Trumps miljardärer vet hur man håller i pengar

NEW YORK. Som miljardär i den nya adminstrationen är den tillträdande presidenten inte ensam. 

Donald Trump, god för runt 5,4 miljarder dollar, har nominerat några av landets, och världens, rikaste till sitt kabinett. 

Ett par exempel: 

Medgrundare Department of Government Efficiency Elon Musk (Tesla, SpaceX, Neuralink, The Boring Company, X): 400 miljarder dollar.

Medgrundare Department of Government Efficiency Vivek Ramaswamy (Roivant Sciences, Strive Asset Management): 1 miljard dollar. 

Utbildningsminister Linda McMahon (Fribrottningsentreprenör): 2,6 miljarder dollar. 

Finansminister Scott Bessent (tidigare anställd hos Soros och grundare av egen hedgefond): ett okänt antal miljarder dollar. 

Hittills består den nya administrationen, om den godkänns i kongressen, av fjorton dollarmiljardärer och ett antal miljonärer.

Ett förhållande som skapat rubriker i amerikansk och internationell nyhetsmedia. 

Inledningsvis brukar artikelförfattarna kontrastera detta med rörelsens genomslag i arbetarklassen. 

Trump säger att han är för den vanlige amerikanen, men titta – han rekryterar bara sina rikemanskompisar.  

När denna påstådda dikotomi slagits fast, fortsätter åtskilliga artikelförfattare med att föreslå att detta skulle korrumpera staten. 

I The Guardian jämförs den tillträdande Trumpadministrationens förmögenhet med den avgående Bidenadministrationen. 

340+ miljarder dollar mot 118 miljoner dollar.  

Och ändå, skriver tidningen, är det Trump som hånar den senare som en korrupt styrande elit som lurade vanliga amerikaner. 

Det finns förstås flera aspekter värda att ställa kritiska frågor om. En given fråga är vilket inflytande Trumps ministrar, chefer och rådgivare har över lagstiftning och regelverk rörande branscher de har egna intressen i. Och följdfrågan om andra grupper riskerar att påverkas negativt. 

I övrigt är motsättningarna inte lika självklara som flera etablerade nyhetsmedier beskriver. 

Den inledande invändningen, att miljardärer inte kan representera den vanliga Maga-anhängaren, bortser från den politiska spelplanens totala omkullkastning. 

Medan en arbetarklass-Magarepublikans liv påminner lite om en Magamiljardärs, lär den första identifiera sig mer med den senare än vad den skulle göra med vem som helst utanför Magarörelsen. 

Åsiktsgemenskapen är ett starkt klister. 

Det gemensamma motståndet mot status quo-etablissemanget, mot censurtendenser och totalitarism i samtiden, mot den illegala migrationen, liberala utrikespolitiken, mot wokeifoeringen av kulturen, mot den stora statsapparaten. 

Det faktum att en politisk företrädare har pengar, inverkar heller sällan negativt på den vanliga Magaanhängaren. 

Trump själv är ett tydligt exempel på det. 

Det viktiga är inte att tillhöra samma klass, det är att dela fiende. Donald Trump sätter sig upp emot samma Washingtonetablissemang som vanliga Magaamerikaner själva alltid betraktat med i bästa fall stor skepsis. 

Hur kommer miljardärerna att påverka ekonomin som nya politiska makthavare? 

Den tillträdande finansministern Scott Bessent har tidigare lanserat sin så kallade 3-3-3-plan. En plan som innebär att minska budgetunderskottet till tre procent av BNP till 2028 (en halvering från dagens nivå), öka BNP-tillväxten med tre procent, och öka USA:s energiproduktion med tre miljoner oljefat per dag. 

Den tillträdande budgetbespararen Elon Musk har sagt att han tror att det är möjligt att skära ner utgifterna med 2 000 miljarder dollar. 

Planen är att Department of Government Efficiency ska vara färdig med uppdraget till nationens 250-årsdag 4 juli 2026 och därefter upplösas.

Självklart kan Trumps nya miljardärskabinett även komma att svika rörelsens gräsrötter. Om dessa inte skulle få det bättre och inte känna sig företrädda skulle det sätta en kil i relationen. Att nyrekryteringarna har pengar anses dock “mer bra än dåligt”, så länge de förblir lojala med fotfolket. 

Redan Trumps förra administration stack ut som förmögen. Det hindrade knappast hans väljare från att fortsätta rösta på honom. 

I november vann han inte bara the popular vote utan alla sju vågmästardelstater i en jordskredsseger. 

Den andra invändningen, nämnd längre ovan, handlar om ett påstått samband mellan förmögenhet och korruption. 

Kommer Trumps näringslivskompisar att försöka se till att de gynnas av hans politik? Självklart. 

Medför det risker? Ja. 

Innebär den miljardärstäta administrationen mer korruption?

Det är långt mindre självklart. Snarare går det att se varför personer för vilka politiken inte utgör huvudinkomst, som med ett rättframt ord sitter på fuck off-kapital, skulle ha lättare att inte låta sig köpas. 

Nancy Pelosi anklagas för att under decennier ha utnyttjat sin politiska ställning för att berika sig själv och sin make. President Biden för att ha gjort detsamma för sin son i utlandet. 

För den som redan åtnjuter en förmögenhet borde risken vara mindre, även om oegentligheter inte kan uteslutas. 

En annan aspekt är den förmodade företagargenen. 

Nationalekonomen Milton Friedman listade fyra sätt på vilka pengar kan spenderas, och räknade staten till den fjärde kategorin. 

Den beskriver hur den som spenderar någon annans pengar på någon annan varken bryr sig om kostnad eller kvalitet. 

I egenskap av tjänstemän i Trumps nya stab kommer miljardärerna att falla in under densamma.

Kanske gör det skillnad att de vet hur man tjänar och håller i pengar. 

LÄS MER: Soros påläggskalv blev Magaekonom

LÄS MER: Trump erbjöd en hemvist