Ulrike Herrmann om varför tillväxten måste bort

Ulrike Herrmann är en av Tysklands mest tongivande ekonomijournalister. I sina bästsäljande böcker, som Kapitalismens slut (svensk utgåva på Fri Tanke 2023), har hon drivit tesen att klimatkrisen inte kan lösas inom kapitalismens logik. Orsaken är enkel, menar hon: kapitalismen bygger på ständig tillväxt – och ständig tillväxt i en ändlig värld är omöjlig. I texten Systemet utan framtid i Sikt #3 skriver hon om illusionen kring ”grön tillväxt” och om varför det inte räcker att bara lyssna på forskarna.

Du menar att klimatkrisen i första hand inte är ett politiskt problem, utan en systemfråga. Varför är det så svårt för oss att acceptera det?

– Därför att klimatkrisen bara kan lösas om vi minskar vår ekonomiska produktion. Annars räcker inte den gröna energin till. Det innebär att vi måste avstå från saker och det är impopulärt.

Tanken på minskad produktion möter starkt motstånd, även bland dem som i grunden håller med dig. Vad beror det på?

– Vi har allaz dragit nytta av välståndet, inte bara materiellt. Tillväxten per capita har möjliggjort demokrati, bidragit till ökad jämställdhet för kvinnor och minoriteter och finansierat bättre utbildning och sjukvård.

Många sätter sitt hopp till ”grön tillväxt”. Är det realistiskt?

– Grön tillväxt bygger på idén att vi kan lösa klimatkrisen genom teknik: solpaneler, vindkraftverk, elbilar, värmepumpar. Det är en fin tanke, men tyvärr en illusion.

Ulrike Herrmann ger ett belysande exempel. I drygt 25 år har Tyskland investerat miljarder i utbyggnaden av förnybar energi, men ändå täcker sol- och vindkraft bara omkring tio procent av landets totala energibehov. Och det finns inga rimliga alternativ till dessa, om vi inte vill fortsätta värma upp planeten tills den blir obeboelig, menar hon.

– Den gröna energin kommer helt enkelt inte att räcka för att upprätthålla vårt gigantiska ekonomiska system i kombination med fortsatt tillväxt. Vi måste krympa. Och det är inte så dramatiskt som det låter: om vi avstod från hälften av dagens ekonomiska produktion skulle vi fortfarande vara lika rika som år 1978.

Vad innebär då en krympande ekonomi i praktiken? Enligt Ulrike Herrmann skulle ett klimatneutralt liv kräva långtgående förändringar i vardagen. Köttkonsumtionen skulle behöva bli marginell, boendeytan begränsas till omkring 50 kvadratmeter per person och friska människor måste avstå bilen till förmån för kollektivtrafik. Även sparande skulle påverkas, eftersom tillgångar i en krympande ekonomi förlorar mycket av sitt värde.

Kritiker invänder att en sådan omställning riskerar att slå hårdast mot dem som redan har minst. Hur kan ojämlikheten undvikas?

– Knappa resurser skulle behöva ransoneras. Rik och fattig skulle få lika mycket. Det finns ett historiskt exempel på detta: den brittiska krigsekonomin från 1939.

För Ulrike Herrmann pekar just detta mot ett mer grundläggande problem i hur dagens ekonomiska system är konstruerat.

Kapitalismen har skapat både välstånd och beroende. Hur skulle du sammanfatta dess styrkor och svagheter?

– Det bästa är att kapitalismen har möjliggjort en levnadsstandard som alla har dragit nytta av. Det värsta är att kapitalismen måste växa för att vara stabil och inte falla in i svåra kriser med miljoner arbetslösa. Denna tillväxt förstör vår värld. Redan nu lever tyskar och svenskar på ett sätt som förbrukar tre planeter. Men det finns som bekant bara en jord.

Om tillväxten skulle upphöra i morgon – finns det något som du själv skulle ha svårt att avstå från?

– Jag skulle inte behöva avstå från någonting. Som sagt: om vi halverade vår ekonomiska produktion skulle vi fortfarande leva som 1978. Och det gick utmärkt att leva då.

Ulrike Herrmann arbetar till vardags på Taz, den Berlinbaserade dagstidning som ägs av sina läsare och ofta beskrivs som en motröst till det etablerade medielandskapet.

– Eftersom Taz är ett kooperativ råder en ovanlig frihet. Journalisterna kan skriva det de anser vara sant och relevant. Det har betytt enormt mycket för mig – jag hade inte kunnat utvecklas på samma sätt någon annanstans.

Men systemkritiken stannar inte vid klimatet. När tillväxtlogiken bryter samman, menar Ulrike Herrmann, får det också politiska och geopolitiska konsekvenser.

Du är aktuell med en ny bok. Vad handlar den om?

– Den handlar om Vladimir Putins angrepp på Ukraina och Kinas hot mot Taiwan. Dessa konflikter har hittills främst tolkats militärt, strategiskt, diplomatiskt, ideologiskt och politiskt. Det har inte varit fel, men ekonomin har nästan inte alls nämnts i sammanhanget.

Det går att visa, menar Ulrike Herrmann, att Vladimir Putin av rent ekonomiska skäl inte alls eftersträvar fred.

– Han kommer att föra krig så länge han sitter vid makten. Situationen i Kina är liknande: Xi Jinping har lett landet in i en ekonomisk återvändsgränd. Där är frestelsen stor att dölja de ekonomiska problemen genom ett angrepp på Taiwan.

Ryssland och Kina har väldigt olika ekonomiska strukturer. Vad är det då som gör att du ändå ser liknande risker i de två fallen?

– Ryssland och Kina delar en sak: båda befinner sig i ett ekonomiskt dödläge. I Kina bromsar tillväxten kraftigt in. Den officiella siffran på fem procents tillväxt är helt enkelt inte sann. För Xi Jinping kan det därför vara lockande att rikta blicken utåt – till exempel genom ett angrepp på Taiwan – för att avleda uppmärksamheten från de inhemska problemen.

Varför är det viktigt för dig att lyfta den ekonomiska dimensionen av krig och geopolitik just nu?

– Krig analyseras nästan alltid militärt, diplomatiskt, politiskt eller ideologiskt. Ekonomin saknas nästan helt, trots att den ofta är den drivande kraften. Förstår man inte de ekonomiska mekanismerna bakom krig kan man heller inte förstå hur fred ska bli möjlig.