Tennisens fall – lärdomar för börsen

Den 31 januari möter Sverige toppnationen Australien i Davis Cup. Det är en sorts lagtävling som för ett par decennier sedan hade sin storhetstid. Då kallades det lag-VM och tankarna gick till ett världsmästerskap för nationer, som ett fotbolls-VM. När Sverige vann guld år 1975 var det riktigt stort. Sedan dess har tävlingens status devalverats radikalt, ungefär som man i finansbranschen ständigt urholkat fina varumärken som Enskilda, Alfred Berg, Aros med flera. Tennisen är alltså i gott sällskap. 

Tennisen går i cykler

Det finns andra kopplingar mellan tennisen och ekonomi/finans. Även tennisen går i cykler. När Sverige stod på sin absoluta tennistopp år 1988, då Mats Wilander och Stefan Edberg vann alla de fyra stora grand slam-tävlingarna, började lättjan smyga sig in, precis som i fina företag när de har erövrat världen. Vad vi än gjorde – eller inte gjorde – så hade vi ju flera spelare i toppen. På samma sätt agerar dessvärre många företag när de nått toppen. Då blir det mindre fokus på innovation och försäljning, och mer tid ägnas åt att renovera huvudkontoret, konstruera bonuspaket och arrangera interna konferenser där ryggdunkar varvas med seminarier om företagets roll i samhället. 

Så här 35–40 år efter vår stormaktstid i tennisen har den svenska tennisen aldrig varit i sämre form. Jag kan inte komma på ett enda land i världen som har så få toppspelare i relation till sin storlek och framför allt inte i relation till BNP. Ännu värre blir det så klart om man tar hänsyn till bantäthet och alla historiska framgångar. Sverige är lite som Argentina i de ekonomiska historieböckerna.

På herrsidan är Elias Ymer etta med världsranking 327. Ytterligare fem svenskar är rankade mellan plats 500 och 1000. På damsidan ser det nästan lika illa ut: Kajsa Rinaldo Persson toppar på plats 320. Ytterligare åtta tjejer återfinns mellan henne och rankingplats 1000. Dessa spelare är naturligtvis alldeles fantastiskt duktiga, men att vi inte har någon bland de 300 bästa är överraskande. Så här illa har det aldrig sett ut för svensk elittennis sedan man började få ordning på datorer och rankingsystem. 

Man kan hävda att den globala konkurrensen har hårdnat, vilket är sant, men det hindrar inte Volvo, Assa Abloy eller Atlas Copco från att vara världsledande. De möter alla betydande konkurrens och tvingas till ständiga förändringar. Ett tag skylldes allt på lata svenska barn som mest slappar med mobilen, vilket säger mer om svenska tennisfunktionärers bristande resvanor. Även i Italien och Spanien har man mobiler. 

Större självinsikt

Svensk tennis är som ett sånt där företag som gradvis tappat marknadsandelar och ständigt skyllt på yttre faktorer. Självinsikten har först på senare år vuxit fram, men det har aldrig behövts någon kriskommission, och detta av två skäl. 

För det första finns det en fantastisk grupp tongivande medelålders motionärer som älskar sin sport och utövar den mer och bättre än någonsin. De/vi har det bra och kan dessutom njuta av världstennis på hemmaplan i Båstad under sommaren och sedan i Stockholm under hösten.

För det andra handlar det om att vi bryr oss mindre från vilket land en viss spelare kommer. Kidsen (och jag) älskar att se världstrean Carlos Alcaraz. Att han kommer från Spanien och inte från Skurup spelar ingen större roll när han beundras på YouTube. Det är globalisering IRL.

Men inom den svenska tennisen har det ändå funnits en vilja att ta marknadsandelar efter att förnekelsefasen och sorgeprocessen äntligen avklarats. Lösningen ansågs länge vara den offentliga sektorn, vilket i detta fall menas Svenska Tennisförbundet, som i sin tur började renovera från grunden, men också lade ner ännu fler resurser på seminarier om hållbarhet och långsiktiga strategier (som framgångsrika företag aldrig skulle göra). 

Problemet för den svenska tennisen går långt bortom Svenska Tennisförbundet. Det handlar om att alltför många lokala klubbar ser likadana ut som på 1980-talet. Till och med ostmackorna smakar likadant. Och inte blir det bättre av att större delen av verksamheten styrs av medelålders personer som nostalgiskt blickar bakåt och effektivt säkerställer att nya idéer motas bort. 

Usla löner till tennistränare

Dessutom är det mesta inom svensk tennis ideell verksamhet, vilket av någon outgrundlig anledning ska betyda att just svenska tennistränare alltid ska ha usla löner eftersom barnens terminsräkning måste hållas så låg som möjligt. Det är ett feltänk. Tennis är ingen mänsklig rättighet och jag kan inte förstå varför det alltid är ok att gå till en dyr frisör med sitt barn, men just tennisen ska kosta så lite som möjligt. Det gör dels att tränarkåren tvingas sköta en massa administrativa uppgifter som de varken gillar eller är särskilt duktiga på, dels att incitamenten till förkovran minskar. Särskilt produktivt är det inte. Alfa Lavals förändringsresa till ett miljöteknikbolag skulle aldrig ha genomförts om de slutade att betala internationellt gångbara löner till de innovativa ingenjörerna. 

På de finansiella marknaderna finns det fantastiska bedömare som varje dag avger sin dom om ett land eller ett bolag. När Sverige befann sig i statsfinansiell kris på 1990-talet vägrade Skandia att köpa statens obligationer, vilket fungerade som en väckarklocka för hela räntemarknaden. Se upp för de där obligationerna! Det blev i sin tur en katalysator för politikerna att reformera statsfinanserna. På samma sätt upplever bolagsledningen på ett börsbolag att något måste göras när aktien har backat rejält. 

Denna press återfinns inte i svensk tennis. Det görs några nya power point-set och en reviderad strategi där man försöker att utvärdera vilken roll tennisen ska spela för en hållbar utveckling år 2030. Tålamod sägs vara en dygd. Det kan också hämma utvecklingen. 

Världstennisen har aldrig varit i bättre form

Allt är inte nattsvart. Det finns fina klubbar och ambitiösa privata akademier som Good to Great i Stockholm. Det är de lokala och privata initiativen som en dag lär bära frukt, inte den offentliga sektorn. 

Men nu ska det snart spelas Davis Cup i Kungliga Tennishallen i Stockholm och denna gång mot Australien. De flesta har ingen aning om de svenska spelarna, men hoppet finns att Australien lockar över någon av sina coola världsspelare. Då får publiken valuta för de billiga biljetterna. 

Alldeles oavsett så lär det bli fantastisk tennis för aldrig tidigare har världstennisen varit i bättre form. Det är lite som med global BNP. Den tenderar också att växa varje år. Heja Sverige!

MER AV HENRIK MITELMAN: Listan – Här är de bästa länderna att bo i
MER AV HENRIK MITELMAN: Singapore på obrutet segertåg – med enkelt recept