Niklas Ekdal: Frågorna som valrörelsen 2026 borde ge svar på

Det rör på sig i regeringsfrågan, men inte så mycket som man skulle önska. Frågan är om valåret 2026 blir en repris på 2010, 1994 eller 1939.

För 16 år sedan blev Alliansregeringen omvald trots att den varit uträknad. Fyra år av ministeravgångar och jobbiga åtgärder mot utanförskap var glömda när bevisbördan i regeringsfrågan (som nu) hamnade till vänster. Stabil hantering av finanskrisen 2008 hjälpte också.

När Fredrik Reinfeldt kom tillbaka 2010 var det dock i minoritet. Andra vändan med Alliansen präglades av passivitet och parlamentariskt stök, som fortsatte under Socialdemokraterna efter 2014.

I dag pekar opinionssiffrorna och konjunkturen mer på prejudikatet 1994. Då fick den borgerliga regeringen under Carl Bildt storstryk efter bara en mandatperiod, på grund av en ekonomi i fritt fall. Den djupa 90-talskrisen berodde på decenniers ackumulerade synder, men som skadeglada socialdemokrater uttryckte saken:

Varför ska man rösta på ett gäng som har otur?

Risken är stor att den pitchen kan återvinnas i höst. Detta skulle ju bli året när tillväxten tog fart och arbetslösheten sjönk, efter pandemi, inflation och krig. I stället har vi fått nya energichocker och en ny front i Mellanöstern.

Vilket för oss till exemplet 1939. När Nazityskland anföll Polen och Sovjetunionen anföll Finland låg Sverige illa till. Det politiska svaret blev samlingsregeringen under Per Albin Hansson (S), som med lika skickligt som principlöst fotarbete höll landet utanför kriget.

Så illa behöver det inte gå nu, men det finns fler anledningar att bryta blockpolitiken. Kan Tyskland och Danmark så kan vi.

Fyra mandatperioder med minoritetsregeringar har inte gett mersmak. Ansvaret blir diffust när regeringsunderlag häckar och häcklar utanför Rosenbad. Långsiktiga reformer blir lidande. Maktspelet vem-tar-vem överskuggar politikens innehåll.

Valet 2022 kretsade kring brottslighet, invandring och energi. I dag är skiljelinjerna på dessa områden svårare att se, framför allt mellan S och M. Till stor del handlar det om hygienfaktorer, alltså självklarheter. Ingen vill ju ha gängkriminalitet, korruption, skenande energipriser eller ett underdimensionerat försvar. Låt expertisen göra sitt.

I den bästa av världar skulle nuvarande blame game ersättas av ett fame game där Sverige kliver fram som internationellt föredöme, och där partierna tävlar om en offensiv agenda i nya konstellationer. Både väljarna och lösningarna finns i den breda mitten. Ekonomiskt är mycket redan på plats, med stark exportindustri, sänkta skatter och fallhöjd i de offentliga finanserna. Tänk om valrörelsen 2026 också gav svar på frågor som dessa:

Hur kan hundratusentals arbetslösa matchas mot lika många kvalificerade jobb, vakanser i äldreomsorgen och blivande företag?

Hur kan staten skynda på AI-transformation och grön omställning, samtidigt som den parerar dess oundvikliga påfrestningar?

Hur kan vi exploatera mer naturresurser – skog, mineraler, kraftkällor – och ändå förbättra den biologiska mångfalden

Hur kan infrastrukturen gå från okej till världsklass, som med nya snabbspår för järnvägen?

Hur kan skatte-, bostads-, närings-, utbildnings- och invandringspolitik göra ett växande Sverige rikare, rättvisare, mer attraktivt?

Skippa gärna uppfostran om svenska värderingar. Gestalta dem i politiken.