Jesper Roine: Den missförstådda tillväxten

I debatten om miljö och ekonomisk tillväxt ställs de två ofta mot varandra. Tillväxt antas innebära att vi måste producera mer och mer saker – fler bilar, fler mobiltelefoner, fler prylar – och att detta i en värld med begränsade resurser är omöjligt. Slutsatsen blir att ekonomisk tillväxt som sådan måste upphöra.

Resonemanget låter intuitivt – men problemet uppstår när denna intuition kopplas till ekonomisk teori och särskilt till begreppet ”tillväxt”. Då blir argumentationen ofta otydlig. Som Ulrike Herrmann har uttryckt det: ”I en ändlig värld kan inget växa i oändlighet.” Det låter ju logiskt. Men resonemanget missar en viktig distinktion. Ekonomisk tillväxt betyder inte nödvändigtvis ”mer av samma”, utan kan i stället bestå av ”bättre tillväxt”: högre värde med samma eller mindre resursinsats.

Tvärtom är en av de mest grundläggande slutsatserna i modern tillväxtteori att långsiktig tillväxt inte kan bygga på att vi använder alltmer kapital och resurser. På sikt planar avkastningen ut. Den enda faktor som kan skapa varaktig tillväxt i produktion per person är teknisk utveckling: att vi lär oss göra saker mer och mer produktivt, vilket helt enkelt betyder just mer och mer värde av en begränsad mängd resurser.

Problemet är att tillväxt på kortare sikt förstås också kan bestå av mer och mer grejer. Så länge det är lättare och billigare att skapa sådant vi värderar genom att producera mer och mer framför bättre och bättre så kommer vi att göra just det. Lösningen ligger i att det måste bli dyrare att slösa på material och energi och framför allt att släppa ut växthusgaser och förstöra miljön. Kapitalismens problem i dag ligger i att priset för dessa destruktiva beteenden är för lågt.

Redan i dag kan vi se att många länder uppvisar det som kallas decoupling: ekonomin växer samtidigt som utsläppen av växthusgaser minskar. Det gäller inte bara rika länder, och resultatet står sig även när man försöker ta hänsyn till handel och import av utsläppsintensiva varor. Det verkar alltså som att ekonomisk tillväxt kan vara förenlig med minskade utsläpp. I värsta fall riskerar påståenden om motsatsen att försvåra snarare än påskynda den gröna omställningen. Vidare är det viktigt att fokus på miljöfrågor har stort folkligt stöd. Vi vet att när ekonomin går dåligt tenderar klimat och miljö att hamna längre ner på den politiska agendan och ett fokus på att krympa ekonomin riskerar därför att få motsatt effekt.

I relation till det folkliga stödet kan det också vara värt att påminna sig om varför ekonomisk tillväxt överhuvudtaget är något eftersträvansvärt. Ekonomisk tillväxt syftar i grunden till att vi ska kunna leva bättre liv med allt vad det innebär. Således är inte tillväxt som sker på ett sätt som skadar oss och vår livsmiljö något önskvärt. Men inte heller en tillväxt som bara kommer ett litet fåtal till del. Det är därför ojämlikheten också är viktig. Endast en inkluderande tillväxt kan förväntas få folkligt stöd på sikt.

De som kritiserar dagens ekonomiska system har rätt att vara bekymrade. Utsläppsminskningar och omställning går för långsamt. Men vägen framåt är inte ekonomisk ”nedväxt” utan en kombination av inkluderande ekonomisk tillväxt med grön omställning och ett regelverk som gör utsläpp och miljöförstörelse dyrare.