Svensk vinodling har gått från kuriositet till kvalitet

För bara 20 år sedan hade Sverige knappt några vinodlingar alls. I dag finns ett 60-tal kommersiella producenter, främst i Skåne men också på Gotland, Öland, i Södermanland och Halland. Odlingsarealen har tiodubblats, Systembolagets försäljningsstatistik pekar brant uppåt, och svenska viner tar medaljer i internationella tävlingar.

Orsaken är både teknisk och klimatologisk. Genom så kallade piwidruvor, speciella hybrider framtagna för att tåla kyla och motstå svampsjukdomar, har svenska vinodlingar blivit möjliga på friland. Samtidigt har den globala uppvärmningen förlängt växtsäsongen och förbättrat mognadsgraden på våra breddgrader. Det svenska klimatet, som tidigare var det största hindret, har i stället blivit en tillgång: druvorna behåller en frisk syra som är svår att uppnå i många traditionella vinländer.

Viner med nordiska karaktärsdrag

Resultatet är viner med distinkta ”nordiska karaktärsdrag”: ljusa, syrliga, ofta mousserande och med låg alkoholhalt. De lämpar sig väl för premiumsegmentet, där småskalighet och ursprung är viktigare än volym. Men det finns också svagheter. Produktionen är kostsam, skördarna små, och årgångsvariationerna stora. Flera odlare är beroende av sidoinkomster som restaurangverksamhet eller logi för att få kalkylen att gå ihop.

En ny förutsättning kan dock förändra ekvationen: gårdsförsäljning. Från den 1 juni 2025 är det tillåtet att sälja vin direkt till besökare i samband med guidade visningar och reformen ses som ett potentiellt lyft för hela näringen – inte minst i kombination med den snabbt växande vinturismen.

Precis som svenska bryggerier och musterier har hittat sin publik genom upplevelser på plats hoppas vinodlarna kunna erbjuda något liknande.

Det svenska vinet är ännu en nischprodukt. Men utvecklingen visar att det som började som ett kuriosaexperiment håller på att bli en trovärdig del av den svenska dryckesmarknaden.