Niklas Ekdal: Valrörelsen blundar för nästa ekonomiska kris

I det långa loppet är vi alla döda, konstaterade John Maynard Keynes för 100 år sedan. Mycket riktigt fick han hjärtinfarkt 1946, men citatet levde vidare. Som alla briljanta oneliners har den fördelen att du kan läsa in lite vad du vill.

Hans poäng var att ekonomer inte kan luta sig tillbaka i kristider och invänta en framtid av jämvikt. Många har dock uppfattat sensmoralen annorlunda. Snarare än en maning till handling blir det en ursäkt för passivitet.
Ohållbar press på klimat och ekosystem? Ohållbar värdering av AI-bolag? Ohållbar skuldsättning?
Vadå, i långa loppet är vi alla döda.

John Maynard Keynes var banbrytande med idén att ekonomisk politik måste parera kriser, inte bara förlita sig på marknadskrafterna. I dagens värld blir dilemmat närmast det omvända. Marknader är stora nog att ta hand om sig själva medan politik med berått mod bygger upp fatala spänningar.

Obalanserna i världsekonomin har knappt berörts inför riksdagsvalet den 13 september, fast vi navigerar mellan slukhål för en liten, exportberoende, nation. Valrörelsen lajvar 1989 i ett globalt läge som har större likheter med 1929 eller 1939.

Krigshotet har förvisso sjunkit in, med ansvarsfull samsyn kring Sveriges försvar (så långt det nu räcker när upprustningen som vanligt kommer för sent). Vad gäller finansiella risker är det tystare. I stället för att ta höjd i statsbudgeten frossar alla i det bedrägliga ordet ”reform-utrymme”.

Tråkigt att lägga sordin på den goda stämningen, men låt oss för ett ögonblick ta in en större bild.
Elefanterna i rummet är USA:s skenande budgetunderskott och Kinas skenande industriella överkapacitet, spegelbilder av samma balansproblem. Vi närmar oss läget där obligationsmarknaden drar en gräns för amerikanska excesser, och där världen varken vill eller kan svälja kinesernas statsdirigerade överproduktion. Det är ren matematik.
Dagsnoteringen för USA:s statsskuld – 40,2 biljoner dollar – säger kanske inte så mycket. När räntan på 10-åriga amerikanska statspapper närmar sig 5 procent begriper ändå minsta snabblånekund att skuldspiralen lever sitt eget liv.

Om detta är lyxfällan som finansierat amerikansk konsumtion och amerikanska krig så är Kinas motsvarighet en exportfälla. Landet svarar för 30 procent av global varuproduktion. Enligt FN kan det bli 45 procent 2030. Med undantag för USA efter andra världskriget finns inga paralleller till en sådan industriell maktkoncentration.
Kruxet är att ingen kan köpa hur många kinesiska bilar och solpaneler som helst. Den teoretiska lösningen på ekvationen är enkel – Kina måste förlösa sin hemmamarknad och USA måste balansera utgifter och inkomster – men politisk logik drar snarare mot döden i långa loppet.

Det finns förstås en uppsida med supermakternas ömsesidiga beroende. De behöver varandra som en heroinist behöver heroin, och kan bara lösa nämnda problem med samarbete. Genom historien har det alltid varit nära till konflikt när en dominerande makt utmanas av en annan. Det räcker att säga Ukraina, Taiwan och AI för att inse att vi lever i farligt intressanta tider, då relationen USA–Kina avgör världens öde.

Sveriges roll i detta drama är lika marginell som en regndroppe i Östersjön. Men valrörelsen borde handla om hur vi ser om eget hus. Till exempel med budgetdisciplin och anslutning till euron.