetik och sin kärlek till konsumtionskultur personifierade Queenskvartetten den amerikanska drömmen. När Joey Ramone sjunger ”I met her at the Burger King, we fell in love by the soda machine” fångade han essensen av USA.

Även om Ramones inte var uttalat politiska uppstod en spänning mellan den liberale Joey och den konservative gitarristen Johnny Ramone (som stal Joeys flickvän, vilket inspirerade till låten The KKK took my baby away). De använde det amerikanska presidentsigillet som bandlogga och i örnens klor fanns inte längre pilar som representerade styrka och en olivkvist som symboliserade fred, utan ett basebollträ som en hyllning till nationalsporten och en äppelkvist som signalerade att Ramones var lika amerikanska som äppelpaj.

På omslaget till Summer in the city ser man dem spela framför stadshuset i San Francisco – där FN-stadgan undertecknades 1945 för att kommande generationer skulle få leva i fred och frihet. Johnny Ramone brydde sig sannolikt inte ett smack om platsens betydelse (faktum är att han nog skulle ha röstat på Donald Trump), men på samma sätt som USA inte skulle ha varit USA utan en viss konservatism skulle Ramones inte ha varit Ramones utan hans tjurskallighet. Därför blir bilden hoppingivande 2026: ett monument till amerikansk kultur uppträder framför ett monument till amerikansk demokrati.