Therese Bohman: ”Egentligen kan allt vara ett kapital”

Hade förskolläraren Emma funnits på riktigt hade hon när som helst kunnat passera utanför fönstret. Det italienska kaféet där författaren Therese Bohman precis fått ett glas juice ligger mitt i kvarteren där hennes nya roman utspelar sig. Här på västra Södermalm i Stockholm släpar sig huvudpersonen i Kapitalet genom snöglopp och vintermörker. Hon väntar på att något, vad som helst, ska hända.

– Emma tycker att allt är fult, säger Therese Bohman. Hon är ensam och ganska blek och undrar ibland om hon ens har en personlighet. När hon träffar influencern Alice har hon redan följt henne länge. På vissa sätt vill hon kanske själv ha en tillvaro som hennes. I Alices liv ser ju ingenting ut att vara fult, i alla fall inte på ytan.

De båda kvinnorna vars berättelser vävs samman i Kapitalet framstår alltså vid första anblick som motsatser. Vad har egentligen en grå förskollärare och en framgångsrik influencer att säga varandra? En hel del, ska det visa sig. När de lär känna varandra, via Alices dotter som finns i Emmas barngrupp, väcker de tankar både hos varandra och läsaren. Om hur vi presenterar oss själva för omvärlden, vad värde är och vad som kan anses ha ett.

– Jag har tänkt länge att jag ville skriva en bok som heter Kapitalet. Det är en så bra titel. Nu kändes det äntligen som att den passade. Det här är ju en berättelse som på så många sätt handlar om kapital. Dels det ekonomiska, förstås, men också om att en personlighet kan bli något som marknaden premierar.

Influencern som arketyp

Influenceryrket må vara en utpräglat digital företeelse. Den typ av kändisskap som kan byggas via poddar och sociala medier hade aldrig varit möjligt utan techbolagens plattformar. Men ju mer sådant som sker på nätet påverkar allas våra liv, desto mer läcker det förstås också in i andra kulturyttringar.

De senaste åren har influencers letat sig in i skönlitteraturen. Från ”tradwife”-influencern Natalie i sommarens mest omdiskuterade bok, Yesteryear av Caro Claire Burke, till Tone Schunnessons struliga Bibbs i Dagarna, dagarna, dagarna. Influencerbranschen och människorna i den har visat sig vara en gynnsam mylla att låta romaner växa ur.

– Jag har alltid varit mycket på internet, säger Therese Bohman om att flytta den digitala världen in i den litterära. Jag började skriva i bloggform och har alltid hängt mycket på Instagram. Till den här boken har jag till viss del försökt återskapa hur det pratas på nätet. Det finns ett stycke med en skvallertråd om Alice, till exempel. För den var jag en hel del på Flashback – med, måste jag säga, visst nöje.

Medan influencers tar plats i litteraturen, pågår en samtidig diskussion om att litteraturen börjar likna influencerbranschen. Under sommaren har det pågått en debatt på svenska kultursidor om att de populära författarsamtalen inför publik flyttar fokus från böckerna till personen. Therese Bohman ser en utveckling där författaren mer och mer förväntas kunna presentera sig som en individ med ett spännande liv.

– Det känns som att det är en växande industri där författare ska bjuda på sig själva i offentligheten. Jag är väldigt nöjd när jag har skrivit en bok och skickat ut den i världen. Där känner jag att jag har gjort mitt jobb. Jag är lite emot det här att man som författare också ska vara rolig eller intressant offentligt. Det är ju i skrivandet som jag kommer till min rätt.

Ett planlöst möte

Kapitalet är hennes sjunde roman och precis som de flesta av de tidigare är klass ständigt närvarande i berättelsen. I kontakten som växer fram mellan Emma med arbetarklassbakgrund och Alice från övre medelklassen finns en spegel för hela samhället.

– Jag tror att klassperspektivet bara ingår i min blick på världen. Det är aldrig så att jag bestämmer mig för att skriva en roman om klass. Ändå dyker temat upp hela tiden i mina böcker.

En annan likhet med de tidigare romanerna är att även Kapitalet kom till nästan helt utan en plan. Så utvecklas också relationen mellan de två kvinnorna i centrum oförutsägbart. Ju närmare varandra de kommer, desto skevare blir dynamiken.

Vad som börjar som något som liknar en besatthet från Emmas håll vecklar ut sig i en närhet som ingen av de båda riktigt tycks veta vad den består i – eller vem som är den drivande parten bakom.

– Jag tänker att den här boken vill säga att allt egentligen kan vara ett kapital. Emma är ingen särskild. Hon vill inte vara någon särskild. Jag tror att Alice känner att hon är någon hon kan prata med på riktigt. Samtidigt som hon så klart också fungerar som ett alibi. Alice har ju fått kritik på sociala medier för att hon aldrig umgås med ”vanligt folk”.

Alice, med sin fina familj och sin lyckade karriär, må alltså vara den med på ytan mest kapital. Ändå visar sig den bleka, ensamma Emma ha en hel del som hon behöver.