Vem behöver liberalerna längre?

Om några veckor kan Sverige vara något så paradoxalt som ett av världens mest liberala länder – utan ett liberalt parti.

I Cato Institutes Human Freedom Index, som bedömer lagstyre, yttrandefrihet, religionsfrihet samt ekonomiska och personliga friheter, har Sverige under det senaste decenniet i genomsnitt rankats som världens åttonde mest liberala land.

Så ser det inte ut i opinionsmätningarna. Och det handlar inte bara om Liberalerna. Räknar man de tre partier som uttryckligen bygger på det liberala idéarvet – Centerpartiet, Moderaterna och Liberalerna – är bilden densamma. Under de fem riksdagsvalen 2002–2018 samlade de i genomsnitt nära 38 procent. Inför årets val blott 28 procent.

En förklaring kan vara blockpolitiken, där en liberal röst åt ena hållet uppfattas som en röst på SD och åt det andra som en röst på S. Men det är också allt färre väljare som beskriver sig som liberala. Andelen har minskat från 31 till 24 procent sedan 2022, enligt DN/ Ipsos.

Inget kvar att kämpa för?

Det tolkas ofta som en internationell trend. Liberalismen mår inte bra i en tid präglad av krig, populism och flyktingkriser. Men efter att ha gått igenom europeiska valresultat sedan 1945 konstaterar statsvetaren Andreas Johansson Heinö att ”liberala partier har aldrig varit så populära som nu”.

Han studerar främst partier som tillhör den liberala gruppen i Europaparlamentet, vilket begränsar urvalet, men där syns i alla fall ingen kräftgång. Historiskt har dessa partier legat mellan cirka 7 och 10 procent. I de senaste valen var genomsnittet 11,9 procent.

Kan det rent av vara Sveriges snabba liberalisering som har gjort det motigare för liberaler? Liberalismen kanske har segrat ihjäl sig. Vad behövs liberaler till när skatterna redan har sänkts, valfrihet införts och till och med tillståndskravet för att dansa är borta?

Mina liberala vänner invänder att det låter absurt i ett land med världens tredje högsta marginalskatter och hårt reglerade arbets- och bostadsmarknader, som dessutom regelbundet utvisar migranter som arbetar och betalar skatt.

Men det är ingen orimlig förklaring. Även om relativt få identifierar sig fullt ut med liberalismen ser sig nästan hälften av svenskarna som ”delvis” liberala, enligt den nationella SOM-undersökningen. Liberala tankar har nästlat sig in överallt.

Dessutom bjuder historien ofta på pendelrörelser. Den brittiske rättshistorikern A V Dicey konstaterade 1905 att varje dominerande politisk idé bär på fröet till sitt eget motstånd. Reformer löser de problem de var avsedda att lösa, men skapar samtidigt nya. Varje förslag bär på ett stråk av utopi, medan genomförandet sker i en verklighet full av friktion och oförutsedda konsekvenser. Då växer motströmmar fram, ofta i en yngre generation som tar de gamla reformernas framgångar för givna och i stället reagerar på deras begränsningar.

Nytt skifte

Vi har nyligen upplevt ett sådant skifte. Den allmänna känslan är att Sverige har gått från ett överreglerat DDR-Sverige till ett Pippi Långstrump-Sverige utan ordning och reda, där invandrare och välfärdsentreprenörer utnyttjar vår naivitet.

Politiken har därför börjat fokusera på att renovera, styra upp och rusta upp. Inför ett omfattande utanförskap, systemhotande brottslighet och ett aggressivt Ryssland har det varit ett nödvändigt fokusskifte. Men förskjutningen har också åtföljts av en kraftigt ökad pessimism.

I sin nya bok Det här jävla landet (Timbro 2026) skriver opinionsanalytikern Markus Uvell att svenskarna numera är överens om en sak: att ”allt går åt fel håll”. Det går faktiskt inte att hitta ett enda område där svenskarna tycker att utvecklingen går åt rätt håll. Kanske är det känslan av ett svek från etablissemanget i samband med migrationskrisen som gjort pessimismen särskilt djup i Sverige.

När allt upplevs rasa samman lockar inte löften om öppenhet, frihet och tolerans lika mycket som sloganer om att ”ta tillbaka kontrollen” eller ”göra Sverige mer som Sverige”.

Som Markus Uvell konstaterar har pessimismen emellertid gått för långt. Bilden som framträder i statistiken är inte lika nattsvart. Bnp per capita har nästan fördubblats sedan 1980-talet och reallönerna har vuxit med 60 procent. Välfärdsstaten har byggts ut samtidigt som andelen som lever på bidrag är den lägsta på nästan 50 år.

Vissa former av brottslighet har blivit värre. Men till och med under våldsvågen i början av 2020-talet var mordfrekvensen faktiskt 30 procent lägre än i början av 1990-talet. Sedan dess har dessutom antalet dödsskjutningar rasat.

Allt går inte åt fel håll

Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren har visat att den omdebatterade ”skolkrisen” hänger samman med att elevunderlaget har förändrats. Elever med svensk bakgrund presterar bland de bästa i världen.

Även integrationen fungerar betydligt bättre än sitt rykte. Christian Lindell och Alex Voronov visar i den statistikspäckade boken Den långa bluffen (Volante 2026) att utrikes födda faktiskt får jobb allt snabbare, får högre löner och allt oftare är självförsörjande. Sysselsättningen bland utrikes födda har ökat till nästan 75 procent – en nivå som länder som Grekland och Italien inte når upp till för inrikes födda.

Nog har Sverige gott om problem, men allt går inte åt fel håll. Liberala partier borde vilja äga denna utveckling, eftersom det antyder att Alliansregeringarnas arbetslinje med incitament för arbete i stället för bidrag har fungerat. Men i stället ägnar de sin tid åt att be om ursäkt för historien. Bara genom att svartmåla utvecklingen uppfattas de tydligen som att de tar problemen på allvar.

Möjligen visar objektiva indikatorer att mycket går åt rätt håll, men känns det verkligen så? Och kanske är det där den liberala skon klämmer. Hur långt räcker fakta och siffror i en tid av algoritmdrivna vibes och kollektiva magkänslor?

Poeten Stephen Spender menade att liberala idéer var beroende av en viss kulturell atmosfär: ”Liberalismen är produkten av en vetenskaplig, objektiv och framstegsvänlig tidsålder. Om tidsåldern upphör att vara vetenskaplig, objektiv och framstegsvänlig kommer liberalismen att besegras.”

På 1930-talet, när tidsandan i stället blev emotionell, polariserad och pessimistisk, övergav Stephen Spender själv liberalismen.