Niklas Ekdal: Världens supermakter är på dekis

De historiska parallellerna var många inför toppmötet i Peking. Skulle det likna 1943, när Franklin D. Roosevelt och Chiang Kai-shek diskuterade Asiens framtid efter världskriget? Eller liknade det Richard Nixons och Mao Zedongs förbrödring 1972, mellan den ultimata antikommunisten och den ultimata kommunisten?

Andra varnade för en repris på 1984, när Margaret Thatcher gav upp den brittiska kontrollen över Hongkong. Skulle Donald Trump göra något liknande med Taiwan, i utbyte mot kinesisk hjälp att stävja Iran?

Hongkong var förstås en koloni, det är inte Taiwan. USA:s president kan knappast ge bort något han inte äger. Men Donald Trump har varit notoriskt vag när det gäller öns framtid och amerikanska garantier för dess frihet.

När man trodde att AI skulle bli den heta stridsfrågan mellan världens två supermakter blev det i stället den gamla vanliga geografin. Hormuzsundet och Taiwansundet. Flaskhalsen för världens energi och vattnet där Kina vill införliva sin strategiska utbrytarrepublik, med världens längsta tunnel.

Bland alla artigheter under toppmötet levererade Xi Jinping ett förtäckt hot om Taiwan. I en referens som garanterat gick Donald Trump förbi åkallade han också den antike historikern Thukydides.

Redan för 2 500 år sedan fångade Thukydides geopolitikens konstant: när en stormakt på uppgång utmanar en på nedgång blir det krig. Då handlade det om Aten och Sparta. Genom tiderna sägs 12 av 16 liknande fall ha lett till allvarliga våldsutbrott.

Om historien är någon guide skulle risken för krig mellan Kina och USA, förr eller senare, alltså vara 75 procent. En tröst är facit från det senaste århundradet, då USA under relativt fredliga former detroniserade först det brittiska, sedan det sovjetiska imperiet. Frågan är bara om USA lika godvilligt skulle se sig omsprunget av Kina.

Donald Trump har gjort sitt värsta för att skynda på processen. Tullkriget som blev en tummetott blottade amerikansk svaghet och kinesisk styrka. Likadant med de militära äventyren i Venezuela och Iran – ytligt sett amerikanska maktdemonstrationer, i praktiken politiska gåvor till Peking.

Allvarligast, ur den fria världens synvinkel, är presidentens ledarstil. Demokratins styrka mot diktaturen ska ju vara det öppna samhällets korrigerande självkritik. Mycket talar för att Donald Trump inte kommer att acceptera ett nederlag i höstens mellanårsval. I så fall en konstitutionell kris som ytterligare sänker USA.

Kina liknar också en stapplande koloss, men av andra anledningar. Den enorma maktkoncentrationen under Xi Jinping är full av paradoxer. Ökad självförsörjning men industriell överkapacitet. Totalitär kontroll men desperat offensiv mot korruptionen. Fastighetskris, förtroendekris och åldrande befolkning, men skriande behov att förlösa inhemsk konsumtion.

Summa summarum två supermakter på dekis, fast ytan skiner teknologiskt, finansiellt och militärt. Vilken av dem som blir den dalande stjärnan i Thukydides ekvation är en öppen fråga.

Med Europa förhåller det sig tvärtom. Till synes fragmenterat, men med just de fördelar som USA och Kina saknar: jämlikhet och hälsa, stabil demokrati, mindre korruption, styrka i mångfald och öppenhet.

Ponera att Storbritannien åter närmar sig EU, att Ukraina går segrande ur kriget och ytterhögern förlorar presidentvalet i Frankrike. Europa har ägt förr och kan äga igen.