Katrine Kielos: Stora risker med att ”euromaxxa” portföljen

Sociala medier har de senaste månaderna fyllts av trenden #euromaxxing. Det är en romantiserad bild av det långsammare europeiska livet: du dricker espresso stående vid bardisken, äter tre timmars lunch i linneskjorta, kör vespa till någon sorts grönsaksmarknad och röker lutad mot en solblekt vägg med håret uppknutet i sjalett.

Dagarna är långa, tempot lågt och effektivitet ett allmänt amerikanskt karaktärsfel.

Ja, det är lätt att bli förälskad i Europa på sommaren. Frågan är vad som händer med känslorna när hösten kommer.

För något liknande har faktiskt hänt på finansmarknaderna.

Trötta på höga amerikanska värderingar och AI-hets har investerare denna sommar börjat euromaxxa sina portföljer. Financial Times dubbade vad vi har varit med om till ”den heta Stoxxsommaren 2026” syftande på Stoxx Europe 600-indexet. Det samlar 600 bolag från 17 europeiska länder och har nått nya rekordnivåer, inte minst efter att många europeiska bolag levererade starkare resultat än väntat för andra kvartalet i år.

Europeiska banker, industri- och försvarsföretag har framstått som exotiskt attraktiva. Inte för att de lovar att förändra världen, utan tvärtom: för att de tjänar pengar på ganska begripliga saker och därmed inte behöver hävda att artificiell intelligens kommer att revolutionera tillvaron inom 18 månader på bekostnad av allt vi känner.

Europeiska vd:ar har skrivit befriande få manifest om AI. Europeiska centralbanken i Frankfurt har samtidigt uppfattats som föredömligt tråkig jämfört med Federal Reserve i Washington där den nye chefen Kevin Warsh får kritik för hur han pratar med marknaden, och Tokyo där det pågår rörigt valutadrama runt den envist låga yenen. Men vad kommer hända när de europeiska stränderna slår igen sina parasoll och nätterna börjar bli långa igen?

Problemet är att den europeiska politiska kalendern ser betydligt mindre attraktiv ut än de europeiska marknaderna.

Det första testet kommer redan i september. I Tyskland. Den 6 september hålls det delstatsval i Sachsen-Anhalt, den 13 september kommunalval i Niedersachsen och den 20 september delstatsval i Mecklenburg-Vorpommern och dessutom val till Berlins representanthus.

Mest laddat är valet i Sachsen-Anhalt. Det högerextrema partiet AFD ligger just nu på drygt 40 procent och skulle kunna få egen majoritet i delstatsparlamentet. Det skulle innebära att ett högerextremt parti för första gången tar regeringsmakten i en tysk delstat sedan Tredje rikets dagar. Det må vara euromaxxing. Men på ett helt annat sätt.

De tyska valen i september kommer inte ställa om landets nationella politik. Däremot kommer de att visa hur djupt och brett stödet för AFD eventuellt är. Och det kan förstås i sig få ekonomiska effekter. Den tyska ekonomin har tillväxtproblem och regeringen planerar en stor investerarkonferens i Berlin i oktober. Landets ekonomiminister Katherina Reiche har inför den varnat för att stora framgångar för AFD i september kan skrämma de pensionsfonder och riskkapitalgrupper som den tyska ekonomin vill attrahera.

I april 2027 är det sedan ödesmättat presidentval i Frankrike. Det kommer bli tack och hej till ett decennium av Emmanuel Macron, men vad händer om ytterhögern och Marine Le Pen vinner? Det skulle vara första gången sedan marskalk Philippe Pétain och Vichyregimen under andra världskriget som den franska ytterhögern tog kontroll över landets statsledning.

I en ny rapport för European Council on Foreign Relations konstaterar Célia Belin, Jeremy Cliffe, Camille Lons och Constance Victor att många nog underskattar effekterna. Frankrike är till skillnad från Tyskland en i högsta grad centraliserad stat där presidenten har exekutiv makt av den typ som finns i Vita huset i Washington.

Marine Le Pens parti, RN, lär framför allt göra det betydligt bråkigare i EU. Partiet vill minska både kommissionens makt och de franska bidragen till den gemensamma budgeten. Det är skeptiskt till Nato och vill prioritera nationella försvarssatsningar samt lämna den gemensamma europeiska marknaden för el.

Frankrikes nuvarande finansminister Roland Lescure sänkte nyligen landets tillväxtprognos till 0,7 procent från 0,9 samt meddelade, enligt Bloomberg, att det tidigare satta målet om att få ner budgetunderskottet till 5 procent kommer att ”bli svårt att nå”. Nu i september kommer han börja brottas med det franska parlamentet om en budget för nästa år och obligationsmarknaden är orolig för vad en högerpopulistisk president skulle innebära givet att den franska statsskulden är 120 procent av bnp. Kom ihåg hur räntan på de franska statsobligationerna drog i väg bara när Emmanuel Macron kallade till parlamentsval 2024.

Det säger något om hur marknaden ser på risken med RN vid makten.

På andra sidan av kanalen lär Storbritanniens nye premiärminister, Labourledaren Andy Burnham, undvika ett val så länge han kan, men efter den 15 augusti 2029 kan han inte göra det längre. Då måste Storbritannien senast rösta. Och då kan högerpopulisten Nigel Farage flytta in på 10 Downing Street.

Nigel Farage själv har skadats politiskt den senaste tiden efter avslöjanden om oregistrerade mångmiljongåvor, men hans Reform UK är fortsatt ungefär lika stora i opinionen som både Labour och de konservativa. Och även om det förstås är långt till 2029 kommer risken för ett brittiskt ”Trumpögonblick” att börja prisas in i brittiska långräntor. För om det är några som inte har råd med finanspolitiska experiment så är det nog britterna.

Storbritannien står utanför euron och har därför inget Frankfurt i bakgrunden som ytterst kan kliva in och stabilisera marknaden. Dessutom kommer alla ihåg hösten 2022.

Premiärminister Liz Truss må ha varit en jämställdhetspolitisk milstolpe i bemärkelsen att hon bevisade att det inte bara är inkompetenta män som nu för tiden kan befordras långt över sin förmåga. Hon fick framför allt sparken efter 49 dagar för att ha kraschat förtroendet för brittiska statsobligationer. Problemet var just ofinansierade skattesänkningar kombinerat med attityden att finansdepartementets beräkningar hade ”tråkig vajb” och därför gick att ignorera.

När det gäller Nigel Farage kommer marknaden dessutom inte bara att ställa frågor om hur budgeten ska gå ihop, utan också tvingas fundera på effekterna av hans invandringspolitik. Storbritannien har haft högre inflation än jämförbara länder de senaste åren, och en del av förklaringen är att det helt enkelt har funnits för få människor som kan ta alla jobb. Skylten ”stängt på måndagar på grund av personalbrist” har inte varit ovanlig på brittiska kaféer sedan brexit och pandemin. Den typen av arbetskraftsbrist har sannolikt bidragit till att pressa upp priserna. Vad händer då med den brittiska inflationen om Nigel Farage stryper invandringen ytterligare? Och vad gör Bank of England nere på Threadneedle Street?

Tyskland, Frankrike och Storbritannien är tre av Europas största ekonomier och alla tre går nu mot perioder av ovanligt stor politisk osäkerhet. Det är lätt att euromaxxa när solen skiner.

Den verkliga frågan är hur attraktivt Europa kommer kännas när den politiska hösten nu börjar på allvar.