USA river världshandeln – EU får plocka upp bitarna

Den 2 april 2025 utropar president Donald Trump ”befrielsedagen” – dagen då amerikansk industri föds på nytt och USA tar tillbaka kontrollen över sitt öde, som han säger. Sedan lyfter han upp den berömda tavlan med en förteckning över USA:s ”ömsesidiga” tullar.

”Befrielsedagen” är trots namnet ett slags krigsförklaring mot landets handelspartner och det regelbaserade handelssystemet. Men undermineringen av den globala handelsordningen och världshandelsorganisationen WTO har pågått en längre tid.

– Allt är inte Donald Trumps fel. Redan under Barack Obama började USA sätta käppar i hjulet för WTO, säger Maria Persson, docent vid nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet.

Liberaliseringens brytpunkt

Barack Obama installerades som USA:s 44:e president i januari 2009. Hösten 2008 hade Lehman Brothers kollaps utlöst en global finanskris. Samma år strandade också handelssamtalen i den så kallade Doharundan. Många pekar på den här tiden som en brytpunkt, som början på slutet för den stora liberaliseringen av världshandeln som skedde efter andra världskriget.

Den första rundan av handelssamtal resulterade i Gattavtalet (1947) och den åttonde, Uruguayrundan, som pågick i nästan ett decennium, ledde till att WTO bildades 1995. Henrik Horn, professor i nationalekonomi och tidigare tjänsteman vid WTO, kallar det för en ”otrolig bedrift”.

– WTO-avtalet är förmodligen det mest komplicerade avtal som mänskligheten har förhandlat fram. Det är 23 000 sidor långt och omfattar inte som tidigare avtal enbart varor utan även tjänster. Mycket är förvisso listor med tullar, men det är ett oerhört stort och komplext avtal. Det är fantastiskt att så många länder kunde enas om så komplexa frågor, säger han.

I dag har WTO över 160 medlemsländer, och ett 20-tal på kö. Tidigare reglerades uppskattningsvis 98 procent av världshandeln genom organisationen. Efter Donald Trumps handelskrig beräknas andelen ha sjunkit till omkring 75 procent.

"Det politiska projektet har spelat ut sin roll"

WTO-avtalet innebär däremot inte full frihandel. I korthet tillåter avtalet tullar så länge som de inte överskrider överenskomna nivåer, och medlemsländerna ska för varje vara använda samma tull för alla övriga medlemsländer, enligt principen most favoured nation (MFN). Däremot är det inte tillåtet med kvantitativa handelshinder, som exempelvis importkvoter, eller mer eller mindre dolda handelshinder.

Ur WTO-perspektiv är problemet med Donald Trumps tullar dels att de är högre än vad man har bundit sig till i avtalet, dels att de inte är samma för alla WTO-medlemmar. När andra länder svarar med motåtgärder eller bilaterala förhandlingar undermineras WTO:s grundtanke – den multilaterala principen.

Det är en ödets ironi att samma nation, USA, som varit drivande för att skapa det multilaterala regelbaserade handelssystemet nu använder sin maktposition för att montera ner det.

Henrik Horn menar att Gatt och WTO fyllde en viktig politisk funktion för USA. Det var stora liberala projekt som blev så framgångsrika att de kom att innefatta även icke-liberala marknader. Kinas anslutning till WTO 2001 kan ses som en slutstation.

– Nu när alla är med har det politiska projektet spelat ut sin roll, säger Henrik Horn.

Men Kinas medlemskap i WTO fick inte den effekt många förväntade sig. När landet anslöt sig för nästan 25 år sedan såg man framför sig hur det skulle utvecklas till en reguljär marknadsekonomi.

– Sedan visade det sig att Kina inte blev den liberala marknadsekonomi som man hade hoppats. I stället fortsatte Kina att vara en extremt statsstyrd ekonomi med en subventionerad exportindustri och diverse importrestriktioner. Att andra länder inte har kunnat komma åt Kina genom WTO har varit en källa till irritation, säger Henrik Horn.

Han vill samtidigt inte gå med på att det är WTO som är svagt, utan pekar på att WTO inte är någonting annat än summan av sina medlemmar.

– WTO är ett forum, en mötesplats, det är ingen polisiär organisation. Om man hamnar i tvist med ett annat land kan WTO tillsätta en tvistlösningspanel, men WTO utövar ingen egen övervakning och utdelar inga böter.

Maria Persson menar att WTO kan ha blivit offer för sin egen framgång. Ju fler länder som anslöt sig, desto svårare blev det att fatta beslut, särskilt eftersom alla har vetorätt. För USA innebar det också bakslag: landet kunde inte hävda den starkes rätt, utan fick ibland finna sig i att bli nedröstat.

Protektionismen började inte med Trump

Under 00-talet förlorade USA ett stort antal antidumpningsmål i WTO och anklagade organisationen för att överskrida sitt mandat. Som svar började USA blockera utnämningen av domare till WTO:s tvistlösningsmekanismer.

Även om Donald Trump är den som säger sig älska tullar har många noterat att de protektionistiska tendenserna i USA går utöver Donald Trumps tullkrig. Ett uttryck för det är att Joe Biden under sitt presidentskap inte återställde en enda tull mot Kina, tvärtom införde han andra handelshinder.

– Det vi ser med Donald Trump kommer inte att försvinna även om Demokraterna skulle vinna presidentvalet om tre år. Vi kommer att leva med ett protektionistiskt USA framöver, säger Henrik Horn.

Men det är inte bara USA som blivit mer protektionistiskt. För närvarande ser hela världen ut att gå i mer protektionistisk riktning. Covidkrisen 2020–2022 blottade sårbarheten i den globaliserade ekonomin med sina komplexa leveranskedjor. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har adderat ytterligare press på systemet när säkerhetspolitiska hänsyn tar allt större plats. Begrepp som ”strategisk autonomi” och ett nyväckt intresse för industripolitik skvallrar om den utvecklingen.

– De protektionistiska tendenserna har ökat och det är bland annat drivet av geopolitiska spänningar. När ett land börjar se om sitt hus drar det med sig fler som gör samma sak, säger Henrik Horn.

Från handelsledare till handelsblockerare

Nyprotektionismen som sådan behöver inte vara ett hot mot det regelbaserade handelssystemet, påpekar Maria Persson.

– Den protektionistiska trenden kan i princip samexistera med ett regelbaserat handelssystem. Systemet ger utrymme för laglig protektionism, säger hon.

Nationell säkerhet är exempelvis ett godtagbart skäl till undantag från WTO-reglerna. Problemet är att det är upp till varje medlemsland att avgöra vad som är nationell säkerhet – ett tolkningsutrymme som lätt kan missbrukas för att rättfärdiga protektionistiska åtgärder.

Kort sagt är det inte WTO-krisen som har skapat nyprotektionismen. Om WTO-systemet däremot fungerat hade protektionismen hanterats inom systemet. Nu slås det i stället sönder genom att Donald Trump, enligt experterna, agerar uppenbart utanför systemet, och ingen har kraft att stå emot.

Till och med EU, som gjort till sitt signum att stå upp för det regelbaserade handelssystemet, har nu gjort avsteg från det, påpekar Maria Persson. Kritikerna menar att unionen agerade principlöst när den valde att sluta en egen ”deal” med Donald Trump i stället för att försvara multilaterala lösningar.

– Det som hade kunnat motverka de amerikanska tullhöjningarna hade varit om övriga länder tagit tuffare ställning mot USA och agerat gemensamt i stället för att hamna i den här situationen där USA härskar genom att söndra, säger Henrik Horn.

Samtidigt kan EU:s agerande beskrivas som pragmatism i en svårnavigerad omgivning. När USA drar sig ur WTO och det regelbaserade handelssystemet har EU i stället intensifierat sina handelsdiskussioner med övriga världen. Sverige är pådrivande, men inga medlemsländer kan förhandla egna handelsavtal med tredje land, utan förhandlingarna sköts av EU.

Ett lapptäcke av regionala avtal

Nyligen slöt EU-kommissionen nya avtal med Mexiko och Mercosurländerna, som nu väntar på godkännande av medlemsstaterna och EU-parlamentet. Under hösten har en politisk överenskommelse även nåtts med Indonesien. Andra handelsdiskussioner där Sverige vill se snabba resultat är med Australien och Indien. Vägen framåt ser ut att bli ett lapptäcke av regionala avtal i stället för ett stort globalt.

Nationalekonomerna är överens om att det eroderade handelssystemet hämmar den globala tillväxten. Men förlusterna är inte bara ekonomiska. Henrik Horn påpekar att priset för nedmonteringen av den regelbaserade världsordningen kan vara ännu högre.

– Att ha en amerikansk president som talar om att han ska ta Grönland är ett fundamentalt brott mot internationell rätt. Det är en katastrofal utveckling som öppnar för djungelns lag.