Martin Kragh: Världen blir mindre fri

När den spanske diktatorn Francisco Franco avled den 20 november 1975, stilla i sin säng, hade han styrt sitt land i 36 år. Han var på sätt och vis en anakronism – Europas siste fascistledare, en kvarleva från ett mörkt kapitel i kontinentens historia.

Vilken riktning som Spanien skulle ta efter ledarens död var en öppen fråga. Franco hade gripit makten 1939, i kölvattnet av det spanska inbördeskriget. Centrala delar av statsapparaten, inte minst militären, var alltjämt fascistisk. Hans efterträdare, kung Juan Carlos, var en lojal anhängare till frankismen – benämningen på Francos politiska rörelse. De tiotusentals spanjorer som besökte det kungliga palatset i Madrid, där diktatorns kropp låg på lit de parade, tycks ha haft liknande känslor.

De politiska motsättningarna i landet var djupa. Likafullt rörde sig Spanien i demokratisk riktning. Tidigare fiender – kommunister och fascister, monarkister och republikaner – försonades. Snart följde fler länder samma väg. När demonstranter i november 1989 började riva Berlinmuren med hackor och spadar, och de europeiska kommunistregimerna kollapsade, såg många demokratin som ett ohotat politiskt och normativt ideal.

Utvecklingen i världen är dessvärre inte linjär. Trots optimismen kom det demokratiska fönstret snart att börja stängas. I mer än två årtionden har autokratin varit på frammarsch.

Enligt en ny rapport från Varieties of Democracy, ett forskningsprojekt vid Göteborgs universitet, var 2025 det mörkaste året i demokratins moderna historia. Framstegen i den demokratiseringsvåg som en gång i tiden inleddes i Spanien har nu ”nästan helt tillintetgjorts”, konstaterar rapportförfattarna.

Det rör sig om en global omkastning. År 2005 levde 50 procent av jordens befolkning i länder som klassificerades som demokratiska. I dag är andelen 26 procent. Samtidigt har andelen som lever i autokratier ökat från 50 till 74 procent. Av världens alla länder är 92 autokratier och 87 demokratier – även om siffrorna ska ses som uppskattningar snarare än definitiva omdömen.

Att världen blir mer autokratisk är ovedersägligt. Flera av de äldsta och mest stabila demokratierna uppvisar tecken på tillbakagång. Andra länder, med kortare demokratisk tradition, har helt eller delvis förlorat sina demokratiska institutioner. Samtidigt förfinar etablerade autokratiska länder sina tekniker för övervakning, förföljelse och terror.

Under de senaste åren har enbart ett fåtal länder, som Brasilien och Polen, lyckats bromsa och delvis vända en antidemokratisk utveckling. Den autokratiska trenden accelererar. ”Detta är en era av systemiska globala skiften”, skriver rapportförfattarna, ”där världens kvarvarande demokratier står inför allvarliga utmaningar.”

I den demokratiska klubben är USA den stora chocken. Efter Donald Trumps återkomst i Vita huset klassificeras landet inte längre som en liberal demokrati, där presidentens makt begränsas av konstitutionella principer om maktdelning. Därvid har yttrande och pressfriheten försvagats. Institutionerna för att genomföra val bedöms fortfarande som intakta, men det är oklart huruvida Donald Trump skulle acceptera ett oönskat valresultat eller ej.

Inte heller Europa har undgått bakslag. Grekland, under premiärminister Kyriakos Mitsotakis, har sedan 2020 upplevt inskränkningar av rättsstat och pressfrihet. Kroatien, Rumänien, Slovakien och Slovenien uppvisar liknande tendenser. Ungern under Viktor Orbán betraktas inte längre som en demokrati alls, utan som en autokrati med ofria val.

Demokratier undermineras ofta inifrån, av politiska ledare eller partier som kommit till makten genom fria val. Indien är ett sådant exempel. Premiärminister Narendra Modi har sedan 2014 angripit politiska motståndare och vidtagit åtgärder som begränsar fria medier. En annan tydlig trend är länder där maktskiften sker genom statskupper snarare än allmänna val – något som skett i exempelvis Mali, Burkina Faso, Myanmar och Afghanistan.

Demokratier är till sin natur sköra statsskick. De bygger på premisser som rätten att kandidera i val med osäkert utfall, och att valresultaten i sin tur respekteras och inte undermineras av grupper som konspirerar för att stärka sin egen makt. Historiskt har demokratier därför varit sårbara för olika former av chocker – som ekonomiska kriser, krig och politisk polarisering.

Demokratin har genom historien rört sig i vågor av expansion och tillbakagång, som i Europa under mellankrigstiden. Det är därför frestande att betrakta även den nuvarande utvecklingen i ett längre perspektiv.

Den antike historikern Polybios formulerade omkring ett århundrade före Kristus en cyklisk analys av samhället, där demokratin uppstår när folket gör uppror mot eliterna och inför folkstyre. Inledningsvis råder respekt för lag, frihet och jämlikhet. I nästa fas kommer populister till makten. Respekten för lag ersätts av demagogi och skamlöshet. Slutligen blir situationen så instabil att någon med tillräcklig styrka griper makten – tyranniet återvänder.

Polybios insåg att denna cykel inte var ödesbestämd. Han beundrade den romerska republiken, där maktdelning skapade politisk balans och stabilitet. Lagar och normer kan, om de följs, skapa demokrati och välstånd.

Kruxet är att även institutioner kan vara otillräckliga. En konstitution är ingen naturlag, utan en överenskommelse. Om viljan att försvara demokratin försvagas är den också sårbar för hot utifrån och inifrån.