Startskott i striden om Vita huset – här är kandidaterna som gör upp

Det är kvällen före mellanårsvalet, när Donald Trump ringer in till ett republikanskt valmöte i den djupt konservativa delstaten South Carolina. Presidenten beklagar att hans röst är något ansträngd efter det hårda kampanjandet.

”I morgon sker det viktigaste mellanårsvalet i det här landets historia”, säger han, innan han sätter fingret på vad allt handlar om genom att hylla sina tullar och skattelättnader som roten till den gyllene era USA just nu är mitt uppe i.

Sedan upprepar han det mantra som ekat under valrörelsen: ”Låtsas att jag står på valsedeln.”

Under talets inledande 45 sekunder upprepar han sig ytterligare tre gånger. Presidenten – och hans framgångsrika ekonomiska politik – är vad som står på valsedeln. 

Dagen efter förlorade Republikanerna både representanthuset och senaten. 

I just South Carolina vann demokraten Annie Andrews, dessutom med häpnadsväckande stor marginal. Men det var bara en av alla delstater som Donald Trump erövrat tre presidentval där Demokraterna nu vann. Historiska resultat noterades också i Texas, Kansas, Ohio och Iowa, liksom i vågmästarstater som Georgia, Pennsylvania, Nevada, North Carolina och Michigan.

Det pratades om att en ”blå tsunami” sköljt över USA och när nederlaget var ett faktum framhöll presidenten att hans namn faktiskt ändå inte hade stått på valsedeln i egentlig mening

Republikansk splittring

Framträdande republikaner red ut i tävlan om att sätta namn på haveriet. 

Floridaguvernören Ron DeSantis kallade resultatet för ett ”existentiellt hot” mot partiet.

Den nästintill allomfattande ”America First”-doktrinen, som ersatt den gamla republikanska frihandelsdoktrinen med ekonomisk protektionism och nationalism, hamnade plötsligt i skottgluggen. En uppenbar scenförändring hade ägt rum.

Texassenatorn Ted Cruz lade liksom Ron DeSantis, som båda tillhör Donald Trumps så kallade Magarörelse, direkt skulden på partiets ekonomiska politik: Allt har blivit för dyrt. Irankriget har dragit ut på tiden alldeles för länge och tullarna har drivit upp priser.

Ron DeSantis och Ted Cruz är två namn som alltid kommer upp till ytan när det talas republikanska primärval inför presidentvalet 2028, även om de inte är de mest framträdande namnen. De hittas inuti administrationen. Vicepresident JD Vance och utrikesminister Marco Rubio ses som tronpretendenter.

Men även därifrån vädrades oväntat frän kritik – rakt inifrån Magalägrets innersta kärna. 

Dagen efter valfiaskot tog JD Vance bladet från munnen och pekade omedelbart ut Irankriget som huvudorsak, i ett aldrig tidigare skådat avståndstagande från presidentens politik. Många bedömde att vicepresidentens syfte var att rädda sin egen politiska framtid och göra sig valbar 2028.

Utrikesminister Marco Rubio försökte i sin tur förklara krigets nödvändighet och dementera rykten om att han ska avgå. Ett återkommande resonemang är att deras delaktighet i administrationen nu kan bli en gemensam börda. Risken är att de får bära hundhuvudet för Donald Trumps impopulära politik – och den så kallade levnadskostnadskrisen. 

Hans Noel, professor i statsvetenskap vid George­town University, menar att valresultatet cementerar bilden av att Donald Trump är försvagad. Fältet är vidöppet för kandidater av mer traditionellt republikanskt snitt, som befunnit sig utanför administrationen.

Professorskollegan Seth Masket, University of Denver, anser att det är att gå för långt.

– Donald Trump är mycket impopulär nationellt, men han har fortfarande stort inflytande över primärvalet. De förtroendevalda vet att han kan avgöra deras karriärer.

Seth Masket räknar med att Donald Trump ger sitt stöd till en specifik kandidat och att denne vinner primärvalet, säger han, för att därefter kasta in en brasklapp: Ron DeSantis är ett namn värt att nämna som tänkbar kandidat utifrån.

Den interna kritiken till trots så tror han inte att det snabbt går att helt lägga om kursen hos Republikanerna. Donald Trumps agenda kommer att finnas kvar i partiet, även om det inte är givet att den kommer dominera lika starkt, säger han. 

En blå baksmälla

På segrarnas sida, i Demokraternas läger, fanns det skäl till baksmälla efter valnattens firande.

Var femte väljare som kryssat en demokratkandidat visade sig samtidigt ha en negativ bild av det demokratiska partiet, enligt AP:s väljarundersökning. Segermarginalen var alltså mer att betrakta som resultatet av en missnöjesyttring mot Republikanernas ekonomiska politik än entusiasm för Demokraternas dito.

– Förbättringen i praktiskt taget alla väljargrupper och regioner tyder på ett omfattande missnöje med Trump­administrationens hantering av ekonomin, säger David Hopkins, statsvetarprofessor vid Boston College.

Demokraterna är i dag ett splittrat parti i generationsväxling. Det råder avsaknad av en tydlig ledar­gestalt och det är som upplagt för kamp om vem som ska leda partiet in i framtiden.

– Jag räknar inte med något annat än att de interna motsättningarna fortsätter att blomstra i partiet även i nu rådande segerrus, säger David Hopkins.

Att flera av de främsta affischnamnen står i direkt ideologisk konkurrens speglar den pågående schismen. 

Kampen står i grova drag mellan tre falanger med olika men ofta överlappande politiska riktningar.

Det största blocket är den breda liberala mittenvänstern, som rymmer marknadsorienterade och inte sällan gröna demokrater som vill reformera och utveckla kapitalismen.

Därtill kommer partiets mer pragmatiska och centristiska falang, med stark förankring i konservativare vågmästarstater och republikanska fästen, där konkurrensen ofta står om arbetarklassväljare.

Den mest omtalade partidelen de senaste åren är dock en tredje, som hittas allt längre ut på vänsterflanken. Det rör sig om den socialistiska rörelsen, med Democratic Socialists of America (DSA) som en av sina mest högljudda företrädare. Politikerna i denna falang strävar efter en långtgående omfördelning inom landets ekonomi, som ska leda till en kraftig expansion av den offentliga sektorn.

Gränslinjerna är flytande mellan grupperna, men en gräns är tydligare än de andra. 

De två förstnämnda falangerna vill åstadkomma förändring inom det kapitalistiska system som kännetecknat USA ända sedan nationens födelse genom att reformera och stabilisera. Vänsterfalangenen DSA, å sin sida, vill montera ned det.

En ny vänstersväng

Vänsterpopulismen har vunnit mark de senaste åren. Ett av affischnamnen är Zohran Mamdani, som valts till borgmästare i New York. I mellanårsvalet var dock det snäppet större affischnamnet Alexandria Ocasio-Cortez – också hon från New York – aktuell för omval till sin plats i representanthuset.

Hon vill driva en populistisk omfördelningspolitik. Skatter ska höjas rejält för höginkomsttagare och stor­bolag, till förmån för ökade offentliga satsningar på bland annat sjukvård och skola. Det är en radikal brytning med den traditionella kapitalismen.

Alexandria Ocasio-Cortez, som försvarade sin plats i representanthuset, är nu tvåa på oddssättarnas lista över sannolika vinnare av Demokraternas presidentvalsnominering. En fråga många ställer sig är om amerikanerna är redo för socialistisk politik, eller om någon närmare mitten är en mer sannolik kandidat.

Det är svårt att avgöra vilken sida som egentligen skördade störst framgång i valet.

– Alla vill spinna att segern visar att just deras perspektiv är det rätta, men sanningen är att flera påståenden är lika sanna. Progressiva kandidater mobiliserade väljare som nog inte var så imponerade av etablissemanget, och mer centristiska kandidater vann över tveksamma väljare i republikanska delstater, säger Hans Noel.

Topptippad är den nyss omvalde Georgiasenatorn Jon Ossoff, en liberal mittenvänsterpolitiker som vill reformera kapitalismen i nära samarbete med näringslivet. Han har positionerat sig som företrädare för gröna investeringar som ska skapa industrijobb och stärka USA:s konkurrenskraft mot Kina. 

En annan tänkbar kandidat är Kaliforniens guvernör Gavin Newsom, med en närbesläktad men mer teknik­orienterad och visionär plattform. För honom är nyckeln till den amerikanska ekonomin Silicon Valley, där inno­vativa företag ska lösa klimatomställningen för att ge USA:s ekonomiska motor ny kraft, och staten ska sätta spelreglerna med klimatmål.

Ytterligare ett steg högerut har flera demokrater tagit segrar i konservativa och därmed viktiga vågmästarstater inför presidentvalet. Konkurrensen står där mot företrädare för en mer pragmatisk och industriinriktad mittenpolitik. Mest framträdande i spekulationerna inför primärvalet är Pennsylvanias guvernör Josh Shapiro.

– De flesta av de framträdande kandidaterna stärkte sin ställning i valet på ett eller annat sätt. Nu kommer vi få se stora ansträngningar för att både tilltala väljare ur andra falanger för att framstå som valbara samtidigt som den egna fraktionens perspektiv ska stå längst fram, säger Hans Noel.

Skuldfrågan vilar tung

Den som vinner presidentvalet kommer få förhålla sig till en ekonomisk fråga som ingen enkelt kan lösa, och som båda partierna är medskyldiga till: USA:s växande statsskuld.

Enligt IMF väntas den offentliga bruttoskulden stiga från omkring 127 procent av bnp i år till 145 procent 2031. Den lämnar allt mindre utrymme för nya vidlyftiga vallöften. 

Kongressens budgetmyndighet, CBO, har i snart 20 år skärpt tonen rörande ohållbart svag budgetdisciplin hos politikerna. De stigande ränteutgifterna tar en allt större del av statskassan och en skuldspiral målas ut som ett hot.

När den nya kongressen tillträder i januari riskerar även de kompromisser som väntas om försvaret och sjukvården snarare öka än minska underskotten.

Hittills syns inte heller den här gången några särskilt utpräglade ”fiskala hökar”, politiker som förespråkar budgetbalans, långt framme i fältet av tänkbara presidentvalskandidater i något av partierna.

Dagen efter mellanårsvalet varnade Maya Mac­Guineas, ordförande för den partipolitiskt obundna budget­organisationen Committee for a Responsible Federal Budget, för att politiken återigen hamnat i ett läge där risken är hög att svåra beslut skjuts på framtiden – till dess att obligationsmarknaden tvingar fram dem den hårda vägen.