Sverige vill locka kompetens från USA – bromsas

Verónica Rendo från Venezuela är en forskningspolitikers dröm. Vid Rudbecklaboratoriet ett stenkast från Akademiska sjukhuset i Uppsala ägnar hon dagarna åt att förstå varför aggressiva hjärntumörer är så svåra att bota.

– Problemet är att inga läkemedel egentligen fungerar. De flesta dör fortfarande inom 15 månader, säger hon.

I Sverige omkring 700 personer per år.

– Men det går långsamt framåt och de senaste 5–10 åren har mycket hänt. Vi i Sverige är ganska starka på hjärntumörer, särskilt i Stockholm och Uppsala. Tyskarna och britterna är också duktiga. Men USA är fortfarande bäst. Vi får se vad som händer nu om de statliga forskningsanslagen där försvinner.

Själv fick hon nyligen ett forskningsbidrag på en miljon kronor av Beijerlaboratoriet, en stiftelse för gen- och neuroforskning med nära band till Uppsala universitet, och leder numera sin egen forskningsgrupp.

– Det är ett mycket viktigt steg i min karriär, säger hon.

Allt fler doktorander – men färre stannar kvar

Verónica Rendos historia är intressant och på flera sätt rätt typisk. Utbytesstudent från Caracas i början av 10-talet, mest av en slump. (”Jag visste inte var Sverige låg på kartan.”) Träffade en svensk pojkvän, och en professor i cancergenetik som uppmuntrade henne att stanna kvar och doktorera i molekylär medicin. Blev klar 2018, fick då anbud av flera tunga universitet i USA. Valde till sist Harvard och flyttade till Boston 2019.

Sedan millennieskiftet har antalet doktorander i naturvetenskapliga ämnen som Verónica Rendos minskat med omkring 15 procent i Sverige, enligt siffror från SCB som Dagens Industri tidigare uppmärksammat.

Samtidigt har doktoranderna som kommer från andra länder ökat från 10 till över 40 procent.

Ungefär hälften av dem kommer numera från tredjeland, det vill säga utanför EU.

Inom naturvetenskapliga och tekniska ämnen är de ännu fler – omkring 40 procent av den totala doktorandkåren, visade en rapport från Ikem, en av Sveriges största arbetsgivarorganisationer som företräder bland annat läkemedelsföretagen, förra året.

Ungefär en fjärdedel av dem lämnar Sverige efter avslutade doktorandstudier, bedömer Ikem.

En studie av nationalekonomerna Fredrik W Andersson och Eskil Wadensjö som presenterades i tidskriften Ekonomisk Debatt i april kommer fram till ungefär samma sak: ”högkvalificerade” arbetskraftsinvandrare – de som ”borde vara mest attraktiva för att stärka den internationella konkurrenskraften” – tenderar att lämna Sverige ”i större utsträckning än andra”.

Just Verónica Rendo återvände till Sverige och Uppsala 2023, av familjeskäl. I den meningen sticker hon ut. De flesta ”tredjelänningar” som lämnar Sverige efter doktorandstudierna kommer inte tillbaka.

– Sverige är världsledande på många områden för att vi har personer med spetskompetens. Och här handlar det om forskare, några av de mest spetskompetenta personer man kan föreställa sig. Det är självklart att vi förlorar enormt på att de lämnar landet, säger Caspian Rehbinder, arbetsmarknadspolitisk expert på Ikem.

Miljardbelopp förloras när talanger lämnar Sverige

En grov uppskattning är att vi hade kunnat ha 2,8 miljarder kronor högre förädlingsvärde och nästan 1 miljard mer i skatteintäkter bara om dem som lämnat hade stannat, säger han.

– Vi hade kort sagt varit rikare och haft högre skatteintäkter.

Regeringen vet detta. Den nya forskningspropositionen som överlämnades till riksdagen i december höjer anslagen med 6,5 miljarder kronor till 2028 och aviserade en ”ambitionshöjning i form av en tydligare inriktning mot excellens”, eller som utbildningsminister Johan Pehrson (L) uttryckte det, en ”historisk satsning” på ”den bästa forskningen och de bästa forskarna”.

Vidare har Donald Trumps uppmärksammade attacker på amerikanska elituniversitet satt frågan i blixtbelysning. Den amerikanska regeringen har under våren fryst forskningsanslag, bland annat via National Institutes of Health, NIH, USA:s (och världens) största medicinska forskningsmyndighet, utvisat utländska forskare och hotat högskolor med ekonomiska repressalier. Det har lett till stora protester, rättsprocesser (bland annat har Harvard stämt regeringen) och en tilltagande ”forskarflykt” från amerikanska universitet. I en enkät av den akademiska tidskriften Nature i mars svarade över 75 procent av 1 200 tillfrågade forskare att de övervägde att lämna USA som en följd av Donald Trumps politik. Flera europeiska länder välkomnar dem nu öppet, däribland Sverige.

– Till forskare som nu söker sig bort från USA vill jag säga välkomna hit, här får ni forska i frihet, säger Johan Pehrson.

Sverige ”ligger i framkant” för att kunna locka dem som ”vill se sig om efter Trumps vilda utspel”, tillägger han.

– Regeringen har tillsatt en utredning för att stärka den akademiska friheten (i april reds. anm.) och tittar nu på att tidigarelägga forskningspropositionens anslagshöjningar med anledning av vad som händer i USA. Vi har också utrett hur vi ska förbättra migrationsreglerna, där reglerna även blir bättre för medföljande. Vi jobbar för fullt med de lagförslagen.

Sverige attraktivt – men regelverken bromsar

Att Sverige har konkurrensfördelar i kampen om forskartalangerna råder det inget tvivel om. Inget land i EU lägger mer på ”research and development”, forskning och utveckling, mätt som andel av BNP. Och i tidningen The Economists så kallade ”footloose index”, som mäter vart högkvalificerade personer helst skulle flytta, hamnar Sverige på tio-i-topp.

Samtidigt påpekar Caspian Rehbinder att de ”mest högkvalificerade arbetskraftsinvandrarna, de med krav på fördjupad högskolekompetens, minskar både sett till antal och andel”. Under januari–mars 2025 beviljades 40 procent färre arbetstillstånd till den gruppen jämfört med samma period 2022, samtidigt som den totala arbetskraftsinvandringen minskade med omkring 15 procent.

– Hur man än skär det är det en rejäl minskning av all arbetskraftsinvandring, och särskilt den högkvalificerade. Det är ärligt talat ett allvarligt misslyckande för en regering som vill göra det lättare att rekrytera internationella talanger, säger Caspian Rehbinder.

För att vända utvecklingen vill han helst se ett konkret mål om fördubblad högkvalificerad arbetskraftsinvandring ”och riktiga reformer för att nå dit”. Som exempel nämner han en mer förmånlig expertskatt, vilket regeringen är i färd med att lägga fram förslag på, och en mer liberal anhöriginvandring, som regeringens pågående utredning ”just nu har i uppdrag att göra ännu svårare”.

Verónica Rendo håller delvis med. Hon bekräftar bilden av kraftigt försämrade villkor för forskare på amerikanska toppuniversitet, och berättar att hon känner många som är oroliga.

– NIH är den viktigaste forskningsinstitutionen i världen. Jag känner två personer som hade beviljats anslag och sedan plötsligt fick mejl om att det inte längre gällde. Mina amerikanska vänner vill stanna i USA, men många som kommer till andra länder vill hellre till Europa för att fortsätta forska.

Samtidigt känner hon än så länge bara till en person som sökt sig till just Sverige.

Också Verónica Rendo pekar på anhöriginvandringen som en potentiell förklaring.

– Problemet är att när man har doktorerat klart så måste man hitta jobb inom 90 dagar, annars får man inte vara kvar. Och skaffar man barn när man inte är EU-medborgare måste man lämna Sverige och vänta utomlands tills barnet får visum. Det kan ta ett år. Det gör att gruppledarna ofta inte vill anställa utanför Europa, för det kan ju hända när som helst. Det är rätt hopplöst.

Därför valde hon Sverige – trots allt

Sverige saknar också de täta banden mellan universiteten, näringslivet och sjukhusen som gjort den amerikanska forskningen så framgångsrik – åtminstone tills nu.

– Grejen med Boston är att du har Harvard, du har MIT, säger hon. Men alla de stora läkemedelsbolagen ligger också där. Merck, Novartis, Roche. Och Dana-Farber (ett av världens främsta cancerforskningsinstitut och sjukhus). Det blir väldigt dynamiskt. I Sverige finns egentligen bara Astra Zenca, och det ligger i Göteborg.

Men hon ser också klara fördelar, särskilt vad gäller balansen mellan arbetsliv och privatliv. Hennes man är svensk. De har en elva månader gammal dotter, Elinor, och ville inte bilda familj i USA.

– Min man är läkare, men vi insåg att lönerna inte skulle räcka. Bara förskolorna och skolorna är så dyra att det blir omöjligt. Visst, skatterna är höga i Sverige men det är värt det bara att kunna skicka barn till skolan gratis. Särskilt som kvinna, eftersom min man kan stanna hemma. Det hade aldrig gått i USA.

Och forskningen?

– Jag vill bota hjärntumörer och känner att jag har tillräckligt stöd här för att kunna utvecklas som forskare. Jag tror att vi kommer att lyckas. Men det kommer ta tid och många som samarbetar. Som i Boston, i varje fall till nyligen.