Johan Norberg: Vi måste hitta Europas eget Hormuzsund

Världsekonomin skakas eftersom en makt vid Persiska viken har insett att den inte behöver dominera hela regionen för att kontrollera handeln – det räcker att behärska Hormuzsundet. Med vapenmakt börjar de stoppa andras fartyg och ta betalt för passage. På ett ögonblick bryts gamla handelsmönster och rivaler pressas tillbaka.

Det låter som en berättelse om vår egen tid. Men året var 1507, när Portugal tog kontroll över Hormuz. Ett drygt århundrade senare förlorade portugiserna i sin tur sundet till perserna, i allians med britterna. Portugals nedgång hade inletts tidigare, men efter Hormuz var den oåterkallelig. Snart skulle Storbritannien ta plats som global imperiemakt.

Chokepoints, världsekonomins flaskhalsar, har ofta avgjort geopolitiska konflikter – smala passager med viktig trafik, som lätt kan strypas. Det långa peloponnesiska kriget avgjordes först när Sparta lyckades skära av Atens spannmålshandel genom Dardanellerna. Napoleon hade aldrig någon verklig chans, för han fick visserligen kontroll över nästan hela Europa, men aldrig över Gibraltarsundet. Och Tyskland förlorade två världskrig eftersom landet aldrig förmådde säkra råvarornas handelsvägar.

Det är därför den amerikanske generalen Omar Bradley konstaterade att ”amatörer talar taktik, men proffsen talar logistik”.

Under de senaste decennierna har USA systematiskt förfinat konsten att slå mot motparters beroenden, framför allt genom finansiella medel – särskilt genom dollarns ställning som världens reservvaluta. Banker som gör affärer med terrorister eller skurkstater har snabbt drabbats av sekundära sanktioner och på så sätt har USA kunnat få sin vilja igenom utan att avfyra några skott.

Hur kunde då USA hamna i dagens läge, där det plötsligt framstår som tänkbart att Donald Trump i något skede deklarerar seger och åker hem om Iran öppnar Hormuzsundet – ett sund som bara stängdes som ett resultat av hans attack? Och om Iran inte gör det kan krisen sluta med att Donald Trump tvingas bryta sitt heligaste löfte till väljarna: att inte inleda ett nytt markkrig i Mellanöstern.

Donald Trumps rådgivare varnade honom för att Iran kunde ta kontroll över sundet om landet angreps. Få saker har trots allt scenarioplanerats lika grundligt av militären och energibolagen som ett sund genom vilket en fjärdedel av den sjöburna oljehandeln och en femtedel av handeln med flytande naturgas passerar. Men Donald Trump avfärdade risken. Han räknade med att Iran skulle ge upp innan det hände, eftersom han övertolkade det framgångsrika tillslaget mot Venezuela i januari – en helt annan typ av land, utan kontroll över centrala handelsvägar.

Problemet är att Donald Trumps förhandlingstaktik lämpar sig sällsynt illa för ekonomisk krigföring. En historisk läxa är att det krävs eskaleringsdominans. Finns en svaghet måste den elimineras – genom alternativa vägar eller substitut, som andra energikällor – eller hitta en ännu större svaghet hos motparten.

Donald Trumps art of the deal bygger på att lägga ett extremt hårt utgångsbud, förankra sin egen världsbild och sedan ha marginal att kompromissa. Det fungerar ofta i ekonomiska förhandlingar där båda parter kan lämna bordet utan att hamna i ett sämre läge än tidigare. Men om hotet är att skada motparten svårt blir effekten ofta den motsatta: motparten tvingas eskalera snabbare än den annars hade gjort.

Iran har aldrig tidigare stängt Hormuzsundet, av det enkla skälet att landet i så fall skulle ha angripits militärt av en chockad och enad omvärld. Men när Iran redan var under fullskalig attack, och USA dessutom dödade landets ledare och talade om regimskifte, fanns det inget kvar som höll tillbaka. Om det egna livet står på spel är det lika bra att likt Spinal Tap: go straight to eleven.

Samma märkliga dans tog vid efter att Donald Trump hotade med parodiskt höga tullar på 145 procent på kinesiska produkter i april förra året. Det fick ett förbluffat Kina att omedelbart ta till sitt tyngsta vapen: kontrollen över sällsynta jordartsmetaller. Ställd inför utsikten att industrin, och till och med militären, skulle stå utan nödvändiga material, började den amerikanska administrationen omedelbart sänka tull efter tull för att blidka kineserna. I dag ligger den genomsnittliga nivån under 20 procent – ungefär där den låg före Donald Trumps Liberation Day.

Det är sådana kovändningar som har gett Donald Trump smeknamnet Taco – Trump always chickens out. Men det kommer inte att hindra honom från att försöka igen, för att testa andras svagheter.

I en mer protektionistisk och osäker tid, där alla länder undersöker vilka flaskhalsar de kontrollerar, måste Europa också göra det. Särskilt Donld Trumps hot om tullar mot länder som försvarar Danmarks suveränitet över Grönland har fått europeiska beslutsfattare att förstå att vi lever i en ny och ensammare värld.

EU har tagit fram nya sanktionsvapen som kan användas mot den som hotar vår handel. Men Europa behöver tänka mer kreativt. Om Donald Trump skulle hota att stänga Europas tillgång till satelliter, molntjänster eller krigsmateriel – vad kan Europa hota med att stänga av? Genom nederländska ASML dominerar Europa nyckelteknologier för världens chipindustri. Europa står också för en stor del av USA:s import av anrikat uran, liksom turbiner, ställverk och reservkraftsystem som datacenter överallt är beroende av.

Det är inte självförsörjning som gör Europa starkt, utan specialisering och konkurrenskraft: förmågan att ta fram de varor och tjänster som andra behöver. Att inventera sådana kommandohöjder, och då och då antyda vad Europa skulle kunna göra, fyller en funktion i sig. Poängen med att visa musklerna emellanåt är att ingen ska vilja mucka gräl.

Tankesmedjan Geostrategic Europe Taskforce har identifierat 41 kritiska flaskhalsar där Kina är beroende av EU för mer än 80 procent av sin import, och 67 motsvarande flaskhalsar för USA. Det handlar om avgörande insatsvaror, medicinsk teknik och specialiserade maskiner. Om EU kan etablera samarbeten kring detta med handelsvänner som Kanada, Storbritannien, Schweiz, Sydkorea och Japan skulle det ge en väldig kraft.

Det är dags för oss att fundera på vad som är Europas eget Hormuzsund.