SSAB:s enda väg framåt: ”Förändringen är brutal”

I början på december 2004 har den nyblivne doktoranden Johnny Sjöström tittat närmare på varmformningsstål med ett svepelektronmikroskop och ska strax disputera vid Karlstads universitet.

Primärt är det varmformningsstålets egenskaper och mikrostruktur när det utsätts för höga temperaturer som han intresserat sig för. Långt bort hägrar ett nytt och mer motståndskraftigt verktygsstål. Arbetet sker i nära samarbete med Uddeholm Tooling AB och avhandlingens fulla namn lyder:

Chromium martensitic hot-work tool steels – damage, performance and microstructure.

Uddeholm noterar stjärnskottet från universitetet, och 2018, när bolaget, som började sin verksamhet i Stjärnfors 1878, firar 350 år har Johnny Sjöström blivit vd.

Men vägen dit var inte självklar. Faktum är att planen var att ständigt befinna sig 10 000 meter upp i luften fram till den dagen då han meckade med en bil och något i säkerhetstänket gick helt fel.

Han förlorade ett finger.

– Det här hände i en tid i livet som var ganska motig för mig och den här livsbegränsningen har varit väldigt jobbig för mig. Det visade sig att den gjorde att jag inte kunde bli pilot, det blev svårt att fortsätta med hockeyn, där jag fick all min energi. Men livet är som livet är. Om en dörr stängs öppnas en annan. Jag har förlikat mig med hur det kan vara, att mycket är tillfälligheter och ibland också tur eller otur.

60 miljarder för en grön stålrevolution

Nu har toppakademikern hunnit blir vd för SSAB och den som basar över en av världens största omställningar.

60 miljarder plöjer SSAB ned i anläggningarna i Luleå och Oxelösund för att stöpa om den gamla ståljätten.

– Här bygger vi om så att det blir elugnar i stället och hela konceptet blir att vi kommer tillverka helt fossilfria produkter. Vi kommer ha tillgång till fossilfri el och vi kommer att ha ugnar som drivs utan metangas. Det här gör att vi kan tillverka koldioxidreducerade produkter. Det kommer vi vara först med i världen i storskalig produktion.

Mycket riktigt, precis någon mil innan Oxelösund skymtas de. Som små mini-Eiffeltorn (nåja) ligger de längs med 53:an och väntar på att sättas i bruk. Den gröna omställningen i praktiken? Här har ni den. På en åker mellan Nyköping och Oxelösund.

El, det går åt el på ett helt nytt sätt när SSAB:s jätteinvesteringar ska sjösättas. Summan för investeringen hos Vattenfall är hemlig, men tungan slinter vid ett tillfälle hos koncernchefen och landar på någonstans kring två miljarder.

Omvandlingen som ligger framför SSAB är total. Tio procent av hela Sveriges koldioxidutsläpp, 4,7 miljoner ton koldioxid, ska från ståljättens sida bli noll.

– Förändringen är brutal och målsättningen är att allt ska ske innan 2030. I fjol omsatte vi 103 miljarder med en historisk marginal på 15–16 procent. Klart att man som analytiker kan ifrågasätta hur man kan lägga så mycket pengar på den här omställningen som vi gör, men vi investerar för framtiden i en situation som inte ger oss så många alternativ. Vår gamla teknik sammanfaller som av en händelse med den gröna omställningen. Förutsättningarna för SSAB förändras och 2039 tillåts vi inte att släppa ut något koldioxid alls. Det utnyttjar vi.

Masugnarna var sin tids revolution och bidrog till att skapa välstånd från 1100-talet och framåt. Under 1600-talet levererade den svenska tackjärnsproduktionen cirka 25 000 ton per år. Tidigt 1800-tal var siffran 3–4 ton per dygn. Masugnstekniken innebär att malmen smälter när järnet avlägsnas på syre och reduceras. Den invigde kan berätta att masugnen beskickas uppifrån med järnmalm, träkol och kalk och blästerluft blåses in i ugnens nedre del.

Visst, det har byggt ett land. Men miljövänligt? Knappast.

Nu är det morsning och goodbye.

”Plats för både Stegra och SSAB”

Vi går runt på området i Oxelösund. Hemmaplan för Johnny Sjöström, här har han varit fabrikschef och kan därför sticka in näsan i olika moduler och komma med ett inspel.

Det går att tänka att det här måste vara det Harald Mix-finansierade Stegras våta dröm.

– Jag vill inte kommentera om Stegra kommer att bli framgångsrikt, men jag hoppas det. Det är viktigt att visa för industrin att det går att investera på den här nivån och att också lyckas. De kommer också vara viktiga för marknaden för att se hur framtidens produktionsteknik ska se ut.

– Det finns scenario på att Europas stålkapacitet kan minska från 130 miljoner ton till 90 miljoner ton fram till 2030. Därför finns det plats för både Stegra och SSAB. Vi ska jobba med specialprodukter framöver och inte med billiga bulkprodukter. Marknaden talar till vår fördel, men det är ett stort och komplext projekt och vi måste räkna med att det kan bli sådana här förseningar, vi har räknat med dem.

Under andra kvartalet informerade SSAB om ”att förstärkningar av transmissionsnätet till Luleå inte kommer att levereras enligt plan och den planerade driftstarten för stålverket i Luleå flyttas fram från slutet på 2028 till slutet på 2029”.

– Det här är ett komplext och stort problem, men vi kommer bli klara i tid.

Kinas frammarsch oroar

Resten av dagen ska Johnny Sjöström spendera tillsammans med styrelsens ordförande Lennart Evrell.

Strategiarbetet som har pågått under våren har tydliggjort en inriktning för SSAB:s framtid. Orden är Johnny Sjöströms egna. Men mer än så väntar han med att avslöja till kapitalmarknadsdagen den 4 november i Oxelösund.

Blir det någon förändring?

– Förtydling. I en värld av överkapacitet behöver man göra något unikt och det måste vi klara av att kapitalisera på. Förändringen i strategiarbetet handlar mer om att förtydliga vår väg framåt. Vi har kunskapen att göra unika produkter och att konkurrera med kvalitet i stället för med pris. Vi är bäst i världen på det här.

Men enligt Johnny Sjöström har den gröna omställningen en oväntad fiende.

Staten.

– Det finns ingen effektivitet alls i statlig förvaltning och det tycker jag är anmärkningsvärt. Jag som har arbetat i både Kina och USA kan jämföra med de länderna och där går allt mycket snabbare och smidigare i all myndighetskontakt. Vi har för mycket prövningar i Sverige som andra länder inte har och det hämmar oss och vår konkurrensfördel.

Apropå Kina finns det en påminnelse som Johnny Sjöström vill göra.

– Vi får inte glömma att Kina är en planekonomi som drivs och styrs av kommunistpartiet och vi får inte blanda ihop och tro att det är en marknadsekonomi. Jag tycker vi gör det ofta och det var inte så länge sedan som Sverige ville ge Kina marknadsekonomisk status, vilket hade varit helt fel. Då har man dålig insikt i hur världshandeln fungerar. Vi underskattar hur långsiktigt Kina tänker som land och hur mycket de är beredda att investera för att komma dit de vill. I Sverige använder vi oss ofta av vår marknadsekonomiska begreppsvärld när vi ska förstå Kina och på det viset kör vi i diket. Det är en oroväckande frammarsch vi kan se från Kinas håll där de tar över vissa sektorer och tar över dem totalt, det gör att vi får en ohälsosam marknadssituation. Det behöver geografiska områden som EU hantera för annars kommer vi ha en ganska tuff situation i Europa framöver.

USA fixade det på tre dagar

Johnny Sjöström uppmanar Sveriges politiker att blicka ut över Östersjön för att finna en lösning.

– Sättet vi gör det på i Sverige med domstolsprocesser gör allt väldigt komplicerat och svårt. I Finland lägger man samman alla frågor och löser i en instans och det tycker jag kunde vara ett vettigt alternativ. Jag upplever att det förekommer en viss aktivism vid miljödomstolarna och att det ytterligare komplicerar vår möjlighet att driva verksamhet.

Han levererar ett tydligt förslag direkt till Rosenbad.

– Jag skulle vilja se ett system där det fanns en enda koordinerande instans som kunde vara vår motpart och drev frågorna tillsammans med oss. Erfarenheten är baserad från en upplevelse i USA.

– När SSAB planerade stora investeringar där och behövde mer mark och en kraftledning tog det tre dagar så hade de hittat mark, tagit fram en plan för kraftledning och dessutom sade de att det bara skulle ta ett halvår och de skulle stå för kalaset. Jag höll på att trilla av stolen. I Sverige hade det tagit fyra år och blivit dyrt.

Tillståndsprövning bromsar investeringar

Precis i försommarens blomning blev Johnny Sjöström vald till ordförande för den anrika branschorganisationen Jernkontoret. Se där, en nybakad lobbyist, och kontakten med toppolitiker är väl förankrad.

– Jag vet att ledande politiker i alla partier håller med om att vi i Sverige har ett alldeles för rigoröst regelsystem och att det därför gör landet alldeles för tungrott. Jag tror att viljan till politisk förändring finns, men att ett sådant system vi har byggt upp är väldigt svårt att förändra och att det kommer ta tid, kanske alldeles för lång tid.

Samtal med både statsministern Ulf Kristersson och näringsministern Ebba Busch vittnar om att en lösning kan vara på väg.

– De håller bägge med mig till 100 procent och de förstår att det här är ett stort problem för oss och jag vet att de jobbar hårt för att få till en förändring och jag tror att regeringen kommer lyckas med det. Min förhoppning är att det kommer ett förslag innan valet 2026.

Johnny Sjöström pekar också på att investerare hämmas av det svenska regelverket.

– Tiderna för tillståndsprövning måste kortas ned radikalt. Det har förekommit fall där investerare avböjt att investera i Sverige bara för att tiden för tillstånd tar för lång tid. Då väljer man ett annat land och det här är en sovande konkurrensfördel för Sverige som man skulle kunna aktivera.

Hade man byggt Titanic i bästsäljaren Hardox 500 Tuf hade den aldrig sjunkit. Koncernchefen sticker ut hakan. Onekligen lever han upp när produktkatalogen illustreras av en utomhusutställning.

– Så här kan vårt stål bygga bepansrade bilar, upp till åtta ton mer kommer de då väga, men kulorna går inte igenom vårt material. Vi skulle kunna prata om ubåtsindustrin också, men det får jag inte göra …

Johnny Sjöström visar sig inte bara vara en toppakademiker utan även en säljare.

Är du född estet? Då är SSAB inget för dig. Är du industrihistoriker? Grattis. Det här är anrikt.

Vinrött i Oxelösund, blått i Luleå

Vi passerar bygget som ska bli världens mest moderna stålkraftverk.

De stålklädda väggarna som vetter ut mot Oxelösund är plötsligt vinröda.

– Jag trodde de skulle vara blåa. SSAB-blåa alltså. Jag är faktiskt lite förvånad över det, men i Luleå blir det blått för det har jag bestämt. Jag fick frågan om färgvalet, men sade att jag inte orkar bry mig om just färgen.

Nej, hur det känns att leda SSAB genom den här 60-miljardersprocessen får vi inget bra svar på. Klart är att det kommer att kräva ett ledarskap utöver det vanliga.

– Jag har respekt för storleken på projektet och investeringarna, men det är ingenting som gör mig nervös. Det finns ett allvar och det allvaret kan jag känna.

Bara i Luleå kommer det vara 3 500 underentreprenörer på fabriken samtidigt som verksamheten pågår.

– Man ska inte underskatta och ta för lätt på den här komplexiteten. Vi måste vara mycket noggranna med säkerheten och lära oss efter Northvolts expansion och vad som gick snett med exempelvis deras entreprenörsboenden.

Det Johnny Sjöström beskriver är ett mindre samhälle som ska etableras och drivas. Människor från hela Europa måste flytta till Luleå för att projektet ska fungera.

– Transporter måste fungera och människor som bor där måste kunna handla mat. Det vi kommer göra i Luleå kommer ha en dignitet som gör att vi måste lära oss av andra för vi har inte den erfarenheten själva.

– Jag har gått igenom det här caset hur många gånger som helst, jag har gjort min due diligence och jag har träffat våra kunder och vet vad de efterfrågar. Jag har all kunskap som krävs för att vi ska genomföra det här och jag känner mig helt trygg med det.

Hemlig teknik stannar hos SSAB

SSAB:s framgångar har fört med sig ett problem. Löpande brottas man med att andra bolag försöker kopiera dem.

– Det är inte bara kinesiska bolag utan även belgiska Clabecq som har försökt men utan framgång. Det har funnits en oro att vår teknik skulle läcka ut, men vi har klarat oss väldigt bra.

Johnny Sjöström berättar om en tidigare anställd på SSAB som tog med sig hemligt material och anslöt sig till en konkurrent med målet att bygga upp en ny fabrik i Kina.

– Det gick inte bra och de försökte sälja tillbaka den verksamheten till oss, men vi avböjde. De hade byggt upp sin anläggning i centrum av en stad och räknar man på den logistiken går det inte att köra lastbilar fram och tillbaka. Det är enda gången vi vet att en anställd tagit med sig hemligt material.

Johnny Sjöström pekar på en avgörande fråga när man anlägger ett stålverk.

– Man måste ha ett bra grundmaterial och göra en väldigt noggrann rening och få bort svavel och fosfor. Har man inte det går det aldrig att få kvalitet. Sedan måste ett stålverk ligga vid en hamn, det är helt avgörande för att hålla nere kostnaderna för transporter och logistik.

Så när man försöker kopiera er men bygger det mitt i en kinesisk stad …

– … då har man inte tänkt färdigt. Det kommer inte att fungera. Märkligt nog är det rätt vanligt att man gör det felet och det i länderna där man är beroende av att skapa regionala arbetstillfällen.

Av alla hemligheter är den enklaste alltså att bygga vid en hamn.

– Ja.

Hemlig roman om Kina

Apropå Kina. För EFN berättar Johnny Sjöström om en opublicerad roman som pekar ut allvarliga oegentligheter inom stålindustrin i Kina.

Hur han känner till boken?

Han har själv skrivit den, under åren då han var vd för ett dotterbolag till den norska stålkoncernen Scana Leshan.

– Boken handlar väldigt mycket om bolagsstyrning, korruption och om en jobbig tid i mitt liv som också var mycket lärorik. Jag skrev de här 376 sidorna lite grann som en terapi för att det var jobbigt och jag tänkte att det kunde finnas ett värde att sprida den erfarenheten. Men.

– Jag har inte vågat publicera den för jag vet inte hur känslig informationen i boken är.

Hur ska den beskrivas?

– De kollegor och vänner som fått läsa den tycker att den är väldigt bra och händelserik. Sedan finns det delar som är lite väl bolagsmässiga och kanske därför blir tråkiga.

Men är uppgifter i boken av sådan karaktär att makthavare på styrelsenivå skulle kunna förlora jobbet?

– Som det är nu måste jag skriva om den. Det finns en del makthavare som har gjort saker som man inte borde göra. All den faktan finns i boken och jag tror det skulle bli ganska allvarliga konsekvenser om den publicerades.

Boken förblir oläst

Men där tar vårt samtal en annan vändning. Senare ska Johnny Sjöström återkomma på mejl via sin pressavdelning på frågan on han gjorde någon anmälan mot de kollegor han skrev boken om.

– Jag jobbade i Kina under en period i början på 2010-talet för ett norskt bolag. Uppdraget bestod bland annat av att komma till rätta med verksamhetsrelaterade frågor som inte var i linje med företagets värderingar. Jag kan inte gå in mer på hur vi agerade i förhållande till lokala myndigheter i Kina under den här tiden.

På frågan om EFN Finansmagasinet kan få läsa boken är svaret kortfattat.

– Nej.