Behöver vi lyssna på Trumps ständiga hot?
Det är inte den som uttalar de grövsta hoten vi ska ta på störst allvar, utan den som faktiskt är beredd att backa upp sina ord med handling. I en omvärld full av hot är spelteorin ett användbart verktyg för klarsyn, skriver nationalekonomen Robert Östling.
I Sikt nummer 2 medverkar Robert Östling med en essä om vår benägenhet att se samband där det kanske inte finns några. Lyssna vidare i Sikt podd där vi fördjupar samtalet om slump, kausalitet och varför det är så svårt att veta vad som faktiskt påverkar vad.
Robert Östling
Jag sitter på en fiskrestaurang i Riga, i kvarter från förra sekelskiftet som känns mer centraleuropeiska än baltiska. Det är en märklig situation. Jag är professor i nationalekonomi och har tillbringat större delen av mitt liv bakom ett skrivbord i akademins elfenbenstorn. Nu är jag utsänd att lära MBA-studenter, det vill säga erfarna chefer som fattar beslut varje dag med riktiga pengar som har verkliga konsekvenser, något om hur ekonomin fungerar.
Det är inte en blind som leder en blind, utan en blind som leder en seende. Men precis som blinda utvecklar andra sinnen än synen kan akademiker ibland se mönster som de som är fast i en komplicerad verklighet missar.
Jag förbereder mig för en föreläsning om spelteori. Spelteori handlar om strategiskt samspel: situationer där det bästa jag kan göra beror på vad du gör, och där det bästa du kan göra beror på vad jag gör. Det gäller företag som sätter priser, politiker som förhandlar, länder som hotar varandra, par som bråkar eller barn som delar godis. Varje gång mina val påverkar dina val, och dina val påverkar mina, befinner vi oss i spelteorins värld.
Spelteori är nog den teori som mest har förändrat hur jag ser på världen. Inte för att den ger exakta svar, utan för att den tvingar fram ett visst sätt att tänka. Spelteori har lärt mig att se en struktur bakom ett till synes virrvarr av konflikter, hot, eftergifter och prestige.
Många ser emellertid bara krångliga ekvationer som verkar fjärmade från verkligheten. Därför är det alltid lite uppförsbacke att undervisa trötta studenter i spelteori en sen eftermiddag.
Jag bläddrar i fjolårets material. Jag vill alltid hinna prata om betydelsen av att bedöma om ett hot är trovärdigt eller inte. Ett hot är nämligen bara relevant om den som uttalar det faktiskt är beredd att genomföra det om det skulle behövas.
På mina bilder från i fjol hittar jag ett exempel som involverade Kanadas dåvarande premiärminister Justin Trudeau och Donald Trump. Jag har svårt att dra mig till minnes vad exemplet handlade om, men till slut minns jag att Donald Trump hade hotat Justin Trudeau med 25-procentiga tullar om han inte stärkte gränsbevakningen. Jag inser att även studenterna lär ha glömt att detta faktiskt hänt, så jag byter ut Justin Trudeau mot Emmanuel Macron och låter honom välja om Frankrike ska ingå i ett internationellt fredsråd mot en kostnad på en miljard dollar. Om han inte gör det har Donald Trump hotat med 200-procentig tull på champagne.
Den spelteoretiska poängen är enkel. Emmanuel Macron ska inte börja med att fundera på om han vill sitta i fredsrådet eller inte.
Den spelteoretiska poängen är enkel. Emmanuel Macron ska inte börja med att fundera på om han vill sitta i fredsrådet eller inte. Han ska börja med att fråga sig om Donald Trump verkligen är beredd att reta upp sina champagneälskande kompisar och riskera höjda mottullar om Emmanuel Macron säger nej. Om svaret är ja, då är hotet trovärdigt och då måste Emmanuel Macron på allvar fundera på att betala för fredsrådet. Om svaret är nej kan han ignorera det.
Jag bestämmer mig för att också lägga in en bild på en taco. För är det något vi lärt oss under det senaste året är det just det: Trump always chickens out (Taco).
Ja, i alla fall nästan alltid. Tyvärr är det just detta ”nästan” som gör att vi inte helt kan ignorera hans verbala absurditeter. Tomma hot är inget problem. Problemet är att vi sällan vet vilka hot som är tomma.